Fånga ögonblicket

Hur beskriver man egentligen, när man fångar ett ögonblick, när tiden plötsligt står stilla? I vår stressade tillvaro upplever vi västerlänningar det sällan. Klockan är 05.30 på morgonen. Jag har gått ut ur mitt tält och sitter på en sten. Kring mig hörs fåren, hönsen, hundarna. Det är fortfarande svalt och friskt i luften, den stekande värmen har ännu inte tagit sitt grepp om det karga och steniga landskapet. Trots att vi är inne i mitten på oktober är dagarna mycket varma, medan nätterna börjar bli kyliga.

Plötsligt rör det sig i öster. Ögonblicket står stilla, allt blir för en kort sekund tyst. Så höjer sig solen. Allting sätter igång igen, nu hörs också röster från byn i dalen. Männen ber speciellt intensivt denna morgon. Ramadan är till ända och nu skall man fira i tre dagar.  Det blir nog inte i tre dagar, fåren måste skötas, jorden brukas. Men en dag blir det och sedan börjar det hårda arbetet igen.

Den pastorala friden och mina tankar störs plötsligen av tre israeliska stridsplan, som vrålar fram över huvudet på mig. På mindre än några minuter kan de nå Gazaremsan, Syrien eller södra Libanon och där lämpa av sin last och sprida död och förintelse.  På de många rapporter, som jag dagligen får på min dataskärm, har jag svaret på deras destinationer. Planen ovanför mig har kanske dödat och skadat ett antal människor inte så långt ifrån där jag sitter och filosoferar.

Idag skall jag gå ut och valla fåren tillsammans med Mohammed, som är huvudman i släkten Al Nawgjah. Vi promenerar makligt fram, samtidigt som vi har ögonen på de omgivande kullarna, man vet aldrig när en samling bosättare ger sig ner från slänterna för att trakassera oss, med målet att Mohammed och hans släkt slutligen ger upp och flyttar där ifrån. Han bor tillsammans med sin familj i ett antal tält, som utgör byn Susiya, en by som för 20 år sedan bestod av enkla men välbyggda hus, närmare de betesmarker, som fåren så väl behöver.

Eid-högtiden är kommen, så det blir en kort vandring, släktingar dyker upp från närbelägna byar och staden Yatta. Jag har kvällen innan försökt reda ut vem som är vem i släkten Nawgjah. Nasser och Mahmoud är söner till Mohammed, Himan är dotter, 21 år och till Mohammeds besvikelse fortfarande ogift. Nasser är gift med Hiam, som är 16 år och de har en son. Mahmoud är gift med Sara och de har två söner. Än så länge är det ganska enkelt. Jag försöker lära mig släktskap och namn på släktingarna i de närbelägna tälten, Mohammed är mycket tjänstvillig, men påpekar att det hela kommer att tid, totalt består släkten nämligen av ca 4 000 medlemmar varav de flesta bor i staden Yatta. Jag ger upp och är glad att jag känner till de närmaste 20 medlemmarna.

Staden Yatta ligger en halv timmes bilresa från Susiya. Egentligen är det närmare men israeliska armén har spärrat av vägarna runt de judiska bosättningarna, endast bosättarna får använda de breda asfalterade vägarna. Nasser, sonen till Mohammed, är förutom fårfarmare dessutom ägare till en gammal minibuss, som på ett mirakulöst fortfarande hänger ihop och är användbar. Med denna buss kör han de bybor som behöver komma till Yatta, eller var de nu vill komma. Medan mycket få fordon trafikerar de asfalterade ”bosättarvägarna” trängs fotgängare, bilar, åsnor mm. på dammiga grusvägar. Skulle någon bil förirra sig till de ”fina” vägarna är straffet hårt, 2000 sheikel i böter (ca 3 500 sek) i böter, trakasserier samt ev. ett kortare fängelsebesök.

Så, några raka vägar mellan A och B existerar inte i området söder om Hebron. Söder om Hebron, i Susiyas omgivning, finns det enligt UNOCHA:s karta (ett FN-organ) 15 checkpoints, därutöver ca 130 vägspärrar av olika slag, allt ifrån stenbumlingar till jordhögar, som gör framkomligheten begränsad. Allt detta för att ”skydda” 6 mer eller mindre stora bosättningar. Militären patrullerar ständigt på vägarna och från mitt tält i Susiya kan jag genom kikaren se de skyddsgravar, som är befolkade av vaktposter. Man ställer sig en hel del frågor när man är ute på den palestinska landsbygden; hur länge skall befolkningen i byarna orka? Skall det bara fortsätta så här? Det slutliga målet för den judiska befolkningen är naturligtvis, att ta över Susiya och omgivningarna. Till viss del har de med hjälp av israeliska myndigheter och militär lyckats. Men någon slutlig seger tror jag inte att de får, så mycket har jag redan lärt känna Mohammed och hans släkt på 4000 medlemmar.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.