En sisyfoskamp mot bosättare och byråkrati

I sex år slet Fares för att den israeliska staten skulle kompensera honom, så att han återigen obehindrat skulle kunna bruka sin jord. I slutändan var det Fares själv som fick stå för notan. Efter att ha kommit på fötter är han nu tillbaka på ruta ett.

Fares Deik står bland ruinerna av Deir Saaman, ett kulturarv från romarriket som han menar tillhör var och en som vill ta del av det. Foto: Carl Bradshaw

Fares Deiks historia är som en skildring från den mörkaste av Kafkas romaner.

– Jag vet inte hur jag ska beskriva vad jag känner, säger han och tänder en Gauloises. Den fjärde i ordningen.

– Det var som en vulkan inom mig. Men jag kunde inte visa det utåt.

Vi sitter och betraktar regnet som faller över örtagården bortom altanen och dricker te med salvia, medan Fares berättar om hur bosättningen Leshem, under sin nästintill decennium-långa livstid, har påverkat hans hemby Kafr ad Dik och dess invånare.

Fares är lektor i israeliska studier på Arab American University i Jenin. Varje onsdageftermiddag reser han hem till Kafr ad Dik i område C (1) cirka 10 kilometer väst om Salfit för att arbeta på sina ägor under torsdagen och fredagen. På familjen Deiks mark växer vinrankor, johannesbröd, granatäpplen, oliv- och fikonträd. Denna bukoliska inramning stärks ytterligare av ruinerna från Deir Samaan, en arkeologisk utgrävning med anor från det romerska imperiets guldålder.

År 2010 togs det första spadtaget för att anlägga bosättningen Leshem (2). Namnet är taget från Deir Samaan enligt Fares.

– Men de brydde sig inte om värdet av vad som fanns här när de byggde. De rev ner tusenåriga monument. Jag vill att alla ska kunna ta del av vad som finns här men de förstörde mycket trots att de inspirerades av Deir Saaman när de namngav sitt nya hem.

När konstruktionen påbörjades kunde Fares inte längre nå sin mark eftersom båda vägarna dit blockerades. Enligt artikel 46 i Haagkonventionen strider det mot internationell lagstiftning att konfiskera privat egendom (3). Redskap, utsäde, och skörd kunde nu enbart fraktas med åsna genom terrängen, vilket missgynnade Fares ekonomiskt. Därutöver samlades dammet från grävmaskinerna på olivträdens löv och förhindrade upptaget av koldioxid, vilket decimerade skörden avsevärt.

Fares vände sig till de israeliska myndigheterna för att få en ny väg byggd. Han var medveten om att han hade lagen på sin sida eftersom bosättningar är inkompatibla med artikel 49 i Fjärde Genèvekonventionen. Dessutom  innebär skadegörelsen av hans land och olivträd ett brott mot internationell lagstiftning enligt artikel 53 i Fjärde Genèvekonventionen (4). Fares fick som svar att han skulle få hjälp men att det skulle ta lite tid. Löftet upprepades i sex år. 2016 hade förutsättningarna ändrats.

– De sa att jag var tvungen att betala själv, berättar Fares.

Till slut lyckades Fares få en ny väg byggd med ekonomiskt stöd från ett flertal internationella organisationer. Totalt kostade bygget 30 000 israeliska shekel (ILS) (cirka 76 000 SEK). Fares betalade 6 000 ILS ur egen ficka.

Sedan förflöt allt i stilla ro. Fares hade tagit tillbaka kontrollen över sitt eget liv trots bosättare och byråkrati. En dag kom en bosättare till Fares. De drack kaffe tillsammans. Bosättaren undrade om Fares hade något emot att bygga ett stängsel mellan Leshem och Fares land. De skulle behöva ta några meter av Fares land för detta, land där hans nya väg precis hade byggts. Fares vägrade. När han anlände till sitt land på torsdagsmorgonen en vecka senare hade ett stängsel börjat byggas.

– De hade ryckt upp mina olivträd med rötterna så att de inte skulle kunna växa mer.

Liksom Sisyfos sten som gång på gång rullar tillbaka ner i dödsriket är Fares åter tillbaka på ruta ett. Hans väg är ett minne blott. Fares häller upp en ny kopp te och tänder en ny Gauloises.

I slutändan finns det inte mycket vi kan göra åt ockupationen, säger Hadem, en vän till Fares som också han har en cigarett i mungipan (5).

– Därför röker vi mycket.

Ett stängsel separerar Fares från hans nya väg som han, trots återupprepade löften om ersättning från israeliska myndigheter, fick betala ur egen ficka. Foto: Carl Bradshaw

Källor

(1) Västbanken är uppdelat i områdena A, B, och C sedan Osloavtalet II 1995. I område A ska den palestinska myndigheten ha kontroll över militära och civilrättsliga ärenden. I område B har den palestinska myndigheten civilrättslig kontroll men delar det militära ansvaret med den israeliska staten. Område C omfattar 61 % av Västbanken. Här har den israeliska staten full politisk kontroll både civilrättsligt och militärt. I praktiken har Israel dock inflytande över både område A och B. För mer info se: https://www.btselem.org/planning_and_building samt https://www.ochaopt.org/sites/default/files/ocha_opt_area_c_map_2011_02_22.pdf
(2) För mer information om Leshem se deras officiella hemsida: http://www.hzahav.co.il/en/project/leshem/ och vad Haaretz journalisterna Alex Levac och Gideon Levy har skrivit om bosättningen Leshems påverkan på angränsande byar och fredsprocessen i stort: https://www.haaretz.com/israel-news/.premium-the-great-divide-1.5369333?=&ts=_1551519813656&fbclid=IwAR19P4DvYX_MyE3fZLz5kt0RmtoH9HrxxfdKkp5mhMapRJHbIM0sJv8RIHw
(3) Artikel 46 Haagkonventionen från 1907: http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Konvention-i-Haag-den-18-oktober-1907.pdf
(4) Artikel 49 och artikel 53 i Fjärde Genèvekonventionen från 1949: http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Gen%C3%A8ve-konventionen-den-12-augusti-1949-ang-skydd-for-civila.pdf
(5) Hadem heter egentligen någonting annat.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.