Det får inte hända

Det är tidigt på morgonen i byn Susiya på södra Västbanken, och en ung man ropar på mig. Han vill skörda vete och hans åker ligger intill en israelisk bosättning. Det är farligt för palestinier att gå nära stängslet, så han ber mig att följa med honom och hans fru.

Byborna Yahia och Eman Nawajah tar en paus i arbetet på åkern.Mannens namn är Yahia Nawajah och är gift med Eman. Båda är 28 år och Eman är gravid i ”ungefär tredje månaden”, som hon säger.

Både Eman och Yahia föddes i Susiya 1986, året då israelisk militär rev ner bådas föräldrarnas hus och fördrev dem från deras mark den första gången. [1] De har förstås inga minnen från denna händelse.

Men de kommer ihåg den andra gången, 2001. Yahia och Eman var på väg att fylla sex år, berättar de.

De sprang från var sitt håll, bort från de israeliska soldaternas, bulldozern, skrik, gråt och allmänt förvirring, och möttes då de tog skydd under samma bergsklippa. De låg kvar tills de hittades av Emans pappa några timmar senare.

­– Detta är det första klara minnet från min barndom, hur rädd jag var och hur rädd hon var, säger Yahia.

Yahia går mellan Eman och mig, och jag ser hur Eman ler och tittar förvånad på Yahia. Yahia ler tillbaka, vänder sig mot mig, blinkar med högra ögat, och säger:

– Jag har inte berättat att jag minns det för henne förut.

Efter krönets ser vi deras fält. Den ljusbruna veten är mogen och ska skördas. Vindbyarna springer genom åkern med sträckta händer och gör det svårt för fåglarna som råkar flyga över den.

Yahia ber mig att gå till nästa krön där jag har bra utsikt om de israeliska bosättarna skulle komma och trakassera paret, trots att de arbetar på sitt rättmätiga land. [2]

Jag sitter på en klippa och spanar och tänker på Yahia och Eman. De gifte sig den 5 september ifjol.

De jobbar hårt på sin åker, böjda över fältet svingar de varsin skära och lämnar efter sig högar med vete. Men de jobbar inte under tystnad. De samtalar och Eman brister i skratt då och då med båda händerna för munnen. Yahia ler utan att stanna upp och ropar:

– Jalla! Kom igen nu!

Eman böjer sig ner och börjar jobba igen. Yahia säger då något, och mer skratt från Emans hals fyller omgivningen.

De tar en paus, och Eman tar fram ett bylte med något gott att äta och Yahia gör eld för att koka te. Han vinkar in mig men jag avböjer och säger att jag måste hålla koll på krönet. Egentligen vill jag inte störa.

Efter några timmar är skörden klart, vetet ligger i högar på åkern och byarna har gått och letar efter andra åkrar att leka på.

Vi går mot byn Susya och Yahia fortsätter sin berättelse, som egentligen är Susiyas berättelse, med historier om israeliska bosättares trakasserier.

Han berättar om när han vid sexton års ålder, var ute och campade med sin vän och kusin Abed och de vaknade av att tältet brand och två bosättare stod utanför med fackla och bensindunk. Yahia säger att han och Abed inte visste om att resa upp ett tält är ett tecken på att försöka ta marken i besittning.

Han berättar om gånger när den israeliska militären gått in i byn letande efter stenkastare, och om hur de yngre männen spottade på händerna och gnuggade bort smutsen, eftersom dammiga händer kan vara bevis nog för att bli tagen och arresterad för stenkastning.

Ett nytt beslut från Israels högsta domstol har avgjort att Susiya helt kan komma att rivas, och att byborna ska flyttas till en för dem okänd plats. [3] Innan vi når byn ställer jag frågan som gått runt i mitt huvud hela tiden eftersom oron skulle äta mig inifrån om jag var han.

– Hur ska det gå för dig, din fru och ditt barn om Susiya rivs ner? Vad tänker du göra då?

Yahia är tyst, fyra, fem steg och plötsligt hör jag Emans stämma.

– Det får inte ske. Det kan komma när som helst, om en timme, ikväll eller nästa vecka. Vi kan inte stoppa bulldozern, vi kan inte stoppa soldaterna. Du är här, men du kan inte stoppa det heller eller hur?

Tårarna rinner och lämnar spår på de dammiga kinderna.

– Du måste berätta det som händer här. Ni som kommer hit måste se till att Israel vet att det finns folk som bryr sig om Susiya, om oss, om mitt barn.

Hon för händerna till munnen igen precis som hon gjorde förut, men definitivt med en annan känsla den här gången. Hon rycker till ett par gånger och gråten är borta någon sekund senare, hon tvättar ansikten med resten av dricksvatten och säger:

– Jalla!

Den palestinska byn Susiya som hotas av rivning.

Bilder

1. Byborna Yahia och Eman Nawajah tar en paus i arbetet på åkern. Foto: Nelson Rivera.

2. Den palestinska byn Susiya som hotas av rivning. Foto: Nelson Rivera.

Källor

1. Khirbet Susiya – A village under threath of demolition. B’Tselem. Hämtad 2015-06-03

2. Landkonfiskering. Settler Watch. Hämtad 2015-06-03.

3. Palestinian village Khirbet Susiya under inminent threat of demolition and expulsion. B’Tselem. Hämtad 2015-06-03

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.