En regnig eftermiddag med värme

Det är lördag och sabbat och vi står som vanligt vid checkpoint 56 på väg till Tel Rumeida. Nästan alla palestinier som bor i området passerar checkpointen varje dag då jobben och affärer bara finns på andra sidan. Morgon och kväll passerar de metalldetektorn och får lägga ifrån sig mobiler, klockor, skärp och visa upp vad som ligger i väskan eller shoppingpåsen. Beroende på soldaterna i tjänst skiftar behandlingen av de förbipasserande palestinierna. Den här lördagen hade vi en annorlunda eftermiddag.

På väg in genom checkpoint 56 hälsar soldaten i båset glatt och jag känner igen den andra soldaten som håller vakt på andra sidan spärren. Han var i tjänst första gången vi var vid checkpointen. Han är vänlig och pratar bra engelska. Det kommer ned tre palestinska pojkar från Tel Rumeida med en fotboll som fått fart nedför backen och soldaten stannar bollen med foten och skjuter mål i en betongbunker. Vi står vid husväggen där vägen svänger så vi ser gatan åt vänster och backen rakt fram. I vattenpölen framför oss ligger en död mus.

Då kommer Abed förbi. Abed är den lille pojken som bor i Tel Rumeida, som känner alla. Han brukar vilja spela ”Snake”, ett spel som finns i våra mobiler. Abed hälsar på soldaten och kommer och tar i hand med oss. Idag har han på sig blå skjorta och byxor och ser väldigt fin ut. Det är för kallt och han borde ha något mer på sig, han har bara sandaler på fötterna. Det kommenterar soldaten. Han gestikulerar ”fryser du inte”? Abed rycker på axlarna. Han traskar istället fram till den öppna dörren i båset i checkpointen och får komma in. Där får han sitta bredvid soldaten och öppna och stänga dörren för de förbipasserande. Den andra soldaten går också dit för att prata med Abed. De ser ut att ha trevligt. Lena och Ole får ta kort på de två i båset.

Det regnar kraftigt nu och vi står med regnkläder och paraply. Efter en stund frågar soldaten oss om vi vill komma in i båset och komma undan regnet och värma oss lite, om det vore okej för oss. Vi tackar ja och får komma in och hålla händerna framför en liten värmefläkt. Vi börjar prata med soldaten som står kvar utanför båset. Vi frågar hur han trivs med att vara här i Hebron och han säger att han inte tycker om Hebron alls. Han tycker att bosättarna som finns i Hebron är galna, sen tycker han att palestinierna som bor här är galna. Vi frågar hur det står till med IDF, Israeli Defence Forces, och han tycker väl att de är lite galna också. Och de internationella organisationerna? Ni i västarna är ok men de som står där borta, säger han och pekar mot en grupp som han kallar aktivister, är inte kloka. Har det inget bättre för sig?

Vi säger att vi nog kan gå hem snart för att det är tomt ute på gatorna. Regnet gör att folk stannar hemma. Soldaten tror att även terrorister håller sig inne en sån här eftermiddag. Vi frågar vad han menar och han berättar att det finns många terrorister i Hebron. Att de flesta attacker mot Israel är planerade i Hebron. Han säger att IDF:s främsta uppgift i Hebron är att skydda Israel mot terrorister som kommer härifrån. Föreställningen att soldaterna bara passar bosättare stämmer inte, men även bosättare ska skyddas mot terrorism. Han förklarar att om en palestinier skulle skjuta mot soldaterna från ett hustak skulle militären riva hela huset.

Soldaten är mycket sympatisk men det är svårt att lyssna till hans åsikter. Det kan vara hans egen övertygelse, men det känns nästan som om han har blivit intalad vad han ska tycka om situationen med palestinierna och terrorismen i Hebron. Det låter som om han vill känna att det han gör är viktigt och meningsfullt och förklara för oss att militären är stark. Efter en stund, när vi är tillbaka ute i regnet, kommer två gäng, ett med palestinska pojkar och ett med bosättarpojkar. De är max tio, elva år. Lille Abed är med. Gängen munhuggs lite och soldaten säger något på hebreiska.

Två bosättarpojkar kommer fram och pratar med soldaten. En av pojkarna är alltför bekant. Det var han som tillsammans med en annan pojke attackerade mig och Lena för tre veckor sedan. Just nu är jag väldigt glad att stå bakom en israelisk soldat. Jag försöker le mot den andra pojken men han gör en grimas mot oss. De verkar upprörda och säger att de palestinska pojkarna har kastat sten, och pojkarna är heller inte glada över att soldaten står och pratar med oss. De går snart därifrån. Både en polisbil och ett militärfordon följer pojkgängen uppför backen.

Vi frågar vad soldaten känner inför att palestinierna som bor i Tel Rumeida bara vill leva normala liv här i Hebron. Soldaten svarade snabbt: ”Det vill vi med, tro mig.” Soldaten avslutar med att säga att det är svårt att inte döma alla palestinier som terrorister, men att han försöker. Den här eftermiddagen var det speciellt att stå vid checkpoint 56, det var så mänskligt och till och med lite trevligt, trots att vi stod vid en installation som aldrig kommer att leda till fred eller normalt liv utan som snarare är ett tydligt bevis på att förtrycket och ockupationen pågår med full kraft. Men det är människor som står i tjänst i checkpointen och det är människor som passerar, och ibland blir jag hoppfull. Och så Abed. Vad ska det bli av den pojken? Jag brukar fundera på om inte han kommer att bli en nyckelperson inom politiken i Israel/Palestina i framtiden. Han har redan börjat nätverka.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.