En avhoppad officer har ordet

Precis som det finns två parallella kommunikationssystem i detta land, ett för israeler och ett för palestinier, så finns det två parallella rättsordningar eller system av lagar: israeliska lagar för israeler och militärlagar för palestinier. Med hjälp av dessa system kan bosättningarna på ockuperad mark fortsätta att bli fler och fler och större och större.

Vi åker på en guidad tur med den israeliska organisationen ”Breaking the Silence” [1] till bergen söder om Hebron, nästan ända nere vid gröna linjen [2] mot Israel. Vi får mycket och initierad information av vår guide, Ilan Fathi, jude och före detta officer i israeliska armén, som sedan fem år tillbaka är djupt engagerad i ”Breaking the Silence” men också i Ta´ayush [3] och dess kamp mot Israels ockupation av Västbanken. Han har själv under flera år tjänstgjort som militärt befäl både i staden Hebron och i området söder om Hebron.

När vi åker väg nr 60, den stora fina vägen söderut från Jerusalem förbi bosättningarna Neve Daniel, Efrat och Gush Etzion passar Ilan på att berätta om hur militären agerade under åren 2000-2008, när det gällde trafiken och palestiniernas tillgänglighet till vägarna: ”Alla tillfartsvägar till vägar som till exempel väg 60 blockerade vi med stora stenblock. Det innebar att inga palestinier kunde köra med bil från sina byar ut på de vägarna. Det innebar i sin tur att varor varken kunde forslas från eller till byarna.”

När vi närmar oss Hebron stannar Ilan bussen: ”Här ser ni hur de palestinska infarterna till Hebron fortfarande är blockerade av stenblock. När en palestinier skulle åka från till exempel Hebron till Ramallah, var han tvungen att först ta en bil till spärren, sedan en taxi eller buss till vägblocken utanför Ramallah, och därifrån byta till en annan bil. Detta system genomförde vi överallt på Västbanken från 2002, men efter 2008 har man lättat på det, vilket på ett sätt är bra. Men normaliseringen i sig är ett problem för man kan inledas att tro att det är bra bara för att inte situationen är lika katastrofal som före 2008. Vid minsta orolighet kan militären gå tillbaka och stänga alla tillfarter till till exempel väg 60 och därmed all in- och utfart för palestinierna till till exempel Hebron”.

Ilan fortsätter att berätta: ”Jag tjänstgjorde här i Hebron under andra intifadan. Vi hade utegångsförbud 190 av årets 365 dagar nere i Gamla stan. I Tel Rameida [4] var det utegångsförbud hela tiden i ett par år. Två till tre timmar i veckan tilläts folk i Gamla stan att gå ut för att hämta vatten och skaffa mat. Affärsinnehavarna var då givetvis tvungna att se till att deras egen familj fick det nödvändigaste så de flesta hann aldrig öppna sina affärer under dessa få timmar. Under de åren tvingades 30 000 palestinier lämna Hebron och lever nu som flyktingar i läger eller hos släktingar i byarna runt omkring. De kunde inte ta med sig sina tillhörigheter för de kunde inte fly med bil på grund av vägblockaden, så möbler med mera stod kvar i lägenheterna. Många av deras affärer plundrades av israeliska bosättare. Flera lägenheter togs över av bosättare. Och allt detta skedde inför ögonen på oss i militären”.

Vi har passerat Hebron för en bra stund sedan och har kommit till de vidunderligt vackra bergen en bra bit söder om stan. Bussen kör oss upp på en hög höjd, där vi kan se ut över de palestinska byarna och de israeliska bosättningarna. ”För att ni bättre ska  förstå hur det fungerar med de israeliska bosättningarna måste jag berätta om våra två system av lagar i detta land”, säger Ilan. ”Israeliska medborgare lyder under israelisk lag, men palestinierna på Västbanken lyder under militärens lagar. Titta däruppe”, säger han och pekar mot en samling husvagnar på en höjd. ”Det börjar alltid så. Man sätter dit två vagnar och flyttar dit. Militären kommer och säger: ´Ni kan inte vara här enligt israelisk lag, men så länge ni är här måste vi skydda er som israeliska medborgare, så vi kommer att komma hit regelbundet.´ Dessutom måste varje ny bosättning ha ett militärt säkerhetsområde runt omkring sig. Om någon palestinier då kommer innanför detta så gäller militärens lagar och då blir han arresterad.”

Någon i gruppen frågar: ”Varför avhyser inte militären de första vagnarna?” ”Därför att det är polisens sak och polisen finns i detta fallet i Hebron och kör inte ut här bara för att avhysa några israeler.” Ilan fortsätter: ”Efter några veckor tröttnar soldaterna på att åka fram och tillbaka, så de sätter dit en egen vagn att hålla till i och ett vakttorn att spana ifrån. Efter ett tag vill de ha elektricitet och vatten och en väg till sin egen vagn vilket snabbt ordnas. Och när det är klart så kan ju de andra husvagnarna också få del av detta. Detta fortgår under ett par år. Och då träder en gammal lag i kraft från den turkiska tiden. Den säger att om jordägaren inte brukat sin jord under 2-3 år fråntas han rätten att äga marken. Samtidigt säger lagen att den som då har vistats på marken under 5-6 år blir den nye ägaren. Eftersom bosättningen omgärdas av en militär säkerhetszon får inte den palestinske jordägaren komma till sin jord. Och eftersom bosättarna bott i sina vagnar under 5-6 år så blir marken plötsligt deras. Den illegala bosättningen har därmed i Israels ögon blivit legal. Och genast kan de få del av statliga bidrag för de bosättare som är under 25 år, liksom de får del av en särskild statlig budget riktad till dem som odlar och producerar något från jorden. Vid i stort sett varje bosättning, hur etablerad den än är, så dyker det alltid upp några husvagnar bredvid och därmed utökas det militära säkerhetsområdet och bosättningen kan på det viset växa bit för bit utan att palestinierna kan göra något åt det.”

Ilan vänder sig om och pekar mot den lilla palestinska byn Tuba och mot den militanta bosättningen Ma´on Farm som ligger intill. ”När barnen från Tuba skulle till skolan i Tawani var de tvungna att gå ett par kilometer och passera bosättarna, som kastade sten på dem och slog dem. Barnen vägrade gå till skolan. Föräldrarna fick hjälp att gå till domstol eftersom skolplikt gäller. Staten löste det så att barnen måste bo inackorderade i Tawani under veckorna. Men Ma´on Farm fortsatte trakasserierna genom att förgifta vattnet i byn så att får dog och två barn blev sjuka.”

Ilan fortsätter: ”Det är en metod som sedan 2001 medvetet används också av militären, när man vill flytta på palestinier. Om man bara demolerar deras hus bygger de snart upp ett nytt. Därför är det mycket effektivare att förgifta brunnen i byn genom att dumpa stenmassorna från det demolerade huset i källan. Då måste de ge sig av, för utan vatten kan ingen bo här.”

Sista stoppet blir beduinbyn Umm al Kher, som jag besökte redan för några veckor sedan. Den ligger alldeles intill bosättningen Karmel och är ett tydligt exempel på hur en palestinsk bys utrymme krymper, när en bosättning håller på att breda ut sig. Trots ägandepapper på husen har de fått demoleringsorder på dem eftersom de ligger inom det militära säkerhetsområdet kring den växande bosättningen. Här har Ilan som soldat varit med och demolerat hus. Men han har sedan också flera år senare tillsammans med Ta´ayush hjälpt till att bygga upp det hus han själv demolerat. Han mottas i byn som en verklig vän och själv säger han att några av hans bästa vänner finns här i byn. Uppfyllda av allt vi fått med oss under denna mycket informativa och givande tur bland bosättningar och palestinska byar vänder vi tillbaka not Betlehem och Jerusalem. Det är inte utan personliga uppoffringar som Ilan och hans likasinnade är engagerade i Breaking the Silence och i Ta´ayush. De behöver allt stöd från omvärlden.

Källor

1) ”Breaking the Silence” är en organisation bestående av avhoppade israeliska officerare, som vänder sig mot Israels ockupation av Palestina. Se http://www.shovrimshtika.org/index_e.asp

2) Gröna linjen är vapenstilleståndslinjen från kriget 1948 och den av världssamfundet erkända gränsen mellan Israel och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna

3) B´tselem arbetar med frågan om mänskliga rättigheter  i de ockuperade områdena. Se http://www.btselem.org/English

4) Ta´ayush är en organisation med israeler och palestinier som med ickevåldsmotstånd arbetar för ockupationens upphörande och fullständigt likaberättigande för israeler och palestinier. Se http://www.taayush.org/?page_id=61

5) Tel Rumeida är en särskilt utsatt del av Hebron, nära gamla stan, där extrema bosättare flyttade in på 1980-talet. Se filmen på http://hub.witness.org/en/node/1085

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.