En berättelse om Västbanken

Jag skriver till er för att berätta att det går en mur genom många byar och städer på Västbanken. Jag vet att för de flesta av er, är detta ingen nyhet. Trots det vill jag berätta om en mur som delar upp livet i före och efter, i innanför och utanför och i vi och dem. Om en mur som inte går att undvika. En mur som är ständigt närvarande, i varje samtal och i varje vy.

Den här muren kan se väldigt olika ut. På vissa delar av Västbanken är den en mellan sex och tolv meter hög vägg av grå betong. På andra ställen består samma mur av två uppsättningar elstängsel, taggtråd, grusvägar, diken och vallar. Ofta är hela installationen upp till 60 meter bred. [1]

Jag vill berätta om Hani Amir, som bor i byn Mas-ha, ungefär tio kilometer från Jayyous där jag nu bor. Jag vill berätta att Hani och hans familj bor precis på den plats där de israeliska myndigheterna för fem år sedan bestämde att muren skulle gå. Hanis hus skulle rivas och hans familj tvingas flytta, men Hani vägrade. Hani Amirs kamp resulterade i att han nu bor mitt i muren, mellan en cirka åtta meter hög betongmur och ett högt elstängsel. Betongmuren skär av familjen Amir från hembyn Mas-ha och elstängslet skiljer dem från deras närmsta grannar, som nu förtiden är israeliska bosättare. Gatan som familjen Amir bor på nu är den väg som Israel byggt som en del av muren och som israeliska soldater använder för att ta sig mellan olika grindar i muren.

Hani välkomnar internationella gäster. Han säger att det hjälper honom att folk kommer och ser hur han har det och att de berättar.

– När det kommer upp bilder och vittnesmål på internet, då vågar inte soldaterna göra något.

Hani berättar att de två första åren efter att muren byggdes var ett helvete. Ingen i familjen kunde röra sig som de ville, de var helt beroende av grindarnas öppettider. Öppettider som var väldigt begränsade. Nu har familjen Amir lyckats få en egen nyckel. En nyckel som går till en liten dörr i muren. Hani säger att skillnaden mellan idag och för två år sedan är lika stor som skillnaden mellan himlen och marken. Men trots att det är bättre nu är det absolut inte bra. Hani säger att livet ändå är förstört, att familjen är konstant rädd för soldater och bosättare.

– Ibland kommer de på natten för att hota oss och förstöra vårt hus. De skjuter i luften och kastar stenar mot huset. Soldaterna har sagt att om de ser någon komma genom muren på natten har de inget problem med att skjuta dem.

Det var i juni 2002 som den israeliska staten beslutade att bygga den mur som går genom Hani Amirs marker. Man ville bygga ett fysiskt hinder för att separera Israel från Västbanken. Anledningen till att man byggde muren sades vara att man ville få stopp på de självmordsbombningar som hade ägt rum i Israel de senaste månaderna. [2]

Trots den givna anledningen, går bara cirka 20 procent av muren längs den så kallade Gröna linjen, det som sedan 1949 är den internationellt erkända gränsen mellan Israel och det ockuperade palestinska området. Detta betyder att cirka 80 procent av muren byggs på palestinskt område och alltså inte tjänar något säkerhetssyfte. Istället bryter murens dragning, enligt ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag (ICJ), mot internationell humanitär rätt. ICJ slog också fast att Israel inte bara måste upphöra med byggandet utan även ta bort de delar av muren som är byggda på ockuperad mark och reparera alla skador som muren orsakat. [3]

Jag skriver till er för att jag vill att ni ska veta det här och för att det är det enda jag kan göra för att hjälpa Hani Amir och hans familj. Jag berättar för er och uppmanar er att berätta vidare. Berätta för alla ni känner!

Källor

1. http://www.btselem.org/English/Separation_Barrier/

2. http://www.btselem.org/English/Separation_Barrier/

3. http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=295

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.