En annan slags demonstration

Första maj brukar för mig vara en dag fylld av vänner, glädje och en känsla av att vi är många som vill något annat, som vill förändra. Dagen brukar börja med en lång gemensam frukost där stämningen är glad och uppsluppen. Några ska inte gå i något tåg, vi andra ska gå i olika och vi pratar om ifall vi ska mötas efteråt och gå och äta någonstans. Vår frihet och rätt att demonstrera pratar vi inte om, jag tror att många av oss med mig tar den för given. Årets första maj blev på ett helt annat sätt.

Jag väcks abrupt klockan halv fyra på morgonen av att min kollega Izzy kommer in i sovrummet:
– Militären är i Jayyous och griper just nu en man.
Jag blir klarvaken direkt, får ur mig något svärord samtidigt som jag drar bort myggnätet och snabbt tar på mig kläder. Vi samlar vi ihop oss i vardagsrummet och Izzy får ta det igen; en av våra kontaktpersoner har ringt henne och sagt att den israeliska militären är i vår palestinska by och att de just nu håller på att gripa en man. Väldrillade ringer vi EAPPI-kontorets journummer och de ger oss tillåtelse att gå, men säger att en av oss måste stanna hemma. Det blir jag.

Jag ber de andra ringa mig så fort de vet något, tänker att jag inte vågar ringa dem ifall de skulle vara i en situation då det inte vore lämpligt att en telefon ringde. Med bultande hjärta ser jag dem skynda ut genom grinden och iväg. Vad tänker militären göra? Hur länge kommer de vara i byn? Kommer de gripa fler? Frågor rusar igenom mitt huvud. Att den israeliska militären kommer in i palestinska byar under nätter är något vi börjar bli vana vid eftersom det händer med ojämna mellanrum i flera av de byar som är i vårt område men det här är första gången de är inne i Jayyous under natten under de veckor vi har varit här.

Israeliska soldater på väg in för ett gripande.Jag ringer vår kontakt för att försöka få mer information om vad som händer. Hans telefon är upptagen så jag vankar fram och tillbaka tills jag kan försöka igen. När jag får tag i honom berättar han att sju män nu blivit gripna och att militären är kvar i byn. Jag går upp på taket. Här är det helt lugnt, hörs bara en tupp och finns inga som helst tecken på att det är militärer i en annan del av byn. En taxi åker förbi och en av grannarna går hemifrån, troligtvis på väg till jobbet. Hos de andra grannarna är det mörkt, de ligger nog och sover. Izzy ringer och berättar att de har fått samma information, sju gripna. De ser en del soldater och under samtalet utbrister hon plötsligt;
– Det är massor av dem, jag måste lägga på nu.
Fortfarande helt tyst och lugnt vid mig och jag känner mig än mer hjälplös där jag sitter. Med en märklig blandning av att känna mig helt närvarande samtidigt som jag tycker att hela situationen är surrealistisk. Här sitter jag på ett tak och spanar militärer och en liten bit bort är det människor som blir gripna. När klockan är fyra kör två militärfordon förbi utanför huset på väg ut ur byn. De ser ut som insekter med långa tentakler på taken. En annan kontakt ringer och berättar att det är fler fordon kvar i byn och att fyra av hans grannar är bland de som gripits, en sjuttonåring och en man som är drygt tjugo samt deras fäder.

Vid halv fem kommer mina kollegor tillbaka. All militär har lämnat byn, några av dem till fots genom en av jordbruksgrindarna. Mina kollegor uppskattar att de såg 30-40 soldater totalt. De har sett ett av gripandena och flera av de gripna föras iväg. De såg soldater gå in i ett hus och komma ut med en ung man som sattes på handfängsel och ögonbindel. Hans bror försökte hindra soldaterna som då tryckte upp honom mot militärfordonet men föräldrarna, som förstås också var väldigt upprörda, lyckades få honom därifrån. Soldaterna förde iväg den gripna mannen längs gatan och tvingade ner honom på knä där han fick vänta vaktad av två soldater. Mina kollegor fick höra av soldaterna att området nu var en militärzon. Efter ett tag fördes mannen in i ett militärfordon och kördes iväg, liksom de andra. Varken de gripna, deras familjer eller någon annan i byn vart de förs, vad de anklagas för eller vad som kommer att hända nu.

Det är ingen idé för oss att gå och lägga oss för vi ska snart åka iväg till dagens jordbruksgrindar. Ingen av oss hade nog kunnat somna ändå. Vi sätter på te och pratar igenom det som hänt och vad vi kan göra. Stämningen är tryckt och orolig. Klockan sex får vi ett glädjande samtal om att fyra av de gripna är redan tillbaka hemma och senare får vi veta att alla kommit tillbaka under morgonen.
– Det var bara ett möte, säger vår kontakt sarkastiskt.

Det visar sig att det var tio personer i byn som greps. De fördes till den närmaste gränsövergången och de yngre förhördes i cirka femton minuter vardera. Under förhören anklagades de för att ha varit vid muren och kastat sten på militären. Männen nekar alla till anklagelserna. Vad som stämmer eller inte i just de här fallen vet inte jag med säkerhet. Men jag vet att det går att hålla förhör på väldigt många andra sätt än detta. Jag vet också att detta är väldigt vanligt här, att militären kommer under natten, tar sig in i hus och griper människor utan några som helst formella anklagelser och utan att ge någon som helst information om vart personerna kommer att föras, vad som kommer att hända med dem och när de kommer att komma tillbaka. Jag har väldigt svårt att se att det inte handlar mycket om att skrämma människor och demonstrera makt. UNOCHA rapporterar att under de senaste två veckorna har israeliska styrkor utfört 158 operationer för genomsökning och gripanden i palestinska byar och städer.(1) Enligt den palestinska människorättsorganisationen Addameer har över 650 000 palestinier frihetsberövats av israeliska myndigheter sedan 1967.(2) Eftersom det rör sig om en överväldigande majoritet män uppskattar organisationen att det handlar om cirka 40 % av männen i Palestina. Även barn grips och arresteras.(3) På ett möte med Addameer berättar de för oss att nattliga räder är nu det vanligaste sättet som gripanden sker på.

En ung kvinna som bor granne med en av de gripna säger till oss:
– Det här är normalt.
Hon stod och såg allt genom fönstret och när jag frågar om hon kunde somna om efteråt svarar hon bara ett kort självklart ”nej”.

När vi kommit tillbaka från våra jordbruksgrindar går vi hem till två av de gripna och pratar med dem och deras föräldrar. De berättar att soldaterna välte möbler och rev ut kläder ur lådor och att de sattes på handfängsel och ögonbindel innan de fördes iväg. En av dem berättar att han fick ett slag över axeln med ett vapen och den andra berättar att han blev slagen av händer. Den ena säger:
– Jag var väldigt rädd. Det här är första gången något sådant här händer mig.

Lite senare möter vi mannen som vi har bilder på när han står på knä med ögonbindel. Han frågar om han kan komma förbi senare och få kopior av bilderna, troligtvis vill han lägga ut dem på Facebook. När han kommer vid halv tio har flera av mina kollegor gått och lagt sig och han ser förvånad ut när jag säger att vi är väldigt trötta.
– Men du borde ju vara ännu tröttare, säger jag och han ler och rycker på axlarna. Imorgon ska han upp och åka till jobbet klockan fem.

Den här första maj blev långt ifrån som de brukar. Men vid slutet av dagen har jag trots allt känslan av att vi är många som vill något annat, som vill förändra. Det bara måste gå.

En av de gripna männen. Mannen på bilden har gett sin tillåtelse att jag använder och publicerar bilden.

Bilder

Bild 1: Israeliska soldater på väg in för ett gripande. Foto: Pia Holenstein, EAPPI.

Bild 2: En av de gripna männen. Mannen på bilden har gett sin tillåtelse att jag använder och publicerar bilden. Foto: Pia Holenstein, EAPPI.

Källor

1. UNOCHA oPt Protection of civilians – weekly report 15 – 28 april 2014.

2. Addameer Fact Sheet: Palestinians detained by Israel
http://addameer.org/etemplate.php?id=275

3. Läs till exempel UNICEFs rapport.

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.