”Det här är mitt liv”

Målningarna är många och färggranna, täcker husets väggar. Turkost, cerise, guld och grönt trängs på de hårda papperna. På avstånd ser de ut som lyckliga sagovärldar, på nära håll är det en bild av konflikten som målas upp. Blod som droppar, vapen som skjuter, barn som dör. Fredsduvan med muren som vingar. Fredsduvan på en tickande bomb. Men också önskningar och förhoppningar; ett fritt Palestina.

Jag är hemma hos Nisreen Al Azzeh och det är hon som målar. Hon och hennes man Hashem bor med sina tre barn nedanför Tel Rumeida-bosättningen i Hebron. För att komma hit, sitta i familjen Al Azzehs soffa och dricka te och titta på målningarna, så har jag gått igenom en vägspärr, visat mitt pass för en soldat, klättrat på stenhögar och sopor. På vägen: graffiti som säger “Gas the arabs”, “Free Palestine”, “Liberate Gaza”. Hashem går samma promenad varje morgon och varje kväll. Nisreen går ibland här med sina matkassar; för det mesta stannar hon hemma.

 Livet är tufft. Min man och mina barn måste bära vatten, gas, mat uppför dessa stenar och omöjliga gångar varje dag.

Al Azzeh lämnar aldrig sitt hus obevakat, rädslan för att bosättarna skulle ta över huset är för stor. Familjesemester är en omöjlig dröm. Nisreen var 22 år och konststuderande när hon mötte Hashem i Jordanien. De blev kära och hon följde med honom tillbaka till Hebron. Hon lämnade sin mamma, pappa och sexton syskon kvar i Saudiarabien.

– Jag var förvånad och chockad över situationen här. Min bild från tv-nyheterna stämde inte överens med verkligheten; det var värre, mycket värre.

Hon ler blygt, det röda läppstiftet glittrar.

– Det var en stor förändring att flytta hit. I Saudiarabien fanns inga soldater, inga vägspärrar, inga problem. –

– Ångrar du någonsin att du flyttade hit?

 Nej. Jag har accepterat min situation.

Nisreen har inte sett sina föräldrar på de sexton år hon bott här; de har bara sett sina barnbarn på foton. 1993 bytte hon alltså klassbänken mot diskbänken, idag målar hon för att få tiden att gå. Alla bilder lutar sig tillbaka på konflikten.

– Konstnärer reflekterar över sin omgivning och sina upplevelser och det här är mina reflektioner. Det här är mitt liv.

Jag bläddrar försiktigt igenom ett tjugotal målningar gjorda i krita och vattenfärg. På en bild står det skrivet “Peace for Palestinians” över himlen, under den en strand där människor och blod ligger om vartannat.

– 2002 sköt israeliska soldater ihjäl en palestinsk familj som skulle bada på stranden i Gaza. Jag läste om händelsen och började måla direkt.

En annan bild visar ett par, en man och en kvinna, som arbetar tillsammans. Det är Nisreens definition av jämställdhet.

– Är du rädd?

– Självklart, jag är rädd att något ska hända mina barn, men vi måste stanna här. Det är vårt land och vi måste stanna här.

– Hur förklarar du situationen för dina barn?

– Jag visar dem att det finns dåliga israeler, bosättarna, och bra israeler, fredsaktivisterna.

Baruch Marzel, känd ledare för Jewish National Front, är familjens närmaste granne. De utsätts ständigt för trakasserier från bosättarna. Sopor som slängs, stenar som kastas, ord som skriks, olivträd som skärs ned. Vatten-, el- och telefonledningar som kapas. Hashem har ett rött märke i pannan; en påminnelse om den sten som en bosättare kastade förra veckan. En annan bosättare kastade en påse med rött innehåll dagen efter, Hashem menar att det var grisblod. Palestinierna här får inte inneha vapen, inte heller köksknivar. Straffet är tre års fängelse. Det innebär att Nisreen måste be slaktaren skära upp allt kött som inte går att dela med en vanlig kökskniv redan i affären.

Hashem kedjeröker samtidigt som han radar upp trakasserierna. Han vill översätta där Nisreens engelska slutar, trots att jag har med mig en tolk. Nisreen tar av sig huvudduken, lägger den i knät. Hon är också min arabiskalärare. Varje tisdag klockan fyra tragglar hon uttal och verb. De mörka ögonen lyser när vi kommer; besök är ovanliga här. Eftersom familjen Al Azzeh bor i det israelisktkontrollerade Hebron 2, H2, krävs ett skriftligt tillstånd för att som palestinier besöka familjen. Och det är få palestinier som vågar sig hit, vågar sig igenom vägspärrar, stengränder med bosättare i ögonvrån. Främst är det internationella representanter som leker med barnen och äter kakorna. Nästa månad ska Nisreens målningar visas på en utställning i Paris, själv kommer hon att sitta kvar här och fortsätta måla sina färgglada rop på hjälp.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.