En sargad plats

Jag promenerar genom gatorna i Nablus och känner mig glad över att vara där igen. Under en vecka har vi inte haft tillåtelse att åka in pga av en massiv militär invasion i flyktinglägret Al Ayn. Jag minns telefonsamtalet som kom den kvällen när allt började och jag minns hur otroligt hjälplös jag kände mig när den skälvande rösten i andra änden av luren berättar att militären har gått in i flyktinglägret och river upp himmel och jord. Vi fick uppdateringar via sms och telefonsamtal under flera dagar och hade egentligen ingen aning om hur det såg ut eller vad som hände. Jag har för länge sedan lärt mig att det inte är någon idé att fråga varför, armén behöver inga anledningar, de hittar på dem varefter. Efter en vecka drog sig armén ut och efter ett par dagar av lugn fick vi äntligen tillåtelse att åka till Nablus och också att besöka Al Ayn.

Jag har sällskap av Baha, en man som har många av sina vänner i Al Ayn, och vi traskar genom sargade gränder. Vart vi än går ser vi rester efter en räd som är mer regel än undantag i en palestinsk flyktings vardag. Och jag måste återigen fråga mig själv hur man kan tvingas vara flykting i sitt eget land. Husfasaderna är fulla av skotthål och på flera håll ser man fasader som demolerats efter att bulldozers har dragit fram. Avslitna avlopps- och vattenrör, högar av sten och betong som bara för en vecka sedan var bostäder. Det känns som jag går på en soptipp och jag måste se mig för så att jag inte trampar ner i en grop eller river mig på armeringsjärn som sticker upp ut stenhögarna.

Några barn letar efter sina tillhörigheter i ett sandtag och det är svårt att fatta vad det egentligen är jag ser. Vi stannar framför en dörr där skotthålen kommer från insidan. Kvinnan i familjen bjuder in oss och jag får veta att armén kom in under natten via sovrumsväggen, tvingade ut de som var där och barrikaderade sig innanför ytterdörren. Där satt de sedan och sköt rakt ut genom dörren, utan att blinka. Hålet i sovrumsväggen är lagat och man kan se att betongen ännu inte torkat eller härdat. Strax nedanför det huset ser jag resterna av vad som för bara dagar sedan var bostadshus för 60 personer. Ingenting finns kvar och familjerna tvingas nu bo i tält ute på gården, eller soptippen.

Under invasionen blockerades den enda gatan som leder in och ut ur Al Ayn och ambulanserna fick inte köra in i lägret för att ta hand om alla de skadade. Jag blir arg och ledsen när jag går omkring där. Hur kan man bara få göra så? Soldaterna, inte mer än 20 år gamla, får order om att gå in och förstöra och som inte fattar att det inte är ett dataspel, det är verklighet. Det är levande människor, det är riktiga hus, det är… Ändå möter jag bara leenden, människor som förlorat både hem och familjemedlemmar öppnar sina armar för mig och berättar hur deras liv slagits i spillror. Inte bara denna gång. Det händer hela tiden, överallt. Ingen går säker, ingen vet när eller var eller varför. Det bara sker och det är deras vardag. Och allt för att en israelisk soldat blev dödad och armén vill hitta den skyldige till dådet.

För huset där skotthålen kom från insidan, var den plats där den unga pojken miste sitt liv. Det är hemskt och jag förnekar inte det, men måste priset någon annan får betala vara detta? Ingen människa förtjänar att dö på ett sådant sätt, men ingen människa förtjänar heller att bli berövad sin integritet eller sitt hem. Kollektiv bestraffning är fel. Det är med blandade känslor jag senare promenerar ut ur Al Ayn. Jag är glad att jag fått se, men jag är också ledsen över att det ska behöva ske. Dagen efter att jag varit där får jag ett sms från kontoret i Jerusalem. Armén har åter intagit Al Ayn…

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.