En vecka i Israel och en av strimma hopp

Jag bor i Yanoun, en palestinsk by på Västbanken. Israeliska bosättare kommer ofta ner i byn för att trakassera byborna som har levt i skräck över detta i nästan 15 år. Bosättarna kommer ner med vapen och de är ofta eskorterade av israeliska soldater. Det är ibland svårt att fortsätta hoppas på fred och rättvisa här. Men precis som på alla andra ställen i världen så sträcker sig det israeliska samhället som ett brett spann från det extrema på det ena hållet till det extrema på det andra. Under en vecka i Israel med hela följeslagargruppen har jag även fått träffa israeler som arbetar för en hållbar fred och som ser alternativa lösningar på konflikten i området.

Två dagar före en militant grupps attack på en israelisk buss nära Eilat och Israels beskjutning av Gaza som svar befann jag mig på en kulle norr om Gazaremsan med utsikt hela vägen till Gaza City. Jag hade just träffat Roni Keidar som bor i Netiv ha-Asara i Sderotregionen, bara någon kilometer bort från Gaza. Sedan första Intifadan har invånarna i samhället levt med hotet av raketer från Gaza. Roni berättade om livet i ett samhälle där det nya dagiset är byggt totalt bombsäkert, hur hon när hon är ute och går med sina barnbarn hela tiden funderar på var det närmaste skyddsrummet är. Många av hennes grannar i Netiv ha-Asara är av åsikten att de måste slå tillbaka, men Roni har valt en annan väg.

Hon är medlem i en grupp som heter The Other Voice som försöker komma fram till fredliga lösningar på konflikten i deras område. Roni säger: ”Så länge situationen förblir som den är i Gaza idag (som hon refererar till som ”världens största fängelse”) kommer det bara att födas mer hat. Vi måste hitta en annan lösning. The Other Voice vill ha ett sådant förhållande med människorna i Gaza som vi hade före den första intifadan”. Hon avslutar med att säga: ”Gaza är så nära att om man sträcker ut sina armar så kan man nästan röra vid varandra, och jag hoppas att vi kommer att kunna göra det igen någon dag”.

I Jerusalem träffade vi Hagit Ofran från den israeliska fredsorganisationen Peace Now. Hon är projektledare för organisationens projekt Settlement Watch som bevakar hur bosättningar expanderar på Västbanken och anses vara en av de främsta experterna på området.[1] Hon betonar att det är många israeler som inte är medvetna om verkligheten i det ockuperade området, att många israeler tror att palestinierna vill eliminera Israel och därför anser att Israel måste kontrollera Västbanken tills detta har ändrats. Hagit menar att det ligger i händerna på den israeliska befolkningen att få slut på ockupationen, och organisationens mål är därför att nå ut till den israeliska befolkningen med sanningen om det ockuperade området. Hon säger att det har varit svårare de senaste åren att nå ut till massorna för ett stopp på ockupationen, men hon är hoppfull och tror att den allmänna opinionen ändå går i deras riktning.

I Haifa lyssnade vi på Ruth Hiller som är en aktiv medlem i organisationen New Profile. Deras mål är att ”transformera det israeliska samhället från ett militaristiskt samhälle till ett civilsamhälle”, förklarar Ruth. Denna militarisering av samhället manifesterar sig bland annat genom olika inslag i det dagliga livet i Israel. Detta är särskilt tydligt i skolsystemet, där den ständiga närvaron av militären börjar redan i förskolan och fortsätter hela vägen genom grundskolan och gymnasiet. Som en del av sin militärtjänst arbetar vissa ungdomar till exempel som lärarassistenter i grundskolan. Genom detta och militärens närvaro i andra skikt av samhället skapas en normalisering av militäruniformen, ett accepterande av dess ständiga närvaro och synen på den som endast positiv.

Ruth berättar även att tester för militärtjänst börjar redan på gymnasiet och att lärare har en skyldighet att anmäla elever som har ”en låg motivationsnivå” att göra militärtjänst. Ruths två äldsta döttrar gjorde militärtjänst som de flesta israeler, men hennes äldste son valde en annan väg. När han var 15 år insåg han att han var pacifist och inte ville vara en del av det militära maskineriet. I och med detta började Ruth inse vikten av att försöka skapa ett starkare civilsamhälle i Israel. Hennes son gick igenom många rättsliga processer för att slippa göra militärtjänst. Under denna process visste Ruth inte vem de skulle vända sig till för att få höra om andra familjer som hade varit i samma situation. Nu jobbar hon med att sprida information om vapenvägran och med att ge stöd åt andra. Detta inkluderar att ge rådgivning och skapa miljöer där unga människor som identifierar sig som vapenvägrare kan prata om värnplikt, ockupationen och andra ämnen som ofta är tabubelagda i till exempel skolan.

Några dagar efter attackerna i södra Israel och mot Gaza har jag mailkontakt med Roni. Hon är i Kanada och hälsar på sin dotter, men hon är orolig för sin familj, sina grannar och för sina vänner i Gaza. Hon skriver; ”Jag tänker inte gå in på vem man bör skylla på, jag vill bara att båda ledarskapen ska inse att de måste få ett slut på det — tillsammans. Båda sidor måste ge och ta, men det kommer inte att finnas en framtid för någon om de inte kompromissar och om de inte förstår att båda nationerna är här för att stanna och förtjänar en säker tillvaro sida vid sida […].”

Malin Pahlmblad
Yanoun september 2011

[1] Se även hennes blog i Huffington Post

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.