En by återuppstår

Kan man bo i en ruin? Att kunna bo kvar på sin egen mark är det viktigaste för Muhammad Saher. Han lever ett enkelt och ganska ensamt liv med sin lilla familj i Shoshahle. Än så länge, för här ska historiska hus återställas och deras ägare ska återvända.

Roida Saher ser ut över dalen. På andra sidan dalen syns bosättningen Efrat. Foto: Susanne

Roida Saher ser ut över dalen. På andra sidan dalen syns bosättningen Efrat. Foto: Susanne

Det lilla samhället Shoshahleh ligger i en sluttning vid den gamla nord-syd-förbindelsen från Jerusalem mot Hebron. Ortsnamnet betyder ”vinka” på arabiska – som i att hälsa och vinka till alla förbipasserande. Idag skär väg 60 tvärs genom byn och delar den övre från den nedre delen. Det finns ingen avfart och inget övergångsställe. Det är inte tänkt att någon ska bo här, och sedan 1984 finns bara en enda familj kvar längst uppe i backen. Det är de vi vill träffa idag.

Vi springer över den tungt trafikerade motorvägen och går upp genom terasserade åkrar med olivträd, tistlar och sten. Flera av de 15 stora men förfallna stenhus som finns kvar av byn ser vi på nära håll. De vackra valven är blottlagda och ännu syns spåren av det liv som alltid har funnits här. En blåmålad vägg med ornament, ett fint smidat galler. Två fönster är prydda med rosetter från den ottomanska tiden. Här syns en romersk vinpress och flera vattenbrunnar. Vi förstår att vi går på historisk mark. Den som leder oss uppför är Hassan Brijya, en outtröttlig visionär för Palestinas framtid.

– Den här byn ska återuppstå, de vackra husen ska renoveras, livet ska återvända hit. ”Re-settlement” kallar jag min idé, åter-bosättning. Se ut över dalgången till de stora moderna israeliska bosättningarna Efrat och El ´azar! Där fanns våra olivlunder för 30 år sedan. Nu har de allt en modern stad har: gator, el, vatten, infrastruktur. Och folk som bodde här fick inte utvecklas. Israeliska staten vägrade att elektrifiera byn, säger Hassan medan vi stiger upp för branten.[1]

De flesta av Shoshahles befolkning har sen flera årtionden flyttat till närliggande al-Khadr där det finns el och vatten, skola och marknad.[2]

– Istället för att bo trångt där i smala och dammiga gränder kan de återuppbygga sina vackra hus här med utsikt över dalgången. 75 personer kommer inom 3 års tid att åter bo på sin egen mark med mycket plats runtomkring. Vi har börjat renovera fyra hus med ekonomisk hjälp av italienska regeringen. Det här blir en historisk by dit där turister kan komma och se hur man levde förr, fortsätter Hassan att berätta.[3]

När vi kommer fram till familjens hem känns det väldigt långt till detta mål. Vi välkomnas i en ruin. De delarna som påminner om rum har bara två eller tre väggar. De öppna sidorna är fönster och dörröppning i ett. I hörnen ser jag sängplatser, en öppning används som öppen spis för matlagning. Plåttaken tyngs med stenar så de inte blåser bort. Här bor Muhammad Saher med sin fru Roida och dottern Sidra, 10 år. Även Muhammads syster Mjasar och deras mor bor där. Vi inbjuds att sätta oss på en plats som vi skulle kalla för veranda med fin utsikt och serveras te med salvia och nybakade bröd fyllda med lök.

– Jag skulle vilja få el hit. Jag är född här och jag kommer aldrig att lämna. Varför finns det ingen skola här för det enda barnet jag har? Varför har de allt och jag har inget, säger Muhammad, och pekar upp mot bosättningen precis intill hans mark, Neve Danyyel.
– Bosättarna är arga för att vi får renovera dessa hus helt lagligt. Vi äger marken och det här är en helt legal by. Det är därför de gång på gång blockerar min lilla väg upp hit med stenar och grushögar. De har varit här vid mitt hus en gång och tittat på min fru när hon var ensam hemma och sov, berättar han.

Hassan försöker att uppmuntra Muhammad.

– Snart kommer solpanelerna vi har pratat om att installeras, vi hoppas det. Det är klart att ni måste ha el här säger Hassan. Då det är nästan omöjligt för palestinier i område C att få bygglov, mellan 2010 och 2014 avslogs 98,5% av ansökningarna av den israeliska civiladministrationen, och dessutom mycket dyrt att ansöka har de bestämt sig för att bygga utan lov. [4][5]

Och de har faktiskt fått grannar nyss. Haled och Diana Salah vågade ta steget att flytta tillbaka till det hus de lämnade 1978. Men barn och barnbarn stannar kvar i al-Khadr, för säkerhets skull. Just nu kämpar paret med att få igång sin brunn igen. Vattennivån har sjunkit sen berget sprängdes för väg 60.

– Det är inte lätt att övertyga folk att flytta ut. Vi lever ännu under ockupationen år 2016. Var finns demokrati och mänskliga rättigheter? Familjerna behöver känna sig säkra med sina barn när de ska bo här. Inte alla är så modiga och kan leva så enkelt som familjen Saher, säger Hassan.
Sidra är född här och går i al-Khadrs skola, precis som hennes pappa gjorde för 30 år sedan.

-När det blir en skola här vill jag har fyra lärare, säger hon bestämt till sin far, och klättrar upp på hemmets utsiktspunkt.

Sidra Saher på hemmets utsiktspunkt. Foto: Susanne

Sidra Saher på hemmets utsiktspunkt. Foto: Susanne

 

Källor

1. En överblick över stadsutvecklingens historia i Palestina ger
Abdelhamid, Ali. Urban Development and Planning in the Occupied Palestinian Territories: Impacts on Urban Form, An-Najah, Nablus/Stockholm 2006
Hämtad: 2016-10-25

2. Det finns idag 180 palestinska samhällen på Västbanken som inte är anslutna till den kommunala vattenförsörjningen. Se:
Discriminatory water supply, B´Tselem, updated 27 sept 2016. Hämtad: 2016-10-25

3. Det finns flera projekt som Shoshala på Västbanken. De får stöd av t.ex. även israeliska NGO Bimkom.
Planning Assistance to Palestinians in Area C of the West Bank, Bimkom, 2016, Hämtad: 2016-10-25

4. United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs occupied Palestinian territory (UNOCHA) kartlägger rivningsorder och rivningar även i trakten Bethlehem.
Under threat, demolition orders in Area C of the West Bank, UNOCHA, 2015 s.11. Hämtad 2016-10-28.

5. Phoebe Greenwood. Palestinians prepare to lose the solar panels that provide a lifeline. The Guardian 2012-03-14. Hämtad: 2016-10-25

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.