En oas i ett militariserat samhälle

När vi betalat för glass och en baguette ser jag den lilla drickskoppen med texten: “One shekel is nothing for you, to me it’s an after army trip”. I Israel och det ockuperade palestinska området är militären chockerande ofta närvarande. På en och en halv månad här har jag sett mer vapen än under min sammanlagda livstid.

Jag har besök av min fästman och är ledig några dagar. Första dagen, i Israel, råkar vi missa en buss från Döda havet till hotellet men får tack och lov lift med ett par innan det mörknar. Det visar sig att mannen under sin tid i militären var stationerad alldeles intill Yanoun (den lilla byn där jag bor under min tid som följeslagare), tyvärr hinner vi inte prata så mycket om hans perspektiv på platsen innan vi är framme vid hotellet och blir avsläppta. Andra dagen, i Israel, läser jag meddelandet om att bidra till en after army trip på drickskoppen i en kiosk. Tredje dagen åker vi in i Palestina, på väg in i staden Ramallah ser vi brinnande bildäck, maskerade palestinska ungdomar beväpnade med stenar och israeliska soldater som skjuter ljudgranater och tårgas. Minibussen gör en högersväng runt  gathörnet där soldaterna sitter hopkurade. Tre dagar, tre olika möten med den israeliska militären.

CIMG1475 3Några dagar senare är alla följeslagare i byn Wahat al-Salam/Neve Shalom, namnet betyder Fredens Oas (på arabiska och hebreiska). Daoud Boulos som guidar oss berättar att i Wahat al-Salam/Neve Shalom bor judiska israeler och palestinska araber med israeliskt medborgarskap [1] sida vid sida, och skolbarn undervisas i etniskt blandade klasser på båda språken hebreiska och arabiska. Detta är unikt i Israel då det vanliga är att bostadsområden och skolor är separerade dessa grupper emellan. Ungefär en femtedel av Israels befolkning består av palestinska araber med israeliskt medborgarskap [2]. I Israel är värnplikt obligatoriskt för både män och kvinnor (oftast tre år för män och två för kvinnor), palestinska araber med israeliskt medborgarskap gör dock inte värnplikt. Och i en by där hälften av familjerna är palestiner och hälften judar så är relationen till värnplikt såklart inte helt enkel. Man tar upp problematiken på Wahat al-Salam/Neve Shaloms hemsida där man skriver om de utmaningar man möter som en etniskt blandad by: ”Ett självklart exempel är att judarna rekryteras till armén, där de utsätts för fara och kanske är i aktiv tjänst mot araber. Ett annat är det faktum att araber är föremål för subtila och mindre subtila former av diskriminering i samhället i stort.” [3] Daoud berättar att byn förlorade en son för några år sedan. En ung värnpliktig dog i en helikopterolycka, två israeliska helikoptrar kolliderade. Alla i byn sörjde den döde soldaten, de kände det som att en familjemedlem dött. Efter dödsfallet ville en grupp i byn upprätta ett monumet till minne av den döde soldaten. Det ledde till en infekterad diskussion som varade i flera månader. Daoud berättar att helikoptrarna var på väg norrut, mot Libanon, ”kanske för att bomba mitt folk! Vi var flera, både palestinier och judar som kände att vi inte kan upprätta ett monument. Vi kan inte hylla honom som en hjälte”. Efter många om och men slutade det med att den döde har en vanlig gravsten, utan tecken på att han var soldat.

Vi möter Ruth Hiller, en av grundarna till den israeliska organisationen New Profile [1]. Hon förklarar att militariseringen av det israeliska samhället kan fortgå för att ”systemet lever på rädsla, och att människor okritiskt litar på sina ledare”. I New Profile arbetar man för att avmilitarisera samhället, bland annat genom att kämpa för rätten att vapenvägra. Hennes två äldsta döttrar var i militären, men när det blev sonens tur berättade han för familjen att han inte tänkte göra värnplikt. Detta var i slutet av 80-talet och det var första gången Ruth hört att någon vägrat värnplikt. Familjen beslöt sig för att stötta sonen och det engagemanget ledde såsmåningom till bildandet av New Profile.

Dotter, mor och mormor tittar på vapen på vapenmässa i Israel.

För mig är det tydligt att Israel valt fel väg för att nå trygghet. Den kollektiva  rädslan det israeliska samhället söker lösningen i militär styrka. Och militären, och militariseringen upprätthåller rädslan. Militariseringen sätter käppar i hjulet för normala relationer mellan israeler och palestinier, både i Israel – som i exemplet från Wahat al-Salam/Neve Shalom  – och på Västbanken där många palestinier enbart träffat israeler i uniform. Ruth från New Profile visar ett bildspel som synliggör militariseringen av samhället: Barn som leker på en stridsvagn, barn  som håller i riktiga vapen på en vapenmässa, reklambild på en kvinna som fått  ett visst lugnande medel utskrivet av sin läkare eftersom hennes son är en ”combat soldier”, ett diagram som visar att militära utgifter stod för nästan 50 % av Israels statsbudget 2008 och så vidare.

Hopplöst. Hoppfullt. Känslorna avlöser varandra. Åtskillnaden mellan folken är så stor, rädslan och militariseringen är chockerande närvarande. Det känns hopplöst.

I Fredens Oas har man varit ett levande exempel och en inspiration för  fred i 40 år. Kloka människor, som Ruth Hiller, arbetar för att avmilitarisera samhället. Det ger hopp! Känslorna avlöser varandra.

Liv Södahl
Yanoun december 2013


[1] Det finns många sätt att beskriva denna grupp. Exempelvis: ”Araber” – vilket fråntar gruppen sin anknytning till Palestina, ”Palestinier från -48” vilket syftar på att de palestinier som idag har israeliskt medborgarskap är palestinier som ”blev kvar” när invånarna i palestinska byar fördrevs vid bildandet av Israel 1948. Jag använder samma ord som Mossawa center. Mossawa center arbetar för palestinska arabiska medborgares rättigheter i Israel. http://www.mossawacenter.org/en/cat.asp?cat=7

[2] Trots medborgarskap är denna grupp systematiskt diskriminerad. Samma källa som ovan.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.