Du är inte fri om inte Khaled är det

De lever i hettan av en av världens mest bevakade och uppmärksammade konflikter, men långt bort från tidningsrubriker och nyhetssändningar. I deras blickar syns ockupationens effekter som klarast och i deras rop hörs frustrationen.

Betlehem sover djupt men i den stora militära vägspärren i stadens utkant råder full aktivitet. Klockan är 03.45 när vi anländer, det är becksvart och isande kallt denna morgon i Checkpoint 300. Hundratals palestinska arbetare köar redan för att ta sig till jobbet i Israel. Eldar av pappkartonger värmer tillfälligt de frusna kropparna. Njutningen är kort och kylan kommer snabbt ifatt. Männen står tätt i mörkret. Omringade av galler i väntan på att klockan ska slå fyra och att soldaten ska öppna slussen som ska ta dem till andra sidan, till Jerusalem och vidare in i Israel.

Det är en kuslig syn.”God morning Isabel”, jag känner igen den brutna engelskan och det breda leendet. Det är Khaled, min vän sedan några veckor. Hans ögon är snälla men sårbara som ett barns, de grå tinningarna avslöjar hans ålder. Varje dag tar han sig från sitt hem i Hebron genom vägspärren till arbetet i keramikfabriken i Israel. Khaled har redan rest i närmare en timme när jag möter honom i kön strax efter att klockan slagit fyra.

Han har tre timmar på sig innan han måste vara framme vid jobbet, han måste ha god tid på sig för han vet inte hur lång tid det tar. Det är helt upp till de tjänstgörande soldaterna om han hinner dit i tid. Fullproppade minibussar släpper av arbetare på löpande band. Fler män strömmar till och kön fylls snabbt på. Soldaten håller snurrgrinden stängd, ingen kommer igenom. Frustrationen stiger. Det knuffas, ropas och skriks. Män klättrar upp på det uppbrutna taket för att tränga sig fram i kön. Några ber stilla i kaoset. Få är de som passerar.

Vi vet att det är ganska precis 2 400 personer som passerar en vanlig morgon, det kommer ta timmar innan de är igenom. Tiden rinner i väg i väntan. Skolbarn, kvinnor och sjukhusbesökare trängs nu tillsammans med arbetarna. Det är en desperat morgon, en vanlig dag i vägspärren.”Detta är omänskligt. Varför öppnar du inte för alla de hundratals människor som ska till jobbet?” Jag försöker tala med den unga soldaten. ”Jag förstår inte vad du säger” kommer som svar på mina gestikuleringar.

Jag är strategiskt placerad utanför gallerkön för att kunna kommunicera med soldaten i sitt bås och ha uppsikt över situationen. Jag ser Khaled igen, det var nästan två timmar sedan vi hälsade god morgon när han kommer fram till den första kontrollstationen. Det råder ett fullständigt kaos i kön, det skriks, trängs och knuffas. Just när Khaled knuffas in i den snurrande gallergrinden stänger soldaten av den så att den stannar med en stöt. Khaled slår huvudet i järnbalken, den 19-åriga kvinnliga soldaten skrattar. Hela situationen är ovärdig och grym, det skär i mitt hjärta. Jag vill gå fram till honom och lägga handen på hans axel men taggtråd och galler skiljer oss åt. Han tittar istället på mig med nedslagen blick. Jag hittar inga ord att säga honom, det stockar sig i halsen på mig. I´m so sorry!, viskar jag för mig själv.

Khaled är, vad man säger här, lyckligt lottad. Arbetslösheten på Västbanken är skyhög och ett arbetstillstånd i Israel innebär en säkrare inkomst. Det innebär 200 kronor i daglön, det innebär mat på bordet den dagen. Men de är få som har ett tillstånd. Livet som palestinsk arbetare i Israel är dock långt ifrån oproblematiskt. Arbetstillståndet är knutet till arbetsgivaren som har makten att ta det ifrån dig efter eget tycke, framförallt om du inte kommer i tid. Varje dag ska de ta sig genom förödmjukelsen i den militära vägspärren utan vetskap om det kommer ta en halvtimme eller en halvdag. Systemet fungerar så, otrygghet skapar maktlösa individer.

Checkpoint 300 benämns som en vägspärr. I själva verket är det ett betongmonster där du slussas genom otaliga gallergrindar och där tusentals människor trycks fram i fållor och där dina papper undersöks vid ett flertal kontrollstationer. Överallt vakar automatvapnen, privat säkerhetstjänst och unga israeliska soldater beväpnade till tänderna skällandes order. För att passera ska du kunna uppvisa ditt ID-kort, ditt arbetstillstånd, dra ditt magnetiska kort med lagrad information, gå genom metalldetektorer och ditt fingeravtryck ska lämnas.

Du vet aldrig hur lång tid det kommer att ta eller om du är tillåten att gå igenom. Ovetskapen skapar osäkerhet. Khaled passerar nu den första tillståndskontrollen. Jag ser hans ryggtavla när han springer över till byggnaden med metalldetektorn, till ännu en kö, till ännu en kontroll. Khaled springer snabbt men det hjälper inte för han kommer inte att komma till jobbet i tid denna dag. Det vet han. Frågan är hur det är imorgon?

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.