En vanlig fåraherde

För någon vecka sedan så var jag och en kollega med när en israelisk bosättare trakasserade en palestinsk fåraherde. Den händelsen i sig, vad som hände då och bakgrunden till den, finns i ett tidigare resebrev. [1] Den här texten handlar om fåraherden som drabbades, Jibrin [2] och hans familjs tillvaro.

På väg hem till Jibrin. Foto: Viktor S

På väg hem till Jibrin. Foto: Viktor S

Jibrin och hans familj bor som de flesta andra fåraherdar vi möter här, i ett tält som de sover och umgås i. De har förutom tältet en grotta som fungerar som kök och skafferi och ett skjul till fåren för att skydda dem från oväder och rovdjur. Vattnet som familjen får från brunnar måste renas innan det dricks. Elen kommer från solpaneler som en biståndsorganisation har hjälpt familjen att ordna. [3]

Mitt bestående intryck av Jibrin och det första jag tänkte på när jag skakade hans hand är olivträd. Jag tror det kommer från att han har vad vi skulle kalla för ett väderbitet utseende. Inte hårt eller förvridet, men det syns på honom att han levt sitt liv i det här området, under dess sol, i dess vind och kärva förutsättningar. Samma intryck får man när man ser olivträden, väderbitna och bugande för vinden, med fårade stammar och krokiga grenar, men grönskande och starka, trots den hårda omgivningen.

Vi sätter oss i familjens tält och vi börjar prata om nu, då och framtid. Jibrin berättar att han är född i området men är uppvuxen något längre västerut än platsen där de bor idag, där vägen till den israeliska bosättningen[4] nu går. Innan den israeliska bosättningen grundades så hade hans familj jordbruk där, men bosättare skadade och förstörde familjens grödor vid flera tillfällen och till slut så valde de att flytta bort från det området och istället fokusera på sina får.

Vi pratar om trakasserierna och Jibrin berättar om hur det varit sedan bosättningarna grundades. Våldet har funnits så länge som bosättningarna funnits, men andra halvan av 2000-talet var speciellt våldsamma år. Jibrin minns två tillfällen då bomber hittats, båda gånger på stigar och platser som fåraherdar rör sig på men bomberna hittades innan de skadade någon. En tredje gång, även det för över tio år sedan, hittades inte bomben i tid. Två palestinska fåraherdar dödades när bomben exploderade. En omedelbart och den andra av sina skador efter något år. En fåraherde som bor några stenkast bort blev skjuten av en israelisk bosättare och är sedan dess tvungen att nyttja stomi-påse för att kunna överleva. En annan fåraherde som vi också träffat blev skjuten i halsen av en bosättare och har haft svårt att prata sedan dess.
Men Jibrin berättar att tillvaron har förändrats sedan dess. Olika bistånds- och hjälporganisationer började arbeta och synas här i området och sedan dess har den typen av våld ebbat ut. Istället så består våldet av trakasserier, stöld och skadegörelse berättar Jibrin. Det ”mötet” vi hade tillsammans med Jibrin, med bosättaren, är enligt Jibrin inte på något sätt ovanlig, utan något som Jibrin och andra fåraherdar är med om då och då. När Jibrin berättar dessa händelser så lockas jag att tänka att åtminstone så blev ingen skadad när vi mötte bosättaren och att de två skottskadade överlevde, men jag stannar upp innan jag avslutar tanken. Om det bästa man kan säga om en händelse är att ”ingen dog eller skadades” så är det talande för hur allvarlig situationen är, inte ett mått på ett positivt resultat.
– Livet har blivit som en liten ring, säger Jibrin. Hans familj kan inte längre odla grödor som de kunde innan bosättningen grundades. De kan inte nyttja betesmarkerna som krävs för fåren och hans familj kan nu bara ha ungefär femtedel av antalet får de kunde ha innan bosättningen grundades. Jibrin och hans familj äger tillräckligt med betesmark, men förhindras från att nyttja den. Numera måste de köpa mat till fåren för att de skall kunna överleva. Jibrin säger att han vet hur viktig olika internationella, palestinska och israeliska organisationers hjälp till honom och hans familj och andra palestinier i området är. Utan den skulle det inte gå att stanna och leva här. Det rent praktiska, som hjälp att få rent vatten, solceller till el och organisationer som EAPPI, B’tselem[5] och Ta’ayush [6] som närvarar, ser, dokumenterar och rapporterar gör det möjligt för honom och hans familj att stanna och fortsätta motståndet mot ockupationen.

Jibrin vill vara här. Han och hans familj har rätt till ett liv utan trakasserier, våld och hot. Han och hans familj har rätt att nyttja sin mark. De kommer att stanna här och fortsätta sina liv. Så länge de kan.

Vi pratar länge med Jibrin. Han har mer att berätta. Men för mycket för att skriva om. Tillslut måste vi vidare, vidare för att möta, tala med och stödja andra män och kvinnor precis som honom. Vi hittar liknande berättelser och erfarenheter i varje tält och hus vi besöker här i South Hebron Hills. Jibrin och hans familj är väldigt vanlig och deras erfarenheter och livssituation lika så. Däri ligger problemet.

Jibrin och hans familjs hem är enkelt men funktionellt. I bakgrunden syns en israelisk bosättning. Foto: Viktor S

Jibrin och hans familjs hem är enkelt men funktionellt. I bakgrunden syns en israelisk bosättning. Foto: Viktor S

 

Källor

1. Viktor S, En helt vanlig morgon, Följeslagarprogrammet, 2016-10-14.

2. EAPPI har som princip att alltid använda personers hela namn, men Jibrin har specifikt bett EAPPI att inte använda hans efternamn, då han är orolig från repressalier och hot från bosättare.

3. För mer information om Comet ME och deras arbete besök deras hemsida,

4. Du finner mer information om bosättningar, hur de fungerar och deras lagliga status på människorättsorganisationen B’Tselems sida om israeliska bosättningar.

5. För mer information om B’tselem och deras arbete besök deras hemsida,

6. För mer information om Ta’ayush och eras arbete besök deras hemsida.

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.