För alla som vill lyssna

Det känns tungt att lämna alla människor jag lärt känna här, människor vars vardag präglas av ockupationen av Västbanken. Det starkaste intrycket är att ockupationen är närvarande 24 timmar om dygnet i palestiniernas liv och att det är de israeliska bosättarna och militären som står för ”närvaron”.

Bilden visar hur militären demolerat eledningen i den palestinska byn Khirbet Ghuwain al Fauqa.Fjärde Genèvekonventionen förbjuder Israel, som den ockuperande staten, att förändra den ekonomiska och sociala strukturen eller rättssystemet, och så långt som möjligt även lagarna, i det ockuperade området. Konventionen förbjuder också Israel att flytta den egna befolkningen till det ockuperade området. [1]

Hur ser verkligheten ut på Västbanken? Vart man än åker i South Hebron Hills, och på övriga Västbanken, ser man israeliska bosättningar och utposter, som genom sin existens strider mot förbudet att överföra den egna befolkningen till det ockuperade området. Nästan alla de palestinska byarna ligger nära en bosättning och/eller en utpost.

Hur påverkar det palestinierna? Bosättningarna och utposterna ligger oftast på mark som ägts av palestinska familjer. Israels Högsta domstol har många mål som just handlar om landrättigheter. [2]

Tänk dig att varje dag se hur marken du tidigare ägt och brukat nu odlas eller bebyggs av israeler, som inte har rätt att vara där överhuvudtaget, och att din möjlighet till försörjning minskats i motsvarande grad. Tänk dig vidare att detta innebär att du måste ta långa omvägar till betesmarker för dina får eller att dina barn får längre väg till skolan för att de måste gå runt en bosättning eller utpost.

Bosättningarna och många av utposterna har el, vatten och fina vägar. De palestinska byarna här har ofta begränsat med el eller ingen el alls. På kvällen när man åker förbi en bosättning lyser deras gatubelysning starkt och klart medan en palestinsk by knappt kan skymtas i mörkret.

Demolerae elledningar.

De palestinska byarna har stor brist på vatten. De har cisterner där de samlar regnvatten men det räcker oftast inte och då får de köpa vatten i tankar för dyra pengar. Enligt samlingsorganisationen EWASH förbrukar en israelisk bosättare på Västbanken 300 liter vatten per dag och en palestinier 50 liter vatten per dag. [3]

Jag besökte den palestinska byn Furush Beit Dajan, där byborna berättade att de hade fått sina sju vattenbrunnar konfiskerade av militären till förmån för en bosättning bredvid. Palestinierna fick nu köpa vatten.

Vägarna till bosättningarna är asfalterade medan vägarna till många av de palestinska byarna här knappast kan kallas för vägar. När man lämnar den ”snabba” vägen, som palestinierna här uttrycker det om den väg som är asfalterad, befinner man sig snart ute i naturen som är stenig och gropig.

Abed, vår väns och chaufförs bil har fått ta många smällar på underredet när vi besökt byarna här. Palestinierna nekas oftast tillstånd av militären att bygga nya hus, solpaneler eller elledningar, vattencisterner och vägar. [4] Det påverkar hela deras ekonomiska och sociala liv. Byarna stagnerar helt och en man sa till oss att om vi kommer tillbaka om tio år kommer det bara att finnas gamla människor kvar. Deras barn får inte den plats de behöver, vare sig för att bo, färdas, gå i skolan eller att utvecklas i takt med samhället omkring.

Ett annat påtagligt och förstås självklart bevis på ockupationen är den israeliska militärens närvaro. I område C där jag vistats under den största delen av min tid har militären ansvar för både den civila administrationen och säkerheten. [5]

En eftermiddag lyssnar vi i följeslagarprogrammet till Shay Davidovich, medlem i organisationen i Breaking the Silence, en organisation bestående av israeliska veteransoldater som nu arbetar för att stoppa ockupationen. [6]

När det gäller säkerheten är, enligt Shay Davidovich, militärens dagorder att se till att deras närvaro ”känns”. De gör det bland annat med verktygen rädsla, våld och skengripanden och genom att allmänt se till att inga palestinier känner sig trygga och säkra.

Av det jag sett är det uppenbart att det inte är palestinierna som den israeliska militären värnar om, utan de israeliska bosättarna. Jag har sett militär dagligen.

Militära vakttorn ligger tätt, militärfordon ser man överallt på vägarna, så kallade flygande, temporära och oannonserade vägspärrar, är vanliga, och ser man bosättare finns soldater oftast nära. Soldaterna är fullt utrustade och ser för mig ut som kravallpoliser med hjälmar och batonger och sina vapen skjutklara. Tänk dig att detta tillhör din vardagsbild!

Men det är inte bara en bild. Låt mig ge ett exempel gällande fri rörlighet. Du lämnar ditt hem när du vill, du hälsar på vänner och du reser runt i Sverige. Fri rörlighet är en mänsklig rättighet som vi tar för given. Men palestinier får inte röra sig fritt på det ockuperade området. Militären bestämmer genom olika tillstånd hur palestinier får röra sig.

Ett motsvarande exempel får illustrera hur det begränsar palestiniers liv. I byn al-Seefer, som ligger i sömzonen, det område som ligger mellan muren och den gröna linjen, gränslinjen mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna, från 1967[7], måste byborna ha tillstånd för att passera en vägspärr för att lämna och komma tillbaka till byn och sin bostad, den enda vägen. Men tillstånden är också begränsande i tid, exempelvis mellan klockan 07.00 till 17.00. Byborna får inte komma igenom vägspärren tidigare eller senare. De får inte bjuda in vänner, för vännerna kan inte få tillstånd att passera vägspärren. Tänk dig att tvingas leva så!

Militären som ska skydda palestinierna på ockuperat område trakasserar dem i stället på olika sätt. Jag har i en tidigare rapport om Firing Zon 918 [8] berättat om hur soldater går in i hus på natten för att träna hur man söker igenom ett hus, hur de arresterar oskyldiga människor i träningssyfte och släpper dem efter ett par timmar. För en vecka sedan berättade Abed, vår vän och chaufför, att han stoppats på väg från sitt hem i byn Susiya i en flygande vägspärr uppsatt av militären. Varför då, frågade jag. Jo, bosättningen Susiya bredvid hade fest! Jag har också berättat hur militären sköt ihjäl en 12-årig pojke till döds i Fawwar flyktingläger, av ”misstag”.[9]

Så här ser vardagen ut för många palestinier på Västbanken. Jag som ”utlänning” blir frustrerad, arg och ledsen. Många är förbittrade och jag träffade jag två palestinska män som tvingats flytta ut från sina hem med familjer och får för tre dagar för att militären skulle träna på deras mark. De var bittra och trodde inte att något skulle få Israel att förändra sin politik på Västbanken. De sa att deras situation blir bara värre och värre.

Men de flesta palestinier vi mött visar inte sin frustration eller ilska varje dag. De måste leva sina liv. De bjuder oss på te och säger att de är glada över att vi ska berätta om deras liv under ockupationen. Det ska jag göra för alla som vill lyssna!

En så kallad flygande vägspärr i Yatta som den israeliska militären kan sätta upp när som helst och var som helst.

Bilder

1. Bilden visar ett hus i den palestinska byn Susiya och i bakgrunden syns elledningar som går till den israeliska bosättningen bredvid. Byn får inte ansluta sig till bosättningens el. Foto: H. Zukali.

2. Bilden visar hur militären demolerat eledningen i den palestinska byn Khirbet Ghuwain al Fauqa. Foto: H. Zukali.

3. En så kallad flygande vägspärr i Yatta som den israeliska militären kan sätta upp när som helst och var som helst. Foto: H. Zukali.

Källor

1. Med vilken rätt? Om Israels ockupation, mänskliga rättigheter och krigets lagar. Diakonia, Svenska kyrkan, Bilda, Sensus, 2012. Regelsystemet för en ockupation enligt fjärde Genèvekonventionen. Hämtad 2014-10-28.

2. Annual Activity Report 2012-2013, Rabbis for Human Rights. Uppgifter om mål om landrättigheter som Rabbis for Human Rights driver i Israels Högsta domstol.

3. West Bank, EWASH. Uppgifter om vattenförbrukning på Västbanken. Ewash 2010. Hämtad 2014-10-28.

4. En beskrivning av militärens beslut om byggnadstillstånd på Västbanken: Training Manual-2013, Housing, Land and property in the West Bank, Area C. Norwegian Refugee Council.

5. Område A, B och C uppkom i det andra Osloavtalet och tanken var att successivt lämna över områdena till palestinsk kontroll, en process som skulle ha avslutats 1999.

6. Breaking the Silence hemsida.

7. The Barrier, UNOCHA. Beskrivning av sömzonen, juli 2011. Hämtad 2014-10-28.

8. Bergh, Lise. ”Sött te och en bitter verklighet” Följeslagarprogrammet, reserapport september 2014.

9. Bergh. Lise. ”Den symboliska nyckeln” Följeslagarprogrammet, reserapport september 2014.

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.