Ett dåligt år för oliver

I början av oktober, sista veckan i Ramadan, åker vi med två rabbiner och två israeliska volontärer till en olivodling söder om Nablus för att hjälpa till att skörda oliver. I vanliga fall skulle man inte skörda oliverna förrän efter att det första regnet har fallit, för att tvätta dem rena, eller i alla fall efter slutet på Ramadan, den muslimska fastemånaden. Men de palestinska bönderna som äger olivodlingen har haft problem med bosättare som hindrar dem att skörda sina oliver.

Det finns över 120 bosättningar på Västbanken. Bosättningarna är illegala eftersom de finns på ockuperad mark, men trots det har de tillgång till vatten och många har säkerhetsövervakning från israeliska militären. De större bosättningarna kan vara ett blomstrande inslag i det torra landskapet, med vackra gräsmattor vilket är väldigt ovanligt i den här delen av världen. De mindre bosättningarna grundas av idealistiska judiska grupper, som den nära olivodlingen vi åker till. För ett år sedan var olivskörden stor, då mötte bönderna i den lilla byn söder om Nablus starkt motstånd från bosättarna och var tvungna att dra sig tillbaka för att kalla på hjälp från Rabbis for Human Rights. När de kom tillbaka för att under skydd kunna skörda var alla oliverna redan borta. Därför är olivskörden nu en aktivitet som involverar den israeliska militären som skyddar, israeliska volontärer som jobbar för mänskliga rättigheter, internationella volontärer, ibland media, samt Rabbis for Human Rights som organiserar det hela.

Rabbis for Human Rights är en organisation som jobbar för mänskliga rättigheter på en teologisk bas. Organisationen har valt att fokusera på judendomen som en religion som handlar framför allt om mänsklighet – eftersom alla människor är skapade till Guds avbild. Därför är hjälp och stöd till medmänniskor något av det viktigaste att ägna sig åt. Också den judiska drömmen om en egen stat, det vill säga om frihet, säkerhet och värdighet för det judiska folket, bör leda till förståelse för andras behov av frihet och därför naturligt bli en väg till medmänsklighet, förklarar en av rabbinerna för oss. Rabbinerna engagerar sig i konkreta problem snarare än storskaliga politiska teorier; odlingsrätt och rätt till bostäder för palestinier är några exempel.

Bosättningen bredvid olivodlingen ligger långt inne på Västbanken. Den har fått sitt namn efter en bror till en av bosättarna, som blev dödad av terrorister, får vi höra. Bosättningen är illegal, men bosättarna ser landet som deras och anser sig därför ha rätt att handla efter bästa omdöme – ett omdöme som kan ifrågasättas. På andra ställen på Västbanken har olivträd ryckts upp eller bränts, och platsen vi befinner oss på var förra året en våldets “hot spot” som till och med fick utrymme i dagstidningarna, och det på en plats där liknande övergrepp sker dagligen.

Men denna dag vilar lugnet över olivlunden, utsikten över slätterna är överväldigande, en åsna betar några meter från olivträdet där vi tar skydd från solen. Rabbi Yehiel slår sig ner med ryggen mot en olivstam och tar upp en bok. En bit bort vaktar en israelisk militärjeep för att inga bosättare ska kunna komma i vägen. Vi får inte hjälpa till att plocka på grund av militärens policy; ska bosättarna hållas utanför så ska även övriga grupper av israeler eller utomstående hållas utanför. Vi får ändå veta att vår närvaro är uppskattad och fyller sin beskyddande funktion. Efter en stund får vi tillåtelse att plocka två eller tre träd; oliverna är små och inte riktigt mogna. Dels är det ett dåligt år för oliver, dels är det ju egentligen för tidigt.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.