Drömmen om att återvända till Iqrit, i Israel.

Vi åker med bussen från Haifa upp på slingrande vägar nära gränsen till Libanon, mot den lilla byn Iqrit. Byn som en gång var bebodd av ett hundratals familjer men som nu enbart består av den gamla kyrkan.

Shadia Sbeit berättar om Iqrit. Foto J. Schulze

Vi kliver av bussen och möts av Shadia Sbeit. En kvinna med en varm och trygg blick. Shadia visar in oss i kyrkan som byggdes på 1870-talet ovanpå ruinerna av den ännu äldre kyrkan. Hon berättar att fram till 1948 var Iqrit (1) en lugn och fridfull plats att bo på. Men en dag kom israelisk militär till byn och sa att man skulle ha en militärövning i byn och för invånarnas säkerhet skulle de evakueras och flyttas till staden Rameh under två veckor. För att lugna byborna lät israelerna 50 invånare och djuren bo kvar i byn. Väskor med tillhörigheter packades och man fraktades iväg i armébilar för vad man trodde, en tvåveckors period. Under veckorna som följde beslutade israeliska myndigheter att inga invånare fick flytta tillbaka till Iqrit utan tillstånd. Dessa tillstånd visade sig omöjliga att få, vilket resulterade i att ingen tilläts flytta tillbaka. Det man trodde skulle bli en evakuering på två veckor, blev istället en tvångsdeportation som nu har varat i 70 år. 1951 blev Iqrit en israelisk militärzon och invånarna fick tillåtelse att besöka Iqrit en gång per år, ironiskt nog på Israels självständighetsdag. 1951 bombade israelisk militär samtliga bostadshus i Iqrit. Kyrkan var den enda byggnad som blev kvar.

Sedan 1948 har de som tvingades lämna Iqrit, deras barn och barnbarn kämpat för att kunna återvända till byn. Fallet har varit uppe i olika domstolar och i Israels högsta domstol och man har skrivit och demonstrerat. Shadia berättar att hon hört jurister och domare säga ”off the record” att invånarna i Iqrit har rätt till sin by och till sitt land. Men om den israeliska staten skulle lämna tillbaka det land man tagit till invånarna i Iqrit skulle det vara som att öppna Pandoras ask. Mellan 1948 och 1971 var det inte tillåtet för invånarna från Iqrit att besöka kyrkogården och inte heller begrava sina döda där. Shadia fortsätter – Det kanske låter som en liten detalj, men det är just detaljerna som gör ockupationen. Att inte kunna begrava en son bredvid hans far. Det är ockupation.(2)

– Att vara andra och tredje generationen innebär att kämpa för att en dag kunna flytta tillbaks. I 23 år har vi haft sommarläger i Iqrit för våra ungdomar. Vi bor i tält runt kyrkan. Tar hand om landet och planterar träd. Genom sommarlägren har vi kunnat berätta för ungdomarna om var de kommer ifrån och om deras rötter.

För ca fem år sedan var det ett gäng ungdomar på sommarlägret som kände att de ville göra något mer. De ville inte lämna Iqrit och ett gäng mellan 18 och 26 år bestämde sig för att stanna och byggde ett litet skjul intill kyrkan. Sedan dess har de stannat i Iqrit och sovit i skjulet i skift.

Jag träffar Nidal Khoury. Han har varit volontär här i fem år och sover här så ofta han kan. – Jag kan inte vara här jämt, jag måste ju jobba också, säger han. Vi är sammanlagt 12 volontärer så det finns alltid någon som är här. Det är bra. Vi kan vakta kyrkan och marken. Och vet du vad, säger Nidal. Förra året fick vi elektricitet i kyrkan. Och en dag kanske vi kan flytta tillbaks och bo här.

Nidal Khoury framför skjulet man byggt intill kyrkan. Foto J.Schulze

Källor

  1. www.iqrit.org
  2. www.badil.org
Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.