Fängelse för stenkastning

Varje tisdag klockan 10 organiserar Prisoner's club en demonstration på gatan utanför vårt hus. Män, kvinnor och barn håller upp bilder på släktingar som sitter i fängelse. Lokal-tv är där och filmar demonstranterna, varje vecka.

Retuscherad-bild

Alima håller upp ett foto på sin systerson och förklarar att det är svårt att få ett tillstånd att besöka familjemedlemmar som sitter i fängelse. Hon har aldrig lyckats, trots att hon har försökt i tio år. Men blir man filmad av den lokala kanalen finns en chans att släktingen ser en på tv och blir stärkt av att de utanför minns och saknar.

Att själv ha suttit i israeliskt fängelse eller ha en släkting som har gjort det är tragiskt nog en upplevelse de flesta palestinier kan relatera till. Enligt organisationen Addameer har 40% av alla palestinska män suttit i israeliskt fängelse. Just nu är 5 033 personer i israeliskt fängelse, varav 173 barn, varav 16 är under 16 år. [1] Detta påverkar hela samhället. En viktig förklaring till ovanstående siffror är att två olika juridiska system tillämpas på Västbanken. Ett system för israeliska bosättare, som omfattas av israelisk civilrätt, och ett annat för palestinier som omfattas israelisk militärrätt. Detta innebär att två olika lagstiftningar tillämpas på personer som bor i samma områden, baserat på personens etnicitet. Militärlagarna innebär betydligt hårdare straff, anklagelser för stenkastning kan leda till fleråriga fängelsestraff. [2]

Addameer arbetar med palestinska politiska fångars rättigheter. Politisk fånge är ett vitt begrepp, men innefattar enligt Addameers definition alla anklagelser som bedöms vara ett hot mot Israels säkerhet. Ett exempel kan vara att delta i en demonstration mot ockupationen, ett att ha kastat sten mot muren. Straffen för dessa brott kan vara flera år i fängelse. Israel ratificerade Förenta nationernas konvention mot tortyr den 3 oktober 1991. Konventionen stipulerar ett absolut förbud mot tortyr. [3] Inga undantag är tillåtna. [4] Den 6 september 1999 beslutade Israels högsta domstol om ett tortyrförbud. I praxis har dock undantag gjort för ”säkerhetsfångar” och i praktiken tillåter domen “måttligt fysisk påtryckning”, vilket i praktiken är tortyr, i situationer när den intagne är att anse som ”en tickande bomb”. [5] Gavan Kelly arbetar som informationsansvarig på Addameer. Under en föreläsning om förhållandena i fängelset förklarar han olika metoder som används under förhör – isolation, berövande av sömn, att konstant flytta den intagne från ett fängelse till ett annat. Andra metoder är att tvinga den intagne till att sitta på en plastflaska med bakbundna händer under ett förhör som kan vara upp till 12 timmar eller bananpositionen som innebär att personen sitter på en stol och både händer och fötter bundna på ett sätt som tvingar kroppen till en böjning, med bröstet framskjutet. Dessa metoder skapar inte synliga yttre skador men kan förstöra knäna för alltid. Gavan demonstrerar de olika positionerna, böjer på sig. Det hela är absurt.

Med Addameers hjälp får jag och en kollega tillstånd att besöka en rättegång i militärdomstolen i staden Salem. Vi åker till domstolen klockan 9 på morgonen. Vi har inte fått något namn eller bestämd tid vi ska vara där, däremot instruktioner om att vi inte får ta med oss telefon, kamera eller vatten.

vincents-teckningNär vi anländer står ett tjugotal män i kö. En barack har ställts upp som väntrum framför ett stålstaket. Landskapet är fullt av korridorer av stålgaller, olika cementbyggnader där tillstånd kontrolleras, väntande palestinier och beväpnade israeliska soldater. Vi säger adjö till vår chaufför, lämnar telefonerna med honom, vet inte när vi ses igen för att det går inte att beräkna hur lång tid det kommer att ta. Fem timmar och mycket väntan och förvirring senare släpps vi in på en inhägnad uteplats. Den ser ut som en rastplats för fångar i amerikanska filmer. Bara raka linjer överallt, cement och staket. Man låser dörren bakom oss. Solen skiner, himlen är klarblå. En man, Riyad, berättar att soldaterna nu har paus, att rättegångarna börjar om en timme igen. Riyad pratar väldigt bra engelska, han har varit ordförande för en palestinsk fackförening för journalister och har rest världen över. Han är här för att se sin 18-årige sons rättegång. Det är femte gången han är här, eftersom hans son ännu inte har fått någon dom, trots att han attesterades i mars. Under de tidigare planerade rättegångarna har domstolen gett beskedet att rättegången skjuts upp. Sonen är anklagad för att ha kastat sten mot en militärjeep. Han har nu missat ett år av sin skolgång, eftersom han har suttit i fängelse i väntan på dom. Ingen vi pratar med vågar ens hoppas på att deras släktingar ska friges. Av de som åtalas i militärdomstolen fälls 99 procent. [6]

Vi talar med Riyad ett tag där ute på rastplatsen. Han säger att palestinier är ett lidande folk, se på Syrien just nu, se vad som händer i Yarmouk. Ända sen Genesis tider har palestinier lidit. En annan man bryter in, säger att Riyads argument inte illustrerar palestiniernas öde. Det är sionisterna som skapar lidandet idag, de gör livet till en lång väntan, väntan i vägspärrar, väntan på orättfärdiga rättegångar. Riyad håller inte med, han säger ”jag hatar inte judar, jag hatar ockupationen”. Han säger det med eftertryck, övertygad om sanningsinnehållet. Vi pratar mer med den andre mannen, Mahmoud. Hans son är 21, även han är anklagad för att ha kastat sten mot en militärjeep. Det här är hans sons fjärde planerade rättegång. Vi tillbringar ungefär två timmar på rastplatsen innan pausen är över och lär under den här tiden känna Mahmoud och Riyad. Vi frågar Mahmoud om vi kan följa med honom på hans sons rättegång och det får vi. Soldater börjar komma till en grind i rastplatsen och ropa ut namn på de åtalade. Familjemedlemmar går sammanbitna in genom grinden och kommer ut igen efter tio minuter. Kvinnorna gråter, männen ser sammanbitna ut och fingrar på papperskopior av anklagelserna mot deras söner.

Mahmoud verkar inte arg eller ledsen när han står och väntar på att få gå in, han har blivit lovad av advokaten att han ska få prata med sin son i en minut och han är glad över det. Till slut ropas hans sons namn upp. Vi slår honom följe, när vi går in i rummet är allas uppmärksamhet på oss. Samtidigt som rättegången påbörjas tillfrågas vi om vi har tillstånd att vara där, vi säger ja och jag börjar tänka på vad det kan vara för straff för att närvara på en militärrättegång utan tillstånd. Kan man deporteras för sådant? Mina tankar skingras när jag ser Mahmouds son.

Han ser mycket yngre ut än 21, mer som 16. Jag har aldrig sett en så förvirrad blick i mitt liv, han vet inte vart han ska titta. Han står på den åtalades sida, handfängslad, lyssnar inte ens till anklagelserna som läses upp. Tolken tittar på oss snarare än på sonen, jag undrar om han ens hör vad tolken säger. Åklagaren sitter bredvid domaren, de tittar på varandras datorskärmar. Mahmoud frågar om han får säga något till sonen, han tillåts utbyta två meningar med honom men får inte gå nära honom, han halvskriker dessa två meningar till sonen, sen är allt över. Rättegången tog tre minuter. Vi lämnar rummet och frågar Mahmoud hur det gick. Han säger att det gick ”mycket dåligt. Tre till fyra år i fängelse. För stenkastning! Och han säger att han inte har gjort det och jag tror honom”. Vi går tillbaka genom alla korridorer, rum. Att rättegångarna är summariska, det visste jag. Men tre minuters kaotiskt uppläsande till en person som knappt förstår vad som händer? Jag vänder blicken mot Mahmoud. Han går framför oss genom korridoren med huvudet nedsänkt.

Källor

1. http://www.addameer.org/ med undantag för dem som bor i östra Jerusalem
2. http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_settlements_FactSheet
_January_2012_english.pdf
, p 4
3. Artikel 2(1) Förenta nationernas konvention mot tortyr, http://www.un.org/documents/ga/res/39/a39r046.htm
4. Article 2(2) Förenta nationernas konvention mot tortyr, http://www.un.org/documents/ga/res/39/a39r046.htm
5. Palestinian Political Prisoners in Israeli Prisons, Addameer,
Addameer Prisoner Support and Human Rights Association, oktober 2013
6. Official Report of the Work of the Military Courts in the West Bank, 2010 (Hebrew) (Military Courts Report 2010).

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.