Detta är vårt land

Livet har gestaltat sig olika för palestiniern Samir Abu Aisheh och för bosättaren Noam Aron. Trots det har deras öden flätats samman. Var det meningen att Samirs vandring här på jorden skulle bli som den blivit? Han väntar på omvärldens stöd för att få rättvisa och värdiga levnadsförhållanden.

Samtal med Samir Abu Aisheh, volontärtolk Mutasem Hashlamoun och följeslagaren/författaren Karl-Göran Sundvall, 8 maj 2016. Foto: Karl-Göran Sundvall

Samtal med Samir Abu Aisheh, volontärtolk Mutasem Hashlamoun och följeslagaren/författaren Karl-Göran Sundvall, 8 maj 2016. Foto: Karl-Göran Sundvall

Den 9 maj överlämnade vår grupp stafetten till nästa grupp i St Andrew’s kyrka i Jerusalem. En ny grupp, grupp 61 sedan följeslagarprogrammets start, tog vid. De sista tonerna klingade ut med texten:

We´ll give a voice to those who have not spoken;
we´ll find the words for those whose lips are sealed;

Den israeliske rabbinen Yehiel Grenimann från israeliska Rabbis for Human Rights har tackat för vår insats. Lutherska församlingens präst i Betlehem har vädjat om lycka för vårt fortsatta arbete i våra hemländer, att vi skall berätta om den verklighet vi sett och hört på plats. Rabbinen och prästen avslutar med att gemensamt läsa välsignelsen på hebreiska och arabiska.

När jag sitter där i kyrkan minns jag Samir Abu Aisheh, en 80-årig man jag träffade min sista dag i Hebron. Han och hans familj får inte ta emot besök i sitt hus. Vi träffas i barnbarnets butik för barnkläder i centrala Hebron. Familjen bor högst upp på Tel Rumeida, längst in på en sidogata till Shuhada street. [1] Där har hans familj bott i generationer. Hans vuxna söner har bildat egna familjer. Sönerna har fått tillstånd någon enstaka gång av israeliska armén under årens lopp att besöka sina föräldrar i deras hem. Jag blev stoppad av armén när jag ville fotografera huset.

Samir berättar att bosättarna flyttade in på gatan i mitten av 1980-talet. Först kom några villavagnar. Samir sålde grönsaker till bosättarna. Efter ett tag kom fler villavagnar, bosättarna började kalla Samir för terrorist och kastade sten på honom och hans barn. Armén kom och föste in Samir och hans hustru i huset.
”Ni är en säkerhetsrisk för bosättarna”, fick Samir höra. På Youtube har jag sett när en vuxen bosättarkvinna skrika ”hora, hora” åt Samirs fru. [2] Samirs palestinska grannar orkade inte med trakasserierna utan flyttade. Bosättarna började gräva på kullen. De sa att de hittat forntida lämningar på platsen. Israeliska administrationen konfiskerade marken och utlyste området som arkeologisk plats. Samir får inte bygga ut sitt hus på sin mark. Efter några år byggde bosättarna ett flervåningshus på pålar över fyndplatsen. Samir var tvungen att sätta upp galler för sitt hus som skydd mot bosättarnas stenkastning. Familjens hus blev känt i folkmun som burhuset, the cagehouse. Samirs barn kunde bara gå på gatan när de skulle till och från skolan. Samma sak för de som har arbete i familjen. Familjen vågar aldrig lämna huset tomt, för att inte riskera att bosättare tar över huset. Någon måste alltid vara hemma. Armén har sökt igenom huset vid flera tillfällen. Samir kan inte låsa entrédörren. Israeliska armén slår sönder dörren om han låser. Familjen har levt såhär i 20 år säger 80-åringen. Under några år har familjen inte vågat ha kontakt med internationella vänner som berättar om situationen. Det har ofta blivit repressalier om någon berättat om deras situation. Samir säger:

– Men nu är jag så gammal, vad kan de göra mig? Berätta i Sverige om vårt liv. Att flytta går inte. Vart skall jag flytta? Jag är född här. Det är mitt land. [3]

Jag minns också besöket i bosättningen Beit Hadassahs museum över de judiska offren från massakern 1929. Jag följer en svensk riksdagsgrupp som jag och en kamrat guidat längs Shuhada street. Jag upplevde det viktigt att även lyssna till bosättarnas argument. Bosättarnas talesman, arkeologen Noam Aron berättar;

– Efter 1967 har vi judar åter fått besöka Abrahams, Isaks och Jakobs gravar. Vi har varit utestängda seden vi evakuerades av britterna från Hebron 1929. Beit Hadassha var den första bosättningen som etablerades i Hebrons stadskärna. Den senaste är uppe på Tel Rumeida. [4] Han fortsätter:

-Vi har moralisk och laglig rätt att bo här, det är vårt land. Mina barn är uppvuxna här i huset. Själv kom jag hit genom att min mormor flyttade till Israel 1933. Tyskarna i Hamburg skrek åt henne, ”vad gör ni här, åk till Palestina”. Araberna måste lära sig att bo med oss. Det finns ingen annan än Israel som kan styra detta land. Vi kan bo tillsammans. Araberna som önskar fred kan bo här men det finns ingen plats för terrorister. Det finns 22 arabländer för dem att välja mellan. Vi har bara Israel.

Noam glider på språket. Samir bor i Hebron, han är palestinier. När bosättarna vänder på språket och kallar palestinierna för araber förminskar man palestinierna. Genom språkbruket tar bosättarna ifrån palestinierna deras rätt till ett värdigt liv i sitt hemland. Man förvägrar dem ägande till sin egen mark, något vi i Sverige tar för självklart.

Efter mina tre månader på Västbanken känner jag att hoppet står till den israeliska fredsrörelsen som kämpar mot bosättarnas förvrängning av verkligheten. Palestiniernas hopp står till oss alla som vill lösa konflikten utan våld. Vi kan alla göra en insats, att vara informerad är ett första steg.

Bosättarnas talesperson i Beit Hadassah Noam Aron, 4 maj 2016. Foto: Karl-Göran Sundvall

Bosättarnas talesperson i Beit Hadassah Noam Aron, 4 maj 2016. Foto: Karl-Göran Sundvall

Källor

1) Hebron Old City (H2) Closure Map. (Shuhada street), UN OCHA. Publicerad 2010-12-03. Hämtad 15 maj 2016.

2) ”Sharmuta Video” – Settler harassment of Palestinians in Hebron, B´Tselem. Publicerad 16 jan 2007. Hämtad 15 maj 2016.

3) Israeli settlers attack Palestinian mother and child in Hebron, Maan News Agency.   Publicerad 14 maj 2016. Hämtad 15 maj 2016

4) Jewish Virtual Library, Hebron Beit Hadassah. Hämtad 15 maj 2016

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.