En svensk oas bland stridsvagnar

Den intensifierade ilskan som kommit att prägla den våldsamma tillvaron på båda sidor efter Donald Trumps så kallade ”fredsplan” lades fram kom att göra mitt besök på Den Goda Herdens svenska skola i Beit Jala, Betlehem, till allt annat än rofyllt.

– Okunskap och undermedveten inre ilska har kommit att ta över båda samhällena, säger Tamara.

– Fram tills det att politikerna lägger sin ilska åt sidan så kommer detta aldrig att ta slut, tillägger Aisha.

Jag sitter med tårfyllda ögon och lyssnar till de båda kvinnorna – Aisha palestinier, Tamara israel – där de sitter med händerna tätt sammanflätade (1). Deras ord för tankarna tillbaka till när jag tillsammans med den unga palestinska kvinnan Yara tidigare i veckan besökte Den Gode Herdens svenska skola i Beit Jala, Betlehem.
Den ilska som Aisha och Tamara pratar om går inte att undgå, inte ens under ett så pass till synes vanligt skolbesök som detta.

Flickor i blå skoluniformer satt på trappan som ledde upp till skolans entré. De såg glada ut och fnissade sinsemellan. Yara berättade för mig där vi gick över skolgården att det var flera år sedan hon besökte skolan sist.
– Fjorton år av mitt liv har jag tillbringat här, sade Yara stolt. Jag känner mig väldigt nostalgisk, sade hon och log.

Vi gick in genom den blå- och gulmålade entrédörren och möttes direkt av svenska landskaps- och regionvimplar. Till höger hängde en bild på Kungen och Drottningen. Till vänster ett broderi från Frösön, Storsjöns största ö. Vi visades in på rektorn Aydas kontor. Ayda berättade att den Goda Herdens svenska skola är en privatskola som grundades 1962.
– Skolan är helt beroende av ert (svenska) ekonomiska stöd, från såväl Svenska Jerusalemföreningen som från Sida, fortsatte Ayda och räckte mig Svenska Jerusalemföreningens nyhetsblad som skolan alltid får skickat till sig.

Ayda hann sedan endast kort berätta att det på skolan går omkring 350 elever, majoriteten av dem flickor, innan det knackade på dörren och en orolig kvinnlig lärare stack in huvudet och berättade att pappan till en av flickorna på skolan precis befarats ha blivit skadad i sammandrabbningar mellan palestinier och den israeliska militären bara några kvarter därifrån.

Natten före mitt besök på skolan skadades tolv israeliska soldater, samtliga del av den israeliska infanteribrigaden Golani (2), efter att ha blivit överkörda bakifrån av en bil på David Remez-gatan i Jerusalem. Attacken följdes av ett stort israeliskt militärpådrag, med syfte att hitta gärningsmannen. Bilen som användes i attacken lokaliserades snabbt i Beit Jala, varpå de israeliska säkerhetsstyrkorna stormade staden. Ända sedan Donald Trump presenterade sin ”fredsplan” (3) med syfte att lösa den israelisk-palestinska konflikten har spänningarna på båda sidor ökat markant. Den av bland annat EU terrorstämplade organisationen Hamas, vilken styr Gazaremsan, har uppmuntrat palestinier på Västbanken att drabba samman med de israeliska säkerhetsstyrkorna och israeliska bosättare. Den israeliska försvarsmakten har i sin tur varit i allt högre beredskap (4). Nattens attack i Jerusalem var bara en i raden (5).

Det är svårt att med ord beskriva exakt vad jag kände där jag satt bredvid Yara på Aydas kontor samtidigt som över ett tiotal stridsvagnar, med säkerligen tre gånger så många beväpnade soldater, befann sig bara ett stenkast därifrån. Jag undrade huruvida de redan hade berättat för flickan på skolan att hennes pappa befarats blivit skadad i sammandrabbningarna. När den oroliga kvinnliga läraren lämnade rummet ursäktade Ayda sig och försvann iväg en stund. Jag passade på att fråga Yara hur det kom sig att hon gick hela sin skolgång på den Gode Herdens svenska skola.

– Min mamma gick också här, sade Yara. Den Gode Herdens svenska skola är betydligt bättre än andra statliga skolor i Betlehemsområdet, fortsatte hon. Den är även billigare än andra privatskolor då den får ekonomiskt stöd från Sverige.

När Ayda kom tillbaka berättade hon att beslut hade tagits att inga barn får lämna skolan förrän säkerhetsläget i Beit Jala har stabiliserats. Ayda, som mycket väl mindes Yara från hennes tid på skolan, bytte sedan ämne och frågade Yara vad hon har gjort sedan studenten. Yara berättade att hon studerade kommunikation och engelsk litteratur på Betlehems Universitet och att hon sedan har jobbat på den tyska organisationen Kurve Wustrow i Betlehem. Plötsligt började Aydas telefon ringa i ett. Jag förstod efter en liten stund att det var oroliga föräldrar som hade börjat ringa för att få ta hem sina barn. Nyheten om sammandrabbningarna i Beit Jala hade redan nått dem.
– Här på Västbanken sprids nyheter snabbare än blixten, sade Ayda och tittade på mig där jag satt med en minst sagt bekymrad uppsyn. Jag säger till föräldrarna som ringer att de inte ska komma hit och hämta sina barn, att de är säkrare här hos oss, fortsatte hon.

Efter mitt och Yaras möte med Ayda visade Yara mig runt på skolan. När vi passerade förskoleverksamheten sken förskolefröken snabbt upp när hon såg mig. Hon sade att hon kände igen min väst och att hon brukar se oss vid Checkpoint 300 på mornarna.
– Tack för det ni gör, sade hon och tog min hand.

När jag och Yara var på väg ut genom den blå- och gulmålade entrédörren igen frågade jag henne om hon någon gång har rest utanför Palestina. Yara berättade att hon har varit i Tyskland tre gånger och att hon i november kommer att åka till Spanien som en av tjugo utvalda i regionen som del av UNAOC Young Peacebuilders (6). Stoltheten riktigt genomsyrade hela Yaras kroppsspråk. Samtidigt som hon svarade mig så plingade min telefon och jag fick ett meddelande om att de israeliska säkerhetsstyrkorna hade börjat lämna Beit Jala. Bilen som användes i attacken hade konfiskerats men gärningsmannen var fortfarande på fri fot. Mina tankar gick återigen till flickan och hennes pappa.

– Det räcker verkligen nu, tillägger Aisha. Varken vi palestinier eller israeler kommer någonsin kunna leva med sinnesro så länge den här konflikten fortgår.
Mitt fokus är på nytt med Aisha och Tamara. De båda kvinnorna kramar om varandra. Hårt och innerligt. Ett ögonblick så vackert att jag aldrig kommer att kunna glömma det.