Ett oanständigt förslag

Vi står vi på soptippen vid al-Jabal utanför Jerusalem. Framför oss sticker svarta rör upp ur marken, för att släppa ut gas från de sopor som ligger begravda här. Jag kan inte få ihop det i mitt huvud, – Hur kan man ens komma på tanken att någon ska bo här?

Soptippen i Abu Dis som ligger precis bredvid platsen dit beduinerna kommer att tvångsförflyttas.

Vi tittar ut över området, vi ser längst bort den enorma bosättningen Ma’ale Adumim och nedanför kullen platsen dit flertalet beduinfamiljer kan komma att bli tvångsförflyttade om de kontroversiella planerna går igenom. Det är viktigt att vi är här, för det finns de som påstår att soptippen inte längre är i funktion, något som vi snabbt kan konstatera inte stämmer när två stora lastbilar kör in och fyller på sopberget.

Israels myndighet för civil administration lade den 25 augusti officiellt fram planerna om att förflytta de palestinska beduinerna från detta område på Västbanken till tre nya boplatser. [1] Jag kan personligen inte förstå hur man ens kan föreslå något liknande, i synnerhet inte efter att vi regelbundet besökt området al-Jabal, dit en del av beduinerna kan komma att förflyttas till. Det är nämligen inte första gången Israel tvångsförflyttar palestinska beduiner. Mellan åren 1997 och 2007 tvångsförflyttades 150 familjer till området som ligger precis bredvid en av Jerusalems kommunala soptippar. [2] Vi vet idag allt för väl vad som hände med dessa familjer.

Enligt en studie av UNRWA, FN:s organ för palestinska flyktingar, blev resultatet av tvångsförflyttningen ekonomisk utsatthet, konflikt med samhället Abu Dis, som äger marken dit beduinerna blev förflyttade, och social utsatthet, i synnerhet gällande kvinnor, som idag sällan lämnar sina hem. Att tvångsförflytta det som i folkrätten kallas skyddade personer (en kategori där människor som lever under ockupation tillhör) är ett brott mot fjärde Genèvekonventionen, och klassas som en allvarlig överträdelse enligt konventionens artikel 147, vilket i förlängningen ska tolkas som krigsbrott. [3]Så hur i fridens namn kan Israel planera att begå krigsbrott?

Vi som regelbundet besöker beduinfamiljer i området vet hur oroliga många är över att Israels planer. Alla vet hur det gick till förra gången, att familjerna fick sina hus rivna och blev intvingade i bussar för att köras till Abu Dis soptipp där deras lösöre redan låg utspritt bland de tolv familjer som redan bodde där. [4] Händelsen innebar ett svårt trauma för alla involverade. Vi möter Mohammed, som var en av dem som blev tvångsförflyttade, och han uttrycker det:

På arabiska har vi ett uttryck för bosättarna, de är gäster med svärd.

De palestinska beduinerna på Västbanken är en mycket utsatt grupp. I princip alla har fått sina hus rivna, av det som av Israel beskrivs som administrativa skäl, upprepade gånger, med fattigdom och psykologiska problem då de ständigt måste oroa sig inför framtiden som följd. [5] Den officiella förklaringen är att beduinernas byggnationer saknar bygglov. Faktum är dock att det är omöjligt för beduinerna att få dessa tillstånd för nya hus eller utbyggnader då deras byar inte erkänns av Israel. Under mina tre månader här har jag sett otaliga små skjul och baracker som rivits, byggnader som tillfälligt gett beduinerna en hyfsad bostad och i förlängningen människovärde och som många gånger är donationer från olika europeiska länder.

Trots att man blir härdad efter att ha arbetat nästan tre månader på Västbanken kan jag inte hjälpa att bli förbannad över orättvisan när jag ser ut över de blänkande vita huset i den israeliska bosättningen Ma’ale Adumim vars invånare har tillgång till köpcentrum, sportanläggningar och goda bussförbindelser. Inget av detta är tillgängligt för beduinerna, som inte ens får koppla in sig till el- eller vattennätet, som i vissa fall leds rakt igenom deras byar. Jag tänker på byn Jabal al-Baba och på vår kontakt Atalla, en lågmäld och vänlig man.

När vi senast var i Jabal al-Baba hade byn fått hjälp med att skriva brev till olika makthavare, som rop på uppmärksamhet och hjälp för att stoppa tvångsförflyttningen. Atalla säger att det människorna i byn allra helst vill är att flytta tillbaka till Negevöknen, varifrån de flydde efter kriget 1948 eller bo kvar där de är nu. Han ber mig att berätta för alla jag känner om deras situation och vad som kommer att hända med dem om planerna om tvångsförflyttning blir verklighet. Det är det minsta jag kan göra.

Skillnaden mellan den fattiga beduinbyn som vid flertalet tillfället blivit förstörd och bosättningen Ma'ale Adumim i bakgrunden är slående.

Bilder

1. Soptippen i Abu Dis som ligger precis bredvid platsen dit beduinerna kommer att tvångsförflyttas. Foto: Marie-Louise Kjellstrom.

2. Skillnaden mellan den fattiga beduinbyn som vid flertalet tillfället blivit förstörd och bosättningen Ma’ale Adumim i bakgrunden är slående. Foto: Marie-Louise Kjellstrom

Källor

1. Press release: UNRWA urges donor community to take firm stands against mass forcible transfer of Palestinian bedouins, 21 September 2014

2. Al Jabal: a study on the transfer of Bedouin Palestine refugees, UNRWA and Bimkom, 2013

3. Tvångsförflyttning av skyddade personer är förbjudet enligt artikel 49 i den fjärde Genève-konventionen, och brott mot den här regeln klassas som allvarliga enligt artikel 147. Svåra överträdelser tolkas som krigsbrott enligt Artikel 8(2) )(a)(vii) enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Israel har inte undertecknat Romstadgan, men det spelar ingen roll, eftersom den här typen av bestämmelser betecknas som sedvanerätt som gäller alla världens länder.

4. Bedouin Relocation: Threat of Displacement in the Jerusalem Periphery. UNOCHA, September 2011

5. Bedouin Communities at risk of Forcible Transfer. UNOCHA, september 2014

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.