En vandring bort från ockupationen

Plötsligt känner jag hur den fasta marken börjar rulla under mig, vägen lutar brant nedåt och det finns många lösa stenar att halka på. Jag tappar fotfästet och med en hårsmån lyckas jag hålla balansen. Det är fredag eftermiddag och vi tar oss med raska steg från den palestinska staden Duma nedåt mot Jordandalen.

Följeslagare och vandrare med fantastiska utsikter över Jordandalen. I fjärran kan man skymta Jordanien. Till vänster i bilden kan man se den israeliska bosättningen Ma’ale Efrayim.

Vi har mött upp Anwar Abu Hassan vilket är i vanliga fall vår kontaktperson för Duma, ofta är det Anwar som ringer vid händelse av trakasserier från militär eller när det skett incidenter med israeliska bosättare.

Vanligtvis har han ett jobb inom det palestinska skolväsendet men idag är han vår turguide. Vi går tillsammans med ytterligare tre palestinska män, alla i åldrarna runt 40 till 50, på väg ned mot Jordandalen.

Från Duma är det sju kilometer till vårt mål. Med fallhöjd på runt 600 meter ovan havsytan till ungefär 400 meter under havsytan, är det en svindlande tanke att vandra ned till en av de lägsta platserna på jorden.

– Att vandra är bra för hjärtat, kroppen och själen, berättar Anwar när han går om mig.

Orden värmer för en hjärtsjuksköterska.

Det är ett högt tempo vi håller och till och med jag som ser mig själv som van vandrare har bitvis något svårt att hålla samma tempo. Helt plötsligt väljer en av männen att vika av vänster ut från stigen och till synes planlöst vandra nedåt för en än brantare sluttning.

500 meter längre ned dyker han plötsligt upp igen, Jag undrar i mitt stilla sinne vem som egentligen är gammal i sällskapet när mina knän börjar värka av belastningen det är att hela tiden gå i brant nedförs backe med rullsten under skorna.

Vägen går slingrande ned från Dumas utkanter, ned på smala traktorvägar och stigar, förbi enstaka olivträd och vetefält, ned mot en dalgång med branta sluttningar, och långt därnedanför i botten av dalgången, vid små dungar av träd kan man skymta en bäck som är vårt mål.

Sakta men säkert ju längre ned vi kommer försvinner vägar och bosättningar bakom bergskrön och vi börjar slukas av dalen, det är en mäktig känsla att få vandra bort från synen av ockupation, israeliska bosättningar, vägspärrar och militärbaser.

När stigen börjar plana ut och dungen sakta börjar närma sig börjar vi höra vattnet porla och minnet av den svenska fjällvärlden och förra sommarens vandringar i Sälenfjällen kommer tillbaka.

Väl framme i den omvälvande dalgången väntar tända grillar med grillade grönsaker, kött och tillbehör. Anwar lägger ut mattor att sitta eller ligga på och sakta faller mörkret över oss. Det enda som egentligen hörs förutom de livliga diskussionerna är ljudet av grodor, gräshoppor och fåglar.

– Jag gillar att vandra, att kunna vandra bort från ockupationen och lidandet. Här känner jag ro, berättar en av männen.

När vi sent på kvällen under stjärnorna och månens sken drar oss mot bilen som ska ta oss hem till Yanoun kommer verkligheten ikapp oss igen. Bara hundra femtio meter från platsen vi grillat dyker pumpstationen som pumpar vatten från det som en gång var mark tillhörande Duma till byn, men som nu förser de israeliska bosättningarna i Jordandalen med vatten. Återigen har jag blivit följeslagare och återigen är det ett uppdrag som behöver göras.

Fotnot: Anwar Abu Hassan heter egentligen något annat.

Ett landskap med dramatiska dalgångar.

Bilder

1. Följeslagare och vandrare med fantastiska utsikter över Jordandalen. I fjärran kan man skymta Jordanien. Till vänster i bilden kan man se den israeliska bosättningen Ma’ale Efrayim. Foto: Sebastian Rennerskog

2. Ett landskap med dramatiska dalgångar. Foto: Sebastian Rennerskog

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.