En dag i livet

Najiha har bott hela sitt liv i Yanoun. Hon är sedan nitton år gift med sin kusin Kamal och tillsammans har de tre döttrar och tre söner i åldrarna åtta till sexton år. De lever av sitt jordbruk, och samtidigt som de är en av de absolut fattigaste familjerna i Yanoun är det också den familj som bjuder på mest värme, skratt och gästfrihet när vi hälsar på. Men livet i Yanoun de senaste tio åren har varit allt annat än enkelt. Och bosättarnas närvaro (se min första rapport) har slagit mycket hårt mot bybornas ekonomi. Här följer en vanlig dag i Najihas liv.

Najiha kliver upp klockan fem på morgonen för att gå ut och mjölka fåren och getterna. Hon och Kamal äger idag tio får, sex lamm, tio getter och åtta killingar. Tiden innan bosättarna, som byborna ofta relaterar till, ägde Kamal och hans far 300 får och 50 kor. På den tiden kunde de hitta mycket betesmark på kullarna kring Yanoun. Idag begränsas betesmarken till den dalgång Yanoun ligger i.

Efter mjölkningen följer brödbaket i den traditionella ugn som grävts ner i marken. En vanlig dag går det åt nio stora bröd för familjen. Bröd är basvaran för byborna. De stigande matpriserna slår extra hårt mot människor som spenderar större delen av sin inkomst på just mat. På drygt ett år har en säck mjöl blivit ungefär fyra gånger dyrare. Vattenbrist, inskränkning av rörelsefriheten på Västbanken samt stigande världsmarknadspriser på mat är faktorer som alla höjer priset. Tomater har, då det regnar hälften så mycket som vanligt, blivit en lyxvara den senaste tiden med en fyrfaldig prisökning på bara en månad.

När Najiha kommer in från brödbaket har klockan blivit sex och barnen har börjat vakna. Hon ger dem och Kamal frukost i form av te, bröd och ost. Klockan halv åtta åker de tre barn som går i högstadiet i grannstaden Aqraba byns miniskolbuss till skolan. Åtta är det dags för de övriga tre att gå runt knuten till Yanouns egen skola, där sammanlagt femton barn går. Den yngsta dottern, som vanligtvis är mycket duktig i skolan, har den senaste veckan varit rädd och gråtit varje morgon på väg till skolan. Den här veckan är de flesta israeler lediga och hon vet att risken är större att hennes mamma ska stöta på bosättare när hon är ute med fåren på dagarna. Najiha ler lite när hon berättar om det. Själv är hon inte rädd. Så länge hon är ensam med fåren är det mindre provocerande, säger hon, och då är det ingen större risk att någon ska attackera henne.

När barnen har gått till skolan gör Najiha dagens första laddning med ost. Den färska mjölken har fått ett par droppar enzym som gör att den stelnar. Efter att ha vilat ett tag förpackas mjölken i små tygdukar som spänns åt och sedan packas om. Ostpaketen läggs sedan i press för att tömma dem på den sista vätskan. Den färdiga osten äts färsk eller kokas i saltvatten så att den håller resten av sommaren, då djuren inte ger mjölk längre. En del av osten används för att byta mot djurfoder som det krävs mycket av under sommaren. Även djurfodret har stigit i pris.

Kamal har åkt till sitt slitsamma och underbetalda jobb på ett stenbrott redan klockan sju, så Najiha är den som får leda fåren och getterna ut på bete. I Aqraba handlar Kamal det som behövs i hushållet och säljer även en del av de jordbruksprodukter familjen producerar. Förr skedde denna handel mest i Beit Furik, som det tog 25 minuter att ta sig till på fots. Men idag är det ingen i Yanoun som längre kan ta sig till Beit Furik. Stigen dit går över kullarna där bosättarna håller till, och bilvägen till Beit Furik tar en timme, och då måste man dessutom passera två vägspärrar. Den stora staden Nablus, som ligger en dryg mil bort, har Najiha inte besökt på tio år. Hennes barn har aldrig varit där, förutom de två äldsta döttrarna som besökt en speciell tandkirurg på grund av medfödda fel i tänderna.

Najiha är tillbaka med djuren vid elvatiden eftersom det nu börjar bli för varmt för dem att vara ute mitt på dagen. Hon ordnar med en del hushållsbestyr och förbereder lunch till barnen som slutar skolan vid halv ett. Snart är även Kamal hemma och familjen passar på att vila en stund mitt på dagen när termometern nu visar dryga 30 grader. Under eftermiddagen är det så dags för djuren att gå ut och beta igen och den här tiden på året skördas de bönor som odlas på den mark familjen fortfarande äger. Kamal och hans åtta bröder ägde tidigare 1500 olivträd. Idag får de skörda elva olivträd var på hösten. Av de 300 mandelträd bröderna hade tillsammans återstår fem var. Byborna i Yanoun har förlorat mellan 60 och 90 procent av sina marker till de israeliska bosättarna. Kamal och hans familj tillhör de som förlorat mest.

Framåt sjutiden är djuren tillbaka i sitt skjul och Kamal och Najiha hjälps åt med mjölkning och matning. Efter middag, som på fredagar består av kyckling men resten av veckan är vegetarisk, hjälper Najiha barnen med läxläsning. Egyptiska och jordanska såpoperor är mycket populära här, så när läxorna är klara fastnar barnen tillsammans med Kamal framför tv:n. Najiha har inte tid för tv utan måste förbereda deg till morgondagens brödbak samt ost från kvällens mjölkning. En efter en åker madrasserna fram på golvet i den lilla tvårummaren familjen bor i. Den yngsta dottern somnar redan i famnen på Kamal framför tv:n och snart har alla gått och lagt sig. Då osten lagts under press går en trött Najiha sist av alla och lägger sig. Klockan har nu hunnit bli drygt elva. Om knappt sex timmar är det dags att kliva upp igen.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.