En fredag i Jerusalem

Över hundra poliser inklusive kravallpoliser har samlats framför Damaskusporten i Jerusalem. Idag har de israeliska myndigheterna bestämt att män under 50 år inte får gå och be vid al-Aqsa-moskén.

Sedan ungefär en vecka tillbaka har värmen kommit och i skuggan är det runt 30 grader varmt. Från östra Jerusalem är Damaskusporten den mest naturliga ingången till Gamla stan och vanligtvis en livfull plats med mycket kommers. Idag finns det bara tre öppningar i kravallstaketet, men de flesta står vid en ingång som man kommer till från busstationerna i närheten. Många palestinier har rest från hela Västbanken för att få be vid islams tredje heligaste plats.

Några palestinier är riktigt upprörda, men många resignerar utan strid. Kanske är det vanan av att bli avhyst från vägspärrar, kanske är det för att det är fredag och en helig stund? Männen samlas på parkeringen på andra sidan vägen från Damaskusporten och en man börjar tillsynes spontant leda bönen efter att Mu’addhin [1] har avslutat utropen om samling. Parkeringen har spontant blivit böneplats för cirka 500 personer. På något sätt har ilskan upphört tillfälligt och medan poliser och världspress väntar på ett uppror utför muslimerna sina ritualer med den största värdighet och samstämmighet. Om det här var en protest eller bara naturligt kan inte jag avgöra, men en av de mest värdiga manifestationer jag har sett.

Jerusalem är efter stilleståndsavtalet 1949 delat i östra och västra Jerusalem och Israel gjorde även då staden till sin huvudstad. Efter kriget 1967 ockuperade israelerna resten av staden. Jerusalem är också Palestinas proklamerade huvudstad i en framtida stadsbildning. Väldigt få stater har erkänt Jerusalem som en huvudstad för något av folken. Sedan 1967 har Israel byggt bosättningar och flyttat israeler in i östra Jerusalem, vilket är förbjudet enligt fjärde Génèvekonventionen. Idag är över 200 000 israeler olagligt bosatta i östra Jerusalem inklusive Gamla stan. Det har inneburit mycket våld mellan de båda folken och palestinier har förlorat mer och mer mark.

Fredagar i Tulkarem är som söndagar i Sverige på landsbygden. Alla butiker är stänga och man använder dagen till att be i moskén om man är troende samt umgås med nära och kära. I östra Jerusalem är det här fallet för många palestinier, men för fredsaktivister är det här den stora demonstrationsdagen. Kvinnor i svart är en israelisk fredsorganisation som varje fredag står i en rondell i västra Jerusalem med plakat på hebreiska, arabiska och engelska. Deras budskap är stoppa ockupationen. Det budskapet uppskattas inte av alla israeler och ibland måste kvinnorna böja sig för spottloskor och annat skräp som kastas åt deras håll. Från rondellen går ett demonstrationståg till Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.

200 meter från det svenska generalkonsulatet som ligger i samma område har bosättare under några år försökt kasta ut de palestinier som bor här. De använder allt från rättsliga processer till våld vilket har lett till en smått surrealistisk situation. Numera bor till exempel en palestinsk familj i sin trädgård medan bosättare bor inne i huset, allt övervakat av israelisk polis. Det lilla bostadsområdet har blivit något av ett mikrokosmos över hela konflikten och världspressen samlas för att bevaka vad som sker medan palestinska, israeliska och internationella demonstranter fortsätter att manifestera.

Motdemonstrationer från bosättare är inte ovanligt. Det slutar ibland med våldsamheter mellan polis och demonstranter vilket avslutas med arrester. Denna fredag när jag är på besök arresteras åtta aktivister av olika nationalitet. I skrivande stund har Israel placerat ut över 3 000 poliser runtomkring, inom Gamla stans murar och i östra Jerusalem. Västbanken är mer eller mindre avstängt från Israel och in i Jerusalem kommer i princip bara internationella som jag in genom vägspärrarna. Det går inte att peka ut någon speciell händelse till varför det nu pratas om en tredje intifada. [2] Många tror att en tredje intifada kommer att utbryta när som helst i Jerusalem. Alla pratar om det. Varför? Det enda sättet är att se till hela situationen i ljuset av en expanderande ockupationspolitik i över 60 år.

I dagarna tillkännagav Israel att 1 600 nya bostäder skulle byggas i östra Jerusalem. Andra ageranden som att utlysa och bygga nationella monument inne på ockuperat område i Jerusalem och på övriga Västbanken har också upprört många palestinier. När jag frågar palestinier om den nuvarande situationen får jag olika svar. De med familjer ser till sina barn och vill, eller kan inte slåss. Många minns de två senaste upproren och ser bara försämringar, men vet inte vad de annars kan göra. Yngre palestinier är mer fria och många är beredda att slåss för sina rättigheter medan andra hellre vill komma bort från allt och resa utomlands och slippa slåss. Det går inte att veta vad som kommer att hända, men de flesta tror inte att det kommer att bli bättre än på länge.

Källor

1. På arabiska heter böneutroparen i moskén Mu’addhin.

2. Generellt brukar man prata om två intifador som kan liknas med ett uppror från palestinier. Den första började 1987 och avslutades 1993. Den andra brukar man säga började runt 2002 och dog ut efter en period enligt några medan andra säger att den fortfarande pågår.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.