En önskan

Jag lämnar Hashem på stengången utanför huset. Det gulgröna ljuset från strålkastarna som lyser upp bosättningen Tel Rumeida bryter igenom trädkronan och gör hans ansikte spräckligt. Jag kramar hans hand en sista gång, vänder om och går nedför den lilla trappan. Smyger tyst längs med husväggen, i skydd av grenarna från buskaget. Rakt under bosättningen. Av gammal vana sneglar jag uppåt för att se om någon är ute på balkongen eller i fönstret, redo att kasta en flaska med urin eller kanske resterna från middagen. Men ingen syns till, allt är stilla.

Jag följer stengången och fortsätter runt hörnet. Bakom nästa hörn leder några trappsteg ned till en becksvart jordplätt där det luktar sopor. 10 meter senare tar jag tag i en bit av en mur och trevar mig försiktigt upp på några cementklumpar. Jag vill inte snubbla och ramla över taggtråden. Jag ser inte stigen i mörkret utan går försiktigt genom gräset och skräpet mot ljuset från gatlyktan 50 meter bort. Sedan den israeliska armén stängde vägen upp till bosättningen Tel Rumeida år 2000 är det här enda vägen till och från Hashems hus.

Tre månader går fort, imorgon förmiddag åker jag med mitt team till Jerusalem för några avslutande utvärderingsdagar. Sedan hem till Sverige. Minnesbilderna från en historia Hashem berättat far genom huvudet medan jag snavar framåt: En natt i maj 2003, under rådande utegångsförbud, bär Hashem sin höggravida fru Nasrin samma stig som jag går på nu. När han smiter över gatan blir han upptäckt av en grupp soldater som ropar åt honom att stanna. Hashem visar befälet dokumentet från sjukhuset som doktorn skrivit ut. ”Gå hem och låt henne dö i huset”, säger befälet och viftar åt Hashem att försvinna. När Hashem protesterar hotar befälet att skjuta honom. Hashem vänder om. Han gömmer sig med Nasrin i det höga gräset en bit upp i backen och väntar tills soldaterna försvunnit.

När allt är lugnt och stilla igen väntar han ett tag till och gör sedan ett nytt försök. ”Stopp där!” Upptäckt igen. Ett annat befäl kommer fram till honom med sina soldater och frågar vad han gör ute under rådande utegångsförbud. Hashem visar dokumentet och berättar att Nasrin måste till sjukhuset eftersom hon är på väg att föda. Befälet läser pappret. Han uppmanar sina soldater att söka igenom området efter fler palestinier som trotsar utegångsförbudet. När alla är utom synhåll vänder hans sig till Hashem och säger ”fort, spring över gatan och försvinn härifrån!”. Nasrin födde Yunis 20 minuter efter att de kom till sjukhuset.

Nu är jag nästan framme. Jag går ner på huk och tar mig nedför den korta men branta sluttningen för att komma till den sista trappan som leder ut på gatan. Jorden är torr och lös, det är lätt att halka. Så kommer jag äntligen ut på gatan.

En kväll i maj 2005 samlas ett sextiotal personer hemma hos Hashem. Där finns palestinier och internationella, men också många representanter från den israeliska fredsrörelsen. Syftet är att låta fredsaktivister från båda sidor mötas för att skapa en relation och dialog, samt tala om framtida samarbete. ”Jag känner igen dig” säger Hashem när han tar en ung skäggig israel med glasögon i hand. ”Vi måste ha träffats förut”, fortsätter han. Israelen säger att Hashem måste ta fel, att de aldrig setts. Men Hashem är övertygad. ”Jag vet att vi träffats”, säger han. ”Har du varit i Hebron förut?” undrar Hashem. Det har israelen.

Hans namn är Yehuda Shaul, grundare till den israeliska organisationen ”Breaking the Silence” som uppmuntrar och uppmanar soldater som tjänstgjort på ockuperat palestinskt territorium att tala ut om vad de sett och upplevt. Det visar sig att Yehuda och Hashem har mötts en gång tidigare. Yehuda tjänstgjorde som soldat och befäl i Hebron under 14 månader 2002-2004, det var han som lät Hashem bära Nasrin till sjukhuset den där natten i maj 2003.

Numera är Hashem och Yehuda goda vänner. Många av Yehudas och Breaking the Silences turer till Hebron gör besök hemma hos Hashem för att visa deltagarna i turerna hur det är att bo granne med Hebron-bosättarna.

Jag går den branta backen nedåt. Hundra meter ned ligger Checkpoint 56 som är en av de Checkpoints som skiljer den israelisk-kontrollerade delen av Hebron från den palestinska. När jag kommer fram sitter en ung palestinsk man på marken framför en soldat som hänger mot ett räcke. Det har jag aldrig sett förut. Hebron fick nya soldater förra onsdagen och på en natt förändrades läget radikalt i staden. Den nya styrkan är uppenbart mycket otrevligare än den tidigare. Över allt ses palestinier stå lutade mot husväggar och murar i väntan på att få sina ID-kort kontrollerade.

Min vän Badees fyra-årige brorson blev kroppsvisiterad med metalldetektor på sin väg hem häromdagen och min påse med ris blev genomsökt igår. Till exempel. Tilltalstonen från soldaterna har blivit mycket råare och deras attityd hårdare. Vi följeslagare och andra internationella har plötsligt fått betydligt svårare att röra oss fritt i Hebron och har anklagats för att ”provocera människorna som bor i staden” vid otaliga tillfällen den sista veckan.

Jag tittar på palestiniern och vänder blicken mot soldaten. Jag vet inte, för jag var inte på plats från början. Men jag är ändå säker på att soldaten kommenderat palestiniern att sätta sig på marken. Syftet: förnedring. Jag går förbi. Det har varit en lång dag, energin är slut och jag orkar inte mer. Hatar mig själv för det.

Det är sant att polisen ingrep mot bosättarna när de försökte attackera och stoppa Yehuda och Breaking the Silences tur till Hebron i fredags. Tyvärr tycks det dock ha varit ett undantagsfall, igår tvingades Yehuda vända vid infarten till Hebron eftersom polisen vägrade låta honom passera. Juli har varit en mörk månad i Hebron med flera bosättarattacker mot palestinier och internationella. Polisen skapar allt mer problem för de internationella organisationerna i staden och de nya soldaterna gör livet svårt för den palestinska civilbefolkningen.

Det är tungt att lämna Hebron när allt pekar så dystert nedåt.”Ruh! Ruh!” (Stick! Stick!) hör jag soldaten ropa när jag långsamt vandrar bort från Checkpoint 56. I mitt huvud ser jag hur palestiniern reser sig upp, borstar gruset från byxorna och går hemåt. Jag såg ett stjärnfall igår. Om jag fick önska om så skulle jag önska att människor runt om i världen, men framför allt i Israel, började lyssnade på vad de israeliska freds- och människorättsorganisationerna rapporterar från Hebron. Så vansinnet kunde få ett slut.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.