Ett militariserat samhälle

Nu har vi varit på mitterminsutbildning. Det kändes konstigt att lämna placeringen en hel vecka och bara kunna följa livet i Hebron genom sociala medier, men utbildningen gav en del intressanta tankar. Och välbehövlig vila. Mitterminsutbildningen handlar mycket om att ge oss ett israeliskt perspektiv på konflikten och situationen i området. Välbehövligt skulle jag tro, för ibland är opartiskhet en svår balansgång när jag ser hur människors liv ser ut i Hebron.

Grundtanken med Följeslagarprogrammet (EAPPI) är att vi inte ska ta ställning för någon sida i konflikten. Vi arbetar utifrån internationell humanitär rätt och FN:s konvention om mänskliga rättigheter, vilket följaktligen innebär att vi tar ställning mot Israels ockupation av Palestina och rapporterar de brott mot mänskliga rättigheter vi ser (1). Både bosättare, israelisk polis och militär här i Hebron har påpekat för oss att vi inte upplevs som opartiska. Vi följer palestinska barn till skolan, vi dricker te med palestinska familjer. Att vi följer palestinska barn till skolan och inte israeliska är ganska lätt att motivera genom att peka på de trakasserier som barnen utsätts för av israeliska bosättare och militär på väg till skolan. Dessa ser vi med egna ögon och vi har siffror, statistik och dokumentation sedan år tillbaka då EAPPI började samarbeta med UNICEF i Access to Education-programmet.

Israeliska soldater i Hebron.

Men krocken mellan system och individ är krånglig. Jag, den organisation jag arbetar för och stora delar av det internationella samfundet anser att Israels ockupation av Palestina är illegal. Att palestinier fördrivs från sitt land, utsätts för våld och trakasserier, får sin rörelsefrihet begränsad – det är illegalt. Jag anser inte att de israeliska bosättarna har rätt att bo här så som situationen ser ut idag, under israelisk ockupation, men att komma hit för tre månader och säga till någon som vuxit upp här att den inte har rätt att bo här är inte helt enkelt. Det är systemet jag är emot, inte individerna. Jag tror och känner att det vi gör här är viktigt, att vi fyller någon liten funktion genom att vara här och rapportera vad vi ser. Men för varje dag som går, och för varje samtal jag har blir jag mer och mer övertygad om att lösningen måste komma inifrån Israel. Jag tror att det måste till en bred folklig opinion i Israel, att israelerna själva måste säga stopp och få sina politiker att förstå att ockupationen av Palestina måste hävas. Enkelt va?

Något som gav nytt hopp under den senaste veckan var de föredrag vi fick lyssna till. Det som gjorde starkast intryck på mig var ett föredrag med den israeliska feministiska fredsaktivisten Ruth Hiller. Jag ska försöka ge er en inblick i hennes kamp.

Ruth växte upp i Kalifornien med en ”judisk mamma och en socialistisk pappa”. 1972 flyttade hon till Israel tillsammans med sin man för att leva i en Kibbutz (2). Hon berättar med ett skratt att hon gjorde en så kallad Aliyah (3) och är därmed ”en utav de heliga”. Ruth och hennes man uppfostrade sex barn i kibbutzen. Hennes två äldsta döttrar gjorde militärtjänst, som sig bör (4), men när det var dags för hennes äldsta son att mönstra meddelade han sin familj att han var pacifist och att han inte tänkte göra militärtjänst. Ruth berättar att varken hon eller någon annan i familjen hade tänkt i de banorna tidigare, men att de alltid uppmanat sina barn att öppet diskutera känslor, funderingar, politik och religion vid matbordet. Ruth beskriver sin familj som en demokratisk familj, så när sonen inte ville göra militärtjänst fattade familjen ett gemensamt beslut att stötta honom i hans kamp. För att göra en lång historia kort så blev Ruths äldsta son den första pacifisten i Israel som befriades från militärtjänstgöring efter ett överklagande till Högsta domstolen(5). Processen var lång och mödosam och Ruth berättar att det tog sex år och tre rättegångar innan Ruths son slutligen blev befriad från militärtjänstgöring.

Ruth berättar hur hennes sons beslutsamhet och antivåldsövertygelse öppnade upp en helt ny värld, ett helt nytt sätt att tänka för henne. När Ruths son beslutade sig för att vägra militärtjänst fanns inga organisationer för militärtjänstvägran i Israel. Det fanns ingenstans för familjen att vända sig, och inga advokater ville ta sig an fallet. Detta ledde till att Ruth grundade organisationen New Profile (6). Ruth förklarar att soldater inom den israeliska armén delas in i olika profiler (7) och att organisationen vill öppna upp för en ny profil. Ruth berättar att ett sätt att slippa militärtjänst är att bedömas vara lågbegåvad och därmed stämplas som olämplig för militärtjänst. Problemet med denna profil är bara att den följer dig livet ut. När du söker jobb så kommer din presumtiva arbetsgivare se att du är olämplig för militärtjänst, och Ruth menar att nästan alla arbetsgivare kommer att välja en kandidat som tjänstgjort i israeliska armén framför en som inte gjort det. Så stark är militariseringen av det israeliska samhället. Jag känner igen det Ruth berättar från samtal jag haft med andra israeliska fredsaktivister. Flera israeler har förklarat för mig att sedan de valt att engagera sig i freds- eller antivåldsorganisationer så betraktas de som förrädare och har svårt att få arbete i Israel. Familj och vänner har vänt dem ryggen då de väljer att arbeta för fred. Varje gång jag hör de här historierna slås jag av den styrka som finns hos de här människorna. De som av en eller anledning kommer till insikten att de måste göra något aktivt för att försöka förändra situationen här, även om det innebär en stor personlig förlust. Jag hoppas att jag skulle ha styrkan och modet att göra detsamma om det här var mitt krig.

Något jag reagerade starkt på när jag kom till Israel och Palestina var mängden vapen omkring mig. På sistone har jag kanske mer reagerat på att jag inte längre reagerar. Jag ser vapen varje dag. Jag ser tårgaspatroner, ljudgranater och ammunition på gatan varje dag. På stranden i Haifa sitter ett gäng ungdomar med maskingevär. På bussen mellan Tel Aviv och Jerusalem sitter en soldat på sätet bredvid mig, och mellan våra säten kilar han fast sitt vapen. Jag ser gevärsmynningen i ögonvrån hela resan.

Innan vi reste till Palestina fick vi en gedigen utbildning inom Följeslagarprogrammet (8). Jag minns en värderingsövning där vi skulle resa oss om vi höll med om ett påstående. Föreläsaren sa något i stil med ”Jag anser att alla vapen bör förstöras omedelbart”. Jag reste mig med ett leende och jag vet att flera i rummet skrattade till när de reste sig eller satt kvar. Vilken naiv och förenklad frågeställning. Men ändå en frågeställning värd att ställa, speciellt i det ockuperade Palestina. Hur påverkar alla dessa vapen samhället och vardagslivet? Vad innebär det för ett samhälle att deras invånare för länge sedan slutat reagera på den ständiga närvaron av objekt som tillverkats med syfte att ta en människas liv?

En morgon när jag står och bevakar Vägspärr 55 på Shuhada Street, där barnen måste passera för att komma till Cordobaskolan, frågar jag soldaten i tjänst om han verkligen måste hålla sitt vapen framför sig när 5, 6, 7-åriga skolbarn passerar honom med någon meters avstånd. Jag ser inte hotet i den här situationen. Jag frågar honom om han funderar på vad hans vapen och hans uniform signalerar till barnen. ”Det här?”, svarar han och håller upp vapnet mot mig. Han ser på mig som att jag just ställt den dummaste frågan i världen, och fortsätter ”Men jag kan ju ändå inte använda det.” Vilket för mig gör det hela ännu mer bisarrt, men jag antar att vi ser olika på den saken.

Israeliska soldater på stranden i Haifa.

Bilder

1. Vilken lördag som helst i Hebron. Foto: Cecilia Bödker Pedersen

2. Stranden i Haifa. Foto: Stefanie Lachgarter

Källor

1. Mer information om programmets grundprinciper: http://eappi.org/en/about/overview.html

2. En Kibbutz är ett israeliskt kollektivt samhälle, ofta präglade av en socialistisk ideologi: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kibbutz

3. Folkvandring till Israel. Ordet Aliyah betyder ”att gå upp”, som i att gå upp mot Jerusalem: http://en.wikipedia.org/wiki/Aliyah

4. I Israel är militärtjänst obligatorisk för både män och kvinnor. Män gör tre års militärtjänst, kvinnor strax under två: http://www.mahal-idf-volunteers.org/information/background/content.htm#who

5. Familjen Hillers vädjan om att deras son ska slippa militärtjänst, och sonens förklaring varför han inte kan vara militär: http://www.mkgandhi.org/hillerpeace.htm

6. New Profile arbetar för en demilitarisering av Israel. På organisationens webbplats finns en presentation som visar exempel på hur det militäriska idealet upprätthålls i Israel. Den är säkerligen inte lika spännande utan Ruths engagerande förklaringar, men kanske att den i alla fall kan ge er en inblick i problematiken: http://newprofile.org/english

7. Exempel på hur soldater delas in i olika profiler inom den israeliska armén: http://www.idfinfo.co.il/Combat_Service.php?cat=a5

8. Om Följeslagarprogrammet, den svenska delen av EAPPI: https://foljeslagarprogrammet.se/

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.