En mäktig känsla

Det är fredag och mitt på dagen. Solen är som varmast när vi traskar ut ur Östra Jerusalem (den palestinska delen) och in i Västra Jerusalem (den israeliska delen). Vi småpratar lite och jag känner mig förväntansfull. Jag är ju en synnerligen aktiv människa, men har aldrig demonstrerat eller direkt manifesterat för varken världsfred eller lägre bensinpriser. Nu gäller det en manifestation för att stoppa ockupationen i landet jag befinner mig i. Jag har hört talas om detta veckoregelbundna fenomen men har inte lyckats få någon egen bild av hur det är.

Vi stannar vid en rondell mitt i en hysteriskt trafikerad korsning. Rakt framför mig ligger en stor vacker synagoga och till höger tornar det ståtliga Sheraton Plaza Jerusalem upp sig. Jag undrar om det finns bubbelpool på rummen där, men blir avbruten i mina lyxiga funderingar av en kvinna som sticker ett plakat i handen på mig. En svart hand som det står ”Stop the Occupation” på. På andra står det samma sak på hebreiska eller arabiska. Tre enkla men tydliga ord. Vi är ett 50-tal som samlats, blandade i både åldrar och kön. De flesta har svarta kläder på sig och kommer från en organisation som heter ”Women in Black”.

Women in Black är en israelisk kvinnoorganisation som har funnits i snart 20 år. De manifesterar en timme varje fredag runtom hela Israel för att visa att de inte stöder den pågående ockupationen. De uttrycker en tydlig policy mot ockupationen och för en tvåstatslösning, d v s Palestina och Israel sida vid sida, enligt 1967 års gränsdragning och att kvinnor ska få en tydligare och större plats i fredsarbetet. Women in Black finns idag över hela världen och i Sverige samlas de på Sergels Torg i Stockholm. (För mer information: http://www.womeninblack.org/. Se också http://www.coalitionofwomen.org/).

Jag fascineras av hur passerande fordon och gående reagerar. En del går eller kör bara förbi. En och annan bil tutar och vinkar uppmuntrande till oss. Andra skriker glåpord eller gör hånande gester. Det som fångar mitt intresse mest är den arga kvinnan som står vid övergångsstället och väntar på att få kunna gå över gatan. Hon skriker högt och man riktigt ser hur saliven spottas ut i samma takt som hennes arga anklagelser. ”Vaddå ockupation? Om bara de där araberna försvinner ut ur VÅRT land så…” Hon är alldeles vit i ansiktet av ilska. Allt vi gör är att hålla upp enkla skyltar som varken dömer israeler eller araber, judar, muslimer, eller kristna. Allt de säger är ”stoppa ockupationen”. Vi ropar inte slagord eller beter oss provokativt, enligt min uppfattning. Att en så stillsam sak kan provocera så mycket. Hur? Varför?

En stund senare kommer en soldat och blir lika provocerad han. Han ställer sig och börjar argumentera med en av kvinnorna: ”Vad vet ni egentligen? Jag minsann, jag tränar soldater dagligen och vet vad det handlar om… vi måste skydda VÅRT land och ni har ingen rätt att uttrycka er, ni vet inte vad det handlar om…” Precis när timmen har gått och vi packar ner våra skyltar kommer en annan soldat fram till en av kvinnorna. Han är inte beväpnad, men han bär på en mikrofon. Det visar sig att han just börjat sin militärtjänst och ska idag göra en intervju med en av kvinnorna. Jag blir så klart nyfiken och frågar honom varför han valt att just intervjua Women in Black. Han berättar att han alltid vetat att Women in Black har funnits. Han har sett dem under sitt liv. Han vill veta mer om vad de gör och vill sprida information. Intervjun kommer bara att sändas inom militär radio och media, men det gör det bara ännu bättre.

Jag beundrar hans mod att tjänstgöra som journalist och inte behöva bära vapen och vilja göra något litet för att försöka skapa förändring. Medan intervjun pågår traskar vi tillbaka genom staden och mot EAPPIs kontor för att avsluta denna dag i Jerusalem. Jag känner mig hoppfull och uppfylld när vi promenerar fram längs en allé och känner mig inspirerad att bli aktivist, på det sätt jag varit idag. Det var en mäktig känsla att vara här och jag ryser av både stolthet och glädje. Det kan verka så enkelt och overksamt, men jag tror att det fyller sin funktion och jag är glad att jag fått dela detta med kvinnorna från Women in Black. Kan det finnas ett mer fredligt sätt att vara trotsig och visa att man inte ställer upp på det som händer och har pågått alldeles för länge?

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.