En annan bild

För många palestinier på Västbanken är platser för, och möjligheter till, möten med israeler begränsade. De israeler man möter på Västbanken är antingen soldater, poliser, privata säkerhetsvakter eller bosättare. För israelerna å andra sidan är palestinierna och deras situation inte synlig, med undantag för militären på plats.

Interaktionen i vardagliga sammanhang är i princip obefintlig med en mur som skiljer folken åt. Den fysiska separationen av folken ökar de fördomar och stereotypa bilder som i stor utsträckning frodas på båda sidor om muren. Sällan finns det bara en version av sanningen och det gäller i högsta grad här, de olika versionerna och berättelserna verkar ibland om möjligt vara på väg längre ifrån varandra.

Med ett svenskt pass har jag tillgång till båda sidor om muren, som följeslagare arbetar jag med människor och organisationer på båda sidor om den.  I viss utsträckning kan vi nyansera bilden. Nedan kommer jag berätta om tre av de israeler som jag under min tid här har mött och som jag brukar berätta om för palestinier på Västbanken, för att visa att inte alla israeler är soldater eller bosättare utan det finns de som jobbar för fred och mot militariseringen av Israel.

Ruth

Han var bara 15 år gammal men han var övertygad pacifist. Ruth beskriver den äldsta av sina söner och säger sedan att:

– Israel är inte en stat med en militär, det är en militär med en stat, det finns ingen plats för pacifister.

Ruth är en israelisk, judisk kvinna och en av grundarna av organisationen New Profile: A movement for the Civil-ization of Israeli Society.  Hon berättar att killar tjänstgör i militären i tre år, tjejer i två.Varje form av ifrågasättande av militärtjänsten möts av starka reaktioner och många gånger hårda ord.  Att ifrågasätta militären är att ifrågasätt en grundbult i samhället och i den israeliska identiteten och är för många totalt obegripligt.

New Profile arbetar med att synliggöra militariseringen av det israeliska samhället och konsekvenserna av den. Och med att hjälpa de som inte vill tjänstgöra i militären.- Militären är ständigt närvarande, soldater hjälper till i skolan från det att barnen börjar på dagis. Automatvapen är en del av vardagen liksom otaliga militära monument och minnesmärken är en del av miljön. Militärtjänstgöringen är en del av att bli vuxen.

Avner

Som 18-åring såg han det som sin uppgift och plikt att bli en del av det militära systemet och blev en stolt fallskärmsjägare med uppgift att ”skydda judarna från araber”. Idag är Avner 27 år. Någon gång under de tre år han tjänstgjorde på Västbanken började bilden krackelera, uppgifterna stämde inte riktigt. Han började ställa sig frågan om den militära maktutövningen mot 2.5 miljoner civila verkligen var rätt väg att gå?

Avner är medlem av organisationen Breaking the Silence, som utgörs av unga, före detta soldater och de försöker visa på det moraliska priset som betalas för ockupationen.Avner och de andra i Breaking the Silence har åtagit sig uppgiften att exponera baksidan av ockupationen. Han är övertygad om att majoriteten av israeliska judar [1] inte är medvetna om de grymheter som soldaterna begår mot andra människor i deras namn.

Ungefär 850 ex-soldater som tjänstgjort sedan år 2000 har klivit fram och delat med sig av den verklighet de upplevt som soldater, en verklighet som för de flesta upplevs som tämligen obekväm.

Avner RR5 nyhems

Eitan

Olika versioner och perspektiv av samma värld och skeenden är, som nämndes ovan, vanliga här. Ett av de tydligaste exemplen är den israeliska Självständighetsdagen — eller på arabiska Nakba, katastrofen. Nakba var plundringen, massakern, förstörelsen och utdrivningen av palestinier ur vad som skulle bli staten Israel. Men organisationen Zochrot tar även upp den bristande respekten för flyktingarnas rätt att återvända, och förbudet mot undervisning av Nakba i israeliska skolor.

Zochrot (”att minnas” på hebreiska) arbetar för att öka den israeliska allmänhetens kunskap om Nakba, och att inkludera palestiniernas historia i beskrivningen av Israels skapande. De menar att hittills har man tryckt undan den versionen och odlat bilden av ”ett land utan folk till ett folk utan land”.

Zochrot organiserar guidade turer till de ruiner i Israel som innan 1948 var palestinska byar de gör även skolmaterial för att hjälpa lärare i Israel som vill undervisa om Nakba. Eitan menar att det är viktigt att veta att den enas självständighet är den andres katastrof och säger:

– Först när vi är medvetna om de olika versionerna av vad som hände 1948 och accepterar dem kan vi börja prata om fred och försoning.

Dessa tre är några av de israeliska röster som sällan hörs, som kallar på ett erkännande av orättvisor, en fredligare väg och mot förändring och försoning.

Källor

[1] Avner använder beskrivningen ”israeliska judar”, detta för att skilja den judiska israeliska befolkningen från den ickejudiska israeliska befolkningen (varav de flesta är muslimer), där den senare gruppen i många fall har släkt och vänner på Västbanken och i större utsträckning är medvetna om situationen.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.