För barnens skull

Klockan är fyra på morgonen, det är mörkt ute och småkyligt i luften och jag befinner mig i en taxi på väg till Qlandiya checkpoint, en vägspärr i form av en stor terminal för passage genom muren. Qalandiya är en av de största vägspärrarna på Västbanken som tillsammans med muren isolerar förorter och städer norr om Jerusalem från stadens centrum.

Varje dag passerar flera tusen människor på Qalandiya för att ta sig till sina arbeten, skolor, uppsöka sjukvård och hälsa på släktingar. För att kunna passera vägspärren måste dessa människor ha speciella tillstånd.

Morgonpasset har börjat, under tre timmar kommer jag stå vid ingången från Västbanken och min kollega vid utgången mot den delen av Västbanken som tillhör östra Jerusalem 1.

Min uppgift är att observera vilka av de fem identitetskontrollbåsen som håller öppet, när den humanitära grinden öppnar 2, om någon inte får passera och i så fall ta reda på varför. Men den kanske viktigaste uppgiften är att visa solidaritet med de människor som varje dag måste köa här för att komma till Jerusalem eller vidare in i Israel.

Min kollega på andra sidan räknar de män, kvinnor och barn som kommer ut från terminalen för att samla in statistik på hur många som passerar vid olika tidpunkter men också för att kunna räkna ut hur lång tid övergångarna tar.

Att passera genom checkpointen från Jerusalem är enkelt, jag går igenom tre vändkors på mindre en minut och sedan är jag på andra sidan. Att passera till östra Jerusalem är en helt annan historia.

Denna morgon möts jag av cirka 300 personer som köar i boskapsliknande stålburar som väntar på att bli insläppta i Jerusalem med sin lunch i en plastpåse i handen. Det är svårt att beskriva synen som möter mig i denna stora kala stålbyggnad med trånga burar, kameror överallt, taggtråd, vändkors, privata säkerhetsvakter och soldater som övervakar varje steg man tar.

För att bli insläppt i Jerusalem gäller det att köa, gå igenom två vändkors för att sedan nå fram till identitetskontrollbåsen där man först måste passera en metalldetektor samtidigt som ens tillhörigheter röntgas, precis som på en flygplats, innan identitetskort och speciella tillstånd ska visas upp och fingeravtryck matchas.

– Vi vet aldrig hur lång tid det ska ta att komma igenom, berättar en man i femtioårsåldern som står i kön, soldaterna är barn som leker med oss, de förelämpar oss, skriker på oss och tvingar oss ofta att byta köer, men jag har inte något val jag måste köa för att komma till mitt arbete, för att försörja min fru och mina barn.

Under våra morgonpass på Qalandiya har vi sätt hur övergångstiderna kan variera från cirka 15 till 20 minuter på en bra dag till över en timme på en sämre dag.

Soldaterna som tittar på mig från den bombsäkra byggnaden bakom ett galler mellan första och andra vändkorset, är som mannen säger, bara ungdomar inte äldre än 18-20 år.

Idag verkar de inte bry sig om att jag är här, men så är det inte alltid. Ibland har vi blivit filmade på nära håll, fotograferade, de har skrikit obehagliga kommentarer och hotat med att skicka hem oss till våra hemländer. Ett par gånger har de kommit fram till mig, frågat hur jag mår och erbjudit mig kaffe.

Idag är det tisdag och precis som varje tisdag morgon på Qalandiya checkpoint träffar vi Aina och Virginia, två kvinnor som arbetar som volontärer för den israeliska fredsorganisationen Machsom Watch 1.

Organisationen består enbart av kvinnor som observerar många av de checkpoints som finns på Västbanken, publicerar rapporterar samt arbetar med opinionsbildning för att stoppa ockupationen av det palestinska territoriet. Det är också den organisationen vi vänder oss till när någon blivit nekad att passera en checkpoint och inte vet varför.

Machsom Watch kan då ta reda på om personen i fråga har blivit svartlistad, alltså inte längre tillåts att komma in i östra Jerusalem eller i Israel, och i bästa fall kan de även få personen struken från listan.

Efter att ha träffats ett antal mornar på Qalandiya bjuder Virginia och Aina mig och min kollega på brunch en förmiddag. Vi träffas på ett café i västra Jerusalem och de berättar för oss om hur det kom sig att de engagerade sig i Machsom Watch.

Aina börjar berätta att hon som gammal journalist var väl medveten om vad som hände på det ockuperade Palestinska territoriet och att hon, efter att fått mer fritid på äldre dagar, bestämde sig för inte längre bara se på utan aktivt arbeta mot ockupationen. Hon valde då att gå med i Machsom Watch för att kunna arbeta med just vägspärrarna.

– Checkpoints har blivit som en symbol för ockupationen, det är också där interaktionen sker mellan israeler och palestinier och det är där vi kan bidra med något konkret, övervaka interaktionen och hjälpa individer att passera för att komma i tid till sina arbeten,berättar hon.

– Samtidigt, fortsätter hon, innebär vårt arbete ett sorts moraliskt dilemma; att vi är emot ockupationen och checkpoints på det ockuperade palestinska territoriet och anser att de bryter mot internationell humanitär lag men vi arbetar med att förbättra dem… Vi har dock bestämt oss för att så länge det finns checkpoints måste det finnas checkpoint väktare”.

Virginia engagerade sig i Machsom Watch av en annan anledning. Hon har fyra barn som alla har gjort eller för tillfället gör militärtjänst. En av hennes söner var fallskärmsjägare under andra intifadan och hon menar att han, så väl som många andra unga soldater, hamnar i situationer där de måste fatta svåra beslut, beslut som de är alldeles för unga och för oerfarna för att fatta och som de måste leva med resten av sina liv.

– Ockupationen orsakar så mycket lidande för våra unga, berättar hon. Jag är emot ockupationen och det som händer palestinierna på Västbanken och i Gaza är fruktansvärt och fel, men jag gör detta främst för mina barns skull, fortsätter hon, ockupationen är fel också för våra unga.

Och visst är det så, om det är något jag har lärt mig efter min tid i Israel och Palestina är det att ockupationen orsakar lidande för båda folken, för israelerna såväl som för palestinierna.

Klockan närmar sig halv åtta det är dags för mig att avsluta mitt arbetspass, passera checkpointen och åka tillbaka till östra Jerusalem. Mina tre månader i Israel och Palestina har gått fort, och det är min sista morgon på Qalandiya. Det har blivit dags att ta avsked av mina trogna vänner Ahmed och Firas som arbetar med att sälja bröd samt kaffe och te på Qalandiya.

Tidigt varje morgon kommer de till jobbet, Ahmed med sin brödvagn ochFiras med sin kaffe- och tevagn. Varje morgon när jag korsar Qalandiya från östra Jerusalem möter de mig med stora leenden, frågar hur jag mår och förser mig med kopp kaffe och nybakat bröd. Det är det enda som värmer på denna kala och kyliga plats. Vi tar farväl och passar på att ta några foton tillsammans innan jag ställer mig i kön för att passera checkpointen en sista gång.

Jerusalem, juli 2013

Anna Laurell

1 Muren är idag cirka 708 kilometer lång, mer än dubbelt så lång som den internationellt erkända gröna linjen som separerar Israel från den ockuperade Västbanken. Detta på grund av att muren till största delen är byggd på Västbanken för att omsluta så mycket mark och så många israeler som möjligt, även från det ockuperade palestinska territoriet. 71 av 150 bosättningar på Västbanken och 85 % av bosättarpopulationen har på så sätt hamnat på den israeliska sidan av muren. Få checkpoints ligger idag på den gröna linjen. Qalandiya checkpoint tillhör en av de många, enligt internationell humanitär rätt olagliga checkpoints som är byggda inne på Västbanken och separerar palestinier från palestinier och palestinsk mark från palestinsk mark. Källa: UNOCHA (2013): The Humanitarian Impact of the Barrier www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_barrier_factsheet_july_2012_english.pdf

2 Den humanitära grinden är en speciell genompassage för gamla, sjuka, kvinnor och barn.

3 Machsom betyder checkpoint på hebreiska och Machsom Watch betyder alltså checkpointens väktare. För mer information om Machsom Watch se: http://www.machsomwatch.org/en och http://archive.machsomwatch.org/docs/MachsomWatchBriefHistoryEng.pdf

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.