Fängelset är Palestinas andra universitet

Det är bara en vecka sedan Ghassan Naijar har blivit släppt från fängelset när vi träffar honom. I min andra reserapport berättar jag om hans upplevelser under sin 26 månader långa vistelse i israeliska fängelser och hur hans kamp för frihet bara ökar i intensitet.

Ghassan Naijar utanför sitt hem.

Ghassan Naijar utanför sitt hem. Foto: Niklas

Ghassan Naijar tar emot oss i sitt hem i Burin, en by strax söder om Nablus på norra Västbanken. Ghassan är bara 26 år gammal men det här var hans tredje omgång i israeliska fängelser. Hans brott? Han knuffade en israelisk soldat som försökte bryta sig in i ett klassrum under lektionstid i skolan i Burin. Ghassan tror också att israeliska myndigheter ogillade att han drev ett språk- och kulturcenter i sin by.

Ghassan har spenderat tid i tre olika fängelser – Gilbo’a, Megiddo och Hadarim – samtliga belägna i Israel. Han berättar hur han de första två månaderna inte fick kontakta sina anhöriga över huvud taget och hans familj tilläts göra sitt första besök först efter sju månader. Enligt internationell rätt är det olagligt att hålla människor fängslade i ett annat land än deras eget. [1] Att palestinska fångar hålls i Israel gör det även mycket svårt för fångarnas anhöriga att besöka dem då det krävs särskilda tillstånd för palestinier att komma in i Israel, tillstånd som många vittnar om är svåra att få. [2]

Situationen i fängelset beskriver Ghassan som inhuman:

– Varje cell är på 18 kvadratmeter och huserar tio fångar. Det fanns ingen luftcirkulation och temperaturen gick ofta uppemot fyrtio grader. Maten var ofta skämd och vattnet smutsigt. Det kunde ha brännande smak, som att dricka bensin.

För att bättra sina levnadsvillkor i fängelset initierade Ghassan och hans medfångar en hungerstrejk. Fångarna strejkade även i solidaritet med Bilal Kayed, en palestinier som suttit fängslad i nästan 15 år och som, i samma ögonblick han blev frisläppt, sattes i förvar på grund av sekretessbelagda orsaker. [3] Hungerstrejken kom att vara i 72 dagar och 21 av dessa tvingades Ghassan spendera i en isoleringscell. Resten av tiden låg han till stor del fastbunden i en sjukhussäng där fängelsepersonalen försökte tvångsmata honom. Tillslut hörsammades fångarna och krav infriades om bland annat bättre mat och vatten, skadedjurssanering, en fungerande tvättmaskin och nya böcker.

Ghassan har träffat många som sitter fängslade för att de har skrivit israelkritiska inlägg på Facebook, vissa så länge som sex månader eller ett år. Men förhoppningen att fängelsevistelsen ska tysta och skrämma palestinier verkar inte infrias:

– Fängelset är Palestinas andra universitet. När fängelsepersonalen kollar till våra celler ser det ut som vi spelar kort men i själva verket lär vi varandra om historia, politik och ekonomi. Vi pratar om kampen för frihet.

Ghassan beskriver hur de varje dag ägnar två timmar till att läsa i cellerna för att sedan diskutera böckernas innehåll. Vissa har upprättat motsvarande universitetskurser och diplom utdelas vid examina. Men miljön är inte helt oproblematisk:

– Tyvärr är fängelset uppdelat efter politiska tillhörigheter såsom Fatah, Hamas och Muslimska brödraskapet. Det finns en stor rivalitet mellan dessa. Språk- och kulturcentret som jag drev gjorde inte skillnad på folk, där var vi alla palestinier. Vi pratade aldrig politik och fokuserade istället på det vi hade gemensamt.

Sedan Ghassans fängslande har kulturcentret varit stängt. Israelisk militär har till och med bytt låst på byggnaden. Verksamheten, som var helt ideell, erbjöd ungdomar undervisning i franska och engelska samt möjligheten att arbeta med måleri och hantverk. En gång byggde de drakar med motiv av palestinska flaggor. När en råkade flyga in på en israelisk bosättning skapade det starka reaktioner bland bosättarna som svarade med att skjuta ner drakarna. Kanske var detta en av anledningarna till att israeliska myndigheter såg till att kulturcentret stängdes?

Det är svårt att föreställa sig vad Ghassan har gått igenom, eller hur erfarenheterna från fängelset inte tycks stoppa honom. Han skriver artiklar till palestinska tidningar, gör intervjuer i utländsk media och koordinerar internationella grupper till omkringliggande byar under den kommande olivskörden, detta för att erbjuda skyddande närvaro mot israeliska bosättare som väntas trakassera palestinska bönder. Ghassan avslutar:

– Vi måste fortsätta kämpa för vår frihet, frihet är inget som serveras gratis. Mina drömmar har inte ändrats, fängelsevistelsen har bara gjort mig starkare.

Ett tunt servettlager där Ghassan har skrivit artiklar i en näst intill mikroskopisk text. Servetter som dessa placerade Ghassan sedan i små kapslar som han svalde och förde vidare genom familj och kontakter som besökte fängelset. Artiklarna, som bland annat handlar om situationen i israeliska fängelser, har publicerats i palestinsk media. Foto: Niklas

Ett tunt servettlager där Ghassan har skrivit artiklar i en näst intill mikroskopisk text. Servetter som dessa placerade Ghassan sedan i små kapslar som han svalde och förde vidare genom familj och kontakter som besökte fängelset. Artiklarna, som bland annat handlar om situationen i israeliska fängelser, har publicerats i palestinsk media. Foto: Niklas

 

 

Källor

1. Genèvekonventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid (IV), artikel 49 och artikel 76, ICRC, hämtad 2016-10-17

2. Restrictions on family visits, Addameer, januari 2016. Hämtad: 2016-10-17

3. För mer information om Bilal Kayed och hungerstrejken:
Administrative Detention Order Against Hunger Striking Detainee Bilal Kayed Confirmed, Addameer, 2016-07-05. Hämtad 2016-10-17;

This Palestinian Served Out His 14.5-year Sentence. Why Is He Still in Israeli Jail?, Haaretz, 2016-07-29. Hämtad 2016-10-17

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.