Den israeliske soldatens brev till mor

”Kära mor. Tack för ditt senaste brev. Skönt att höra att allt är väl med dig och far, och med resten av familjen. Jag har det också bra, även om man som vanligt önskar att man fick sova lite mer och fick bättre mat."

”Men det är helt ok. Den här basen vi är stationerade på nu är ganska liten, så det blir bra stämning i plutonen, även med befälen. Vi blir också alltid väl mottagna och omhändertagna av folket som bor här omkring, de bjuder ofta på kaffe, eller bjuder in oss på middag. Som du vet får de som bor här i territorierna utstå mycket, jag blir alltid imponerad av deras styrka och att de inte visar någon rädsla, trots att deras byar omges av fientliga arab-byar på alla sidor.

Denna vecka har min pluton ansvar för Ahiya, Esh Kodesh och Kide. Det är små byar som ligger på varsin kulle nära Shilo. Folket här är fantastiska! Trots alla terrordåd och trakasserier de utsätts för, och att de ofta känner sig svikna av folket i Israel, så bor de här och brukar jorden i det som är vårt egentliga hemland.

Igår blev vi kallade till Ahiya, där säkerhetschefen som är god vän med oss ville diskutera en sak. Han hade en plan tillsammans med männen från byn, och ville informera oss om denna. De planerade att alla män från byn, ett trettiotal, skulle gå ner från kullen till den närmsta arab-byn för att lösa ett problem. Han tyckte inte vi behövde komma med, men ville att vi gärna skulle hålla oss i närheten ifall de själva fick problem. Naturligtvis ställde vi upp på detta, här händer inte så mycket annars. Så vi ställde upp våra jeepar nedanför kullen, och väntade på att våra vänner skulle gå ner till arab-byn.

När de kom ner dit, var den närmsta byggnaden där skolan. Jag är säker på att det är i den skolan barnen går som ibland kastar sten på våra bilar. När männen väl kom fram till skolan fick de problem, araberna blev arga såklart och ropade ut från sin moské att det kommit israeler till byn, för att få dit folk. Vännerna blev tvungna att fly från byn upp på kullen igen, och var tvungna att sätta eld på gräset bakom sig för att klara sig undan från araberna.

Bil 5 När vi kom fram till skolan strax efter, var araberna upprörda för att männen från kullen kommit dit, och för att några bilar gått sönder i tumultet. Vi blev tvungna att lugna ner dem, prata med dem och ta några bilder, så att de ska tro att vi bryr oss om detta och kommer att följa upp det. Jag skickade upp några av soldaterna på kullen som stöd till vännerna, ifall någon av araberna skulle få för sig att gå upp dit. Sedan visade det sig att elden spred sig till arabernas olivträd, och de försökte släcka elden, vilket blev en bra anledning för oss att lämna platsen.

Här fick du en liten redogörelse för livet i militären, och hur det går till i territorierna. Jag ser fram emot ditt nästa brev, och att vi ses i december när jag kommer hem!

All kärlek, din son.”

Ovanstående brev är inte skrivet av en verklig israelisk soldat. Brevet är en fantasi skapad i mitt huvud. Naturligtvis kan jag inte veta att det var så här det gick till. Eller vad soldaterna känner, och vad de skriver hem till sina mödrar om. Men det är en sammansättning baserad på mina egna erfarenheter från möten och samtal med soldater och bosättare. Brevet speglar min egen uppfattning av vad jag tror är den förvridna bild de israeliska soldaterna ser, eller vill se, av den verklighet vi befinner oss i här.

Förra veckan blev vi följeslagare kallade till byn Jalud. En grupp bosättare hade kommit ner från den närmsta bosättningen och attackerat byns skola. Bosättarna, ett trettiotal vuxna maskerade män, slog sönder alla lärarnas bilar och försökte ta sig in i och angripa ett klassrum fullt av sexåringar. Barnens lärare tvingades hålla igen dörren och skrika efter hjälp. Barnen var, som man kan förstå, livrädda och grät. När det ropades ut från byns moské att en attack pågick, kom så gott som hela byn till skolan för att skydda barnen. Bosättarna flydde, satte eld på fälten utanför byn, och tog sig tillbaka upp på sin kulle. Bara några minuter senare kom israeliska soldater och polis till skolan, samtidigt som soldater även åkte upp på kullen och vaktade den.

Brand 5

Elden spred sig snabbt över den torra marken, och flera hundra olivträd brann upp. Slutligen lyckades byborna släcka elden genom att piska med avbrutna trädgrenar och med hjälp av en traktor med en vattentank.

Dagen efter besökte vi återigen skolan. Färre än hälften av skolans cirka 170 elever dök upp. Många av de yngre barnen följdes till skolan av sina föräldrar. Flera av föräldrarna stannade dessutom kvar på skolgården under dagen, rädda för nya attacker. Flera föräldrar berättade om hur deras barn inte kunnat sova, gråtit hela morgonen och bönat om att slippa gå till skolan igen. Och de barn som ändå kommit, tittar ut genom sitt klassrums fönster och ser rakt upp på bosättningen Ahiya, några hundra meter bort. Där ser de två militärjeepar.

Fredrik Djurklou
Yanoun november 2013

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.