En vardag med ickevåld

Överallt i Hebron möter man människor som kämpar, som aldrig ger upp, som ägnar sina liv åt en kamp som ibland kan verka hopplös. De gör det för att de inte har några andra alternativ. Hani Abu Heikel är en av dessa personer.

Hani bor granne med bosättare, och han vet allt om våld. Han vet hur det påverkar barn att växa upp i en miljö präglad av hot och våld. Hani vet eftersom han har sett sina egna barn växa upp i en sådan miljö.Hani bor i Tel Rumeida, ett område som han delar med bosättare.

Bosättarna i området är ideologiska, de är där av övertygelse om att det är deras rätt att kontrollera området. Målet är att driva bort de palestinier som bor där, genom våld om så krävs. 1 Det våldet har Hani och hans familj fått leva med i många år. Trots det vägrar Hani att flytta. Hanis aktiva kamp, hans motstånd, föddes genom våld.

– Det började när min son Jamil blev tagen och misshandlad av bosättare. Vi kände oss så maktlösa, vi kunde inte skydda vår son, vi kunde inte skydda våra egna barn. Därför började jag göra aktivt motstånd, berättar Hani när jag träffar honom i hans hem över en kopp te en sen kväll. Hani insåg att de måste börja göra aktivt motstånd och skydda sig själva. De måste ta tillbaka makten över sina egna liv.

– När min son blev misshandlad, jag kände mig så svag, så maktlös. Efter det började vi filma allt som hände, vad bosättarna och soldaterna gjorde mot oss. Vi såg att de var rädda för kameran, de blev oroliga när vi började filma. För första gången var de rädda för oss, det gav oss makt. Jag berättade för andra i området om vad jag insett. Så organiserade vi vårt första motstånd.

Hani började bemöta våldet genom aktivt ickevåld. Enligt honom skapar motstånd genom ickevåld mer problem för Israel än motstånd genom våld.

– Alla deras planer bygger på våld, de har inga planer för att möta ickevåld. Med våldet som ursäkt tar de kontroll över palestinskt land, de stänger gator och tömmer bostadsområden. Alltid hävdar de att det är av säkerhetsskäl.

Enligt Hani leder stenkastning och våldsamt motstånd bara till ökat förtryck, och därför är det för honom oerhört viktigt att all form av motstånd bygger på ickevåld.

– De är så rädda för ickevåldsligt motstånd, eftersom det förstör deras planer. De vet inte hur de ska bemöta det. Vi ger dem inga ursäkter, de tar varje ursäkt de kan för att kalla oss terrorister, och de använder det.

Framförallt försöker Hani nå barnen. Han kände barnens frustration, han såg hur frustrationen förvandlades till våld och ökat förtryck. Hur barnens lidande ledde till våld, och hur våldet ledde till ökat lidande. Den cirkeln jobbar Hani för att bryta.

– Vi började prata med barnen i området. I mina samtal med barnen insåg jag att vi har en annan fiende än Israel bland oss, en mycket farlig fiende, nämligen den radikala islamismen.

– De radikala islamisterna pratar med barnen, de pratar om hämnd, de pratar om jihad. Jag är muslim, och för mig som muslim finns det regler. Man får inte döda, och man får framförallt inte döda civila.

– Som en motreaktion började vi lära barnen om ickevåld. I början var det väldigt svårt, de ville inte lyssna på oss. De är arga. De är rädda. Men vi fortsatte jobba med dem, vi fortsatte prata med dem, och tillslut började det vända.

De barn som enligt Hani framförallt behöver hjälp är barnen som suttit fängslade. När barnen kommer ut från fängelset är de ofta traumatiserade, de har många känslor som de håller inom sig. Det är en farlig situation, inte bara för barnen själva utan för hela omgivningen.

– Vi fokuserar på barn som har blivit fängslade, som har blivit torterade. Vi har samtalsgrupper med dem. Jag har själv suttit fängslad, totalt i 4.5 år. Jag vet hur systemet fungerar, jag vet vad de har genomlidit, så jag börjar med att berätta om mina erfarenheter från fängelset. Jag visar dem att trots allt jag upplevt så är jag inte rädd, jag skäms inte. Då börjar de också öppna upp sig, de börjar prata om sina upplevelser.

Hanis kamp har gett honom ett syfte med att bo kvar. Kampen blir hans identitet, kampen är den han är. Bara genom att bo i området, att visa alla att det går att bo bland bosättare och soldater, så ger han de andra hopp. Därför kan han aldrig flytta, inte så länge ockupationen fortgår.

– Det här är mitt hem, det är här jag bor. Jag kommer aldrig att lämna mitt hem, det är min rätt och skyldighet att bo och leva här. Det är min skyldighet att stanna kvar här, att hjälpa barnen i området. Jag stannar för att människorna här behöver mig. Jag stannar för att jag behöver människorna här.

Hebron, april 2012
Petter Gustafsson

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.