En hel del att återlämna

”På måndagsmorgonen bröt sig israeliska soldater, utklädda till beslöjade muslimska kvinnor, in i Jamal Hadaydah´s hem, chef för den palestinska lagstiftande myndighetens kontor i Tulkarems flyktingläger. Hadaydah flydde från de infiltrerande israeliska trupperna som sköt fem skott vid hans fötter innan de anhöll honom och hans fru. Källor i Tulkarem berättade att soldater hade gått in i flyktinglägret och använt stegar för att komma upp på taket till Hadaydah´s hem. Hadaydah frigavs för ett år sedan efter att ha suttit i israeliska fängelser under totalt tolv år. Han blev också deporterad till Libanon 1992 ” Maan News (1) 25-11-07

Klockan är strax före tio och vi promenerar upp till ICRC (2) som ligger på hörnet intill vår bostad. Vi kommer för att träffa kvinnorna och männen som gör en sit-in aktion. Under en halvtimme varje tisdag förmiddag sitter kvinnor och män på stolar utmed gatan, där var och en håller i ett fotografi av den anhörige som sitter i fängelse. Aktionen görs för att uppmärksamma frågan om de 11 000 palestinier som sitter fängslade. Mer än 45 000 palestinska medborgare blev arresterade under Al-Aqsa Intifadan. Av dessa är ca 11 000 fångar fortfarande häktade i mer än trettio israeliska fängelser och häkten, därav 4820 fångar utan rättegång (3).

I aktionen sitter en klunga på 25 personer. Kvinnorna på den ena sidan av gatan och männen på den andra. Alla vi talar med har söner eller döttrar som blivit arresterade, bortförda och suttit i fängelse där en del av dem varit borta under flera år. Jag sätter mig på huk och börjar prata med en av kvinnorna vars son blev arresterad för snart tre år sedan. Vid den tidpunkten var han sjutton år gammal. Han släpptes efter sex månader men hann bara vara ute i en månad och under den tiden skrev han in sig på universitet men kunde inte närvara eftersom IDF (4) arresterade honom igen. Hon säger; ” jag har inte pratat med honom sedan den israeliska militären förstörde stora delar av Al Naqabfängelset (5)  för ett par veckor sedan. Ingen vet vad domen kommer att bli eftersom de kan hålla honom i arrest i ett halvår utan att låta oss veta hur vår sons framtid kommer att se ut. Efter sex månader bordlägger dom rättegången igen och igen. Min son har varit i fängelse i över två år utan rättegång och än idag vet vi inte varför han sitter i fängelse.”

Som en följd av orden tittar jag på fotografiet hon håller i sitt knä. Där sitter en ung man med glimten i ögat då han blickar ut mot mig. På håll hör vi ett demonstrationståg och jag ser massor av barn komma gående i led med palestinska flaggor som svävar fram genom hela gågatan. Tåget stannar utanför ICRC och i kör ropar alla; ”If the nation insist to live in peace one day we will achive to live in peace”.  Det är The Prisoners Society (6) som arrangerar demonstrationen. Jag snurrar runt och ser guvernören, Talal Dweikat, på andra sidan gatan och journalisterna trängs för att höra honom tala. Han ser ut som administrationen självt och för ett ögonblick tänker jag på då vi för en tid sedan satt och väntade i vice guvernören Ráfat Baláawi´s lilla rum och pratade om situationen i Tulkarem.

Efter en mängd räder genomförda av den israeliska militären i Tulkarem camp frågar vi Ráfat på vilket sätt de tar sig in i området och hur den palestinska myndighetens mandat är att handla. Han svarar, ”När israeliska styrkor tar sig in i Tulkarems stadskärna informerar de oss oftast innan och vi är förpliktigade att ansvara för att den palestinska militären antingen håller sig inne eller arbetar utan vapen i civila kläder eftersom vi lever under ockupation. Om vi inte följer dessa överenskommelser, om en palestinsk polis bär sin uniform och sitt vapen på gatan, skjuter den israeliska armén honom direkt. Om folk här gör motstånd mot den ockuperande makten är vi tysta, vi kan varken stötta eller säga nej.”

Jag återvänder till nuet, tillsammans med männen i sit-in aktionen. Vi ser guvernören mitt över gatan då han pratar. Jag får översatt att guvernören stödjer den palestinska administrationen och Annapolismötet. (Förhandlingar inleds i Annapolis, USA den 27 november med syftet att få tillstånd en tvåstatslösning för Israel och Palestina. Vid förhandlingarna deltar förutom USA, Israel och Palestina även närliggande arabstater). Guvernören stöttar också familjerna till de anhållna fångarna och att de friges. Han uppmanar Israel att inte spela med det palestinska folket. ”Israel lovade att frige 441 palestinska fångar före toppmötet startade, men vad vi ser är att de bordlägger frågan till efter toppmötet ”. Männen bredvid mig skrockar med en viss tvekan åt det stående skämtet ”Ana Polis” som på arabiska betyder; jag är polis.

På kvällen sitter vi hemma i köket och pratar med Abdul Karim Dalbah som är koordinator för ISM (7). Vi frågar om hur han ser på, och vad toppmötet betyder för honom. Han säger; ”Efter dessa tre dagar kan vi bara ha bilder, inget mer. Det kan inte bli värre än vad situationen är för oss nu så låt dem prata. Israel har fördelen att för första gången möta hela arabvärlden runt ett och samma bord, alltså de länder som tills i dag inte erkänt Israel. Vi tror inte heller att Bushadministrationen har intresse i att lösa konflikten. Det värsta skulle ändå vara om resultatet blir att erkänna Israel som en judisk stat. Det betyder också att en miljon arab-israeler som har israeliskt medborgarskap måste lämna landet. Vad jag trots allt hoppas är att Abu Masen (Mahmoud Abbas) klargör att vi inte åstadkommit någonting om så är fallet, men jag tror att Abu Masen kanske kommer att säga att vi trots allt vunnit något, och det kommer att ge människor hopp. Vad som leder till en intifada är den politiska situationen och inget annat.”

Häromdagen skrev den israeliske journalisten Gideon Levy i Haaretz (8) artikeln; ”Demands of a thief”, ” Israel tillfrågas inte om ”att ge” någonting till palestinierna; det tillfrågas bara om att återlämna – att återlämna deras stulna land och att återupprätta deras förtrampade självrespekt, tillsammans med deras grundläggande mänskliga rättigheter och deras mänsklighet. Detta är den primära kärnfrågan, den enda som är värd titeln, och ingen talar om det längre.”

Källor

1. Maan News; palestinskt on line nyhetsbyrå. Se; http://www.maannews.net/en/

2. ICRC; International Red Cross

3. Palestinian Central Bureau of Statistics, http://www.pcbs.gov.ps/Portals/_pcbs/PressRelease/e-Prisoners_Day2007.pdf

4. IDF; Israeli Defence Force, http://www.mahal2000.com/

5. Al Naqab Prison, Negevöknen. Fängelset bestående av tält förstördes under en IDF-räd den 10 november 2007.

6. The Prisoners Society; Övervakar fångarnas angelägenheter innanför israeliska ockupationsfängelser, förhörs- och häktningscenter. Stöttar frigivna fångar och underlättar deras sociala återanpassning. The Prisoners Society arbetar också med opinions- och påverkansarbete lokalt och internationellt samt tillhandahåller rättslig assistans och representation i israeliska domstolar etc. För mer information; www.ppsmo.org

7. ISM; International Solidarity Movement se även; http://www.palsolidarity.org/

8. Gideon Levy, artikel; ” Demands of a thief ”, publ. 25/11/2007 Läs hela artikeln; gå till; http://www.haaretz.com/hasen/spages/927531.html

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.