En annan röst

Jag sitter hemma hos en judisk familj en fredagskväll och äter sabbatsmiddag enligt judisk tradition. Vi sjunger sånger, bägaren med vin går runt bordet, händer tvättas, brödet bryts och barnen välsignas av sina föräldrar. Vi kommer precis från en gudstjänst i den lokala synagogan i en av Jerusalems lugnare stadsdelar. Efteråt blev vi hembjudna av en man att äta tillsammans med honom och hans familj.

palestinier ea

Vi får träffa hans fru och två av hans barn – den tredje studerar för tillfället i USA. Vi pratar, skrattar och har trevligt. Pappan är advokat och mamman journalist. Dottern, som är den äldre av de två, har precis studerat färdigt och har nu en liten paus i livet för att komma underfund med vad hon vill göra. Den yngre sonen närmar sig slutet av sin militärtjänst (1). Jag berättar kort om EAPPI och mitt arbete i staden Tulkarem i Palestina.

Familjen kallar sig själva liberala. Pappan beskriver hur judarna enligt deras egen tro är Guds utvalda folk, men han lägger samtidigt till att han inte tror att det finns någon religion där de troende inte menar sig vara just det. När en nation till exempel ber om att vinna ett krig mot en annan, varför skulle det då vara Guds vilja att den andra sidan förlorar?

Hela familjen är född i USA, pappan i New York och mamman i Los Angeles, men de har bott i Israel sedan 15 år tillbaka nu. Jag äter av maten som dukas fram, mycket kommer från familjens egen trädgård. På bordet står även både hummus (kikärtsröra) och tahiini (en sorts sås med sesamfrön som bas). ”Men du kan förmodligen äta mycket bättre sådant här i Tulkarm!” säger pappan och syftar på dessa två typiskt arabiska tillbehör.

Jag berättar om mitt arbete i Palestina, hur jag besöker byar som hotas av bosättare från närliggande bosättningar och hur jag dagligen möter israeliska soldater vid jordbruksgrindarna. Jordbruksgrindar är passager genom muren för palestinska bönder vars marker ligger i sömzonen, det vill säga området mellan muren och den Gröna linjen som utgör gränsen mellan Palestina och Israel. Sedan muren kom till behöver dessa bönder ett tillstånd utfärdat av Israel för att nå sina egna marker.

Jordbruksgrindarnas öppettider varierar, men vanligt är att en grind är öppen i cirka 45 minuter tre gånger per dag. En gång tidigt på morgonen för att bönderna ska kunna ta sig till sin mark samt två gånger till under dagen för att de ska kunna ta sig tillbaka till den andra sidan av muren igen. Israelisk militär öppnar och övervakar dessa passager som en del av sitt dagliga arbete.

Mamman i familjen frågar mig om soldaternas beteende vid jordbruksgrindarna. Jag svarar ärligt att det beror helt och hållet på vem som råkar stå där. Vissa dagar går allt smärtfritt – soldaterna är artiga och passagen går snabbt och smidigt utan krångel. Andra dagar är det annorlunda svarar jag och tittar menande på henne. Vi pratar vidare om allt mellan himmel och jord men efter ett tag återkommer mamman till samma ämne: ”Jag måste bara fråga jag är så nyfiken; vad säger palestinierna om oss israeler? Hatar de oss?”, Hon tittar nyfiket på mig. Jag svarar så gott jag kan på frågan – att jag inte märkt något hat från de palestinier jag mött. Hon tittar på mig och svarar att hon tycker det låter hoppfullt. Tyvärr träffar palestinier och israeler inte varandra speciellt ofta längre. Innan muren var det naturligtvis enklare för palestinska och judiska familjer att vara vänner, något en del palestinier jag mött har vittnat om.

Jag berättar vidare om skolgrinden i byn Nazlat ’Isa, hur barnen ibland blir kroppsvisiterade och får sina ryggsäckar genomsökta. Jag berättar att vi står där två gånger i veckan och möter barnen men även soldaterna som öppnar åt dem. Familjen ser på mig och lyssnar när jag berättar. Jag undrar om de tycker att det låter onaturligt, jag undrar om de redan visste eller om de funderar på hur de skulle känna om det var deras egna barn. Jag vågar inte fråga dem om det men jag tror de förstår i alla fall delvis. Ett liv under ockupation. När man åker genom Qalandia Checkpoint utanför Jerusalem kan man bland klottret på muren bland annat läsa: ”En mur – två fängelser”. Att vi tror att ockupationen är skadlig för både palestinier och israeler är en av grundidéerna för programmet.

Mörkret faller på och tiden bara flyger iväg. Efter tre timmar känner vi att det nog är dags att ringa efter en taxi som ska ta oss tillbaka till hotellet. De följer oss ända ut till taxin och väntar tills vi kommit in ordentligt.

Johan Petersson
Tulkarem oktober 2013

 

(1) I Israel gäller obligatorisk militärtjänst för både tjejer och killar. Killar gör tre år och tjejer två.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.