Föräldracirklar för försoning

I Parents Circle möts israeler och palestinier med liknande erfarenheter, nämligen att ha förlorat någon närstående till följd av konflikten. Organisationen försöker bryta rädslan genom att föra samman människor som alltför sällan möts. Bara om palestinier och israeler lär känna varandra och bryter fiendskapen kan fred uppnås tror Aisha och Tamara.

Aisha och Tamara beskriver varandra som själsfränder och håller varandras händer hårt. Foto: Josefin

– Vi har två alternativ, att vakna upp eller att bara fortsätta sova, säger Aisha. Jag sov i över 35 år, men jag vaknade. Jag förlorade två bröder. Det räcker.

Vi lyssnar till Parents Circle – Families Forum (PCFF), en israelisk-palestinsk organisation som består av över 600 familjer, som alla har förlorat en nära anhörig till följd av konflikten [1]. PCFF har kommit till slutsatsen att en försoningsprocess mellan människorna i Israel och Palestina är en förutsättning för att uppnå en hållbar fred. Därför jobbar organisationen med att få människor från dessa båda sidor att mötas genom öppna möten, utbildning och mediala insatser för att sprida sina idéer.

Aisha och Tamara sitter och håller varandras händer, med fingrarna tätt sammanflätade. Aisha är palestinier, Tamara är israel.
– Vi måste bryta regeln som säger att vi är fiender. Ända från barndomen lär vi oss att vi är fiender, säger Aisha.

Aisha berättar att det bara var nio månader mellan henne och hennes älskade bror Mahmoud, och att de var som tvillingar. Under den andra intifadan var det många pojkar och unga män som kastade sten på militären för att protestera mot ockupationen. En kväll gick Mahmoud hemifrån.
– Vi vet inte om han kastade sten, det kanske han gjorde men hur som helst blev han skjuten. Jag gick till hans hus för jag ville vara nära honom, och jag väntade och väntade. Telefonen ringde och jag fick veta att han hade dött. Jag var inte mig själv på flera veckor. Genom att gå på ett möte i Parents Circle där jag fick möta israeler, som Tamara, som upplevt samma sak har jag förstått att vi delar samma slags lidande. Jag var 35 år då och ändå visste jag ingenting om den mänskliga sidan av det judiska folket. Jag trodde att alla judar var soldater, och att de vill döda alla oss palestinier. Det var nytt för mig att de var människor precis som vi och också känner sorg när de förlorar en närstående. Jag trodde inte de hade några känslor!

Tamara fortsätter och berättar att hon föddes i London men flyttade till Sydafrika där apartheid rådde. Mandela gjorde situationen bättre men inte så bra som den borde vara. När hon var 20 år flyttade hon till Israel som kändes som en fristad för henne som judinna.
– Jag var vänster men jag visste ändå ingenting om den palestinska sidan! Det är nu 22 år sedan min son dödades i Libanon. När han dog sa jag till mina döttrar att ”nu måste vi göra det bästa av våra liv. Jag vet inte vad det är, men den här erfarenheten måste vi göra någonting meningsfullt av.”

Jag ser hur tårarna rullar ner för Aishas kinder när Tamara pratar om sin förlust och sin sorg.
– Vi i Parents Circle är människor som förstår varandras smärta, eftersom vi har liknande upplevelser. Problemet är att det finns så mycket okunnighet i våra respektive berättelser. De undervisar inte om Naqba [2] i israeliska skolor. De undervisar inte om förintelsen i de palestinska. Respektive sida känner inte till den andres historia. Om vi inte känner till varandras historier, hur kan vi någonsin känna varandra som människor? Därför försöker vi föra samman israeler och palestinier för att berätta sina historier, säger Tamara.

Tamara anser att ett av problemen är att både det palestinska och israeliska samhället är så fulla av ilska och rädsla.
– Varken israeler eller palestinier har någon inre frid, säger hon.

Organisationen arbetar med vad de kallar för ”två narrativ” där israeler och palestinier tillsammans besöker en före detta arabisk by som förstördes när staten Israel utropades och palestinier fördrevs under Naqban – katastrofen, och lär sig om vad som hände där 1948. De besöker också förintelsemuseet, Yad Vashem [3], tillsammans. Dessutom driver Parents Circle kvinnogrupper där de för samman kvinnor för att dela berättelser från sina liv, och att alltid se människan i den andre.
– Det är hela meningen med Parents Circle, säger Tamara. Vi försöker nå ut till människor som ännu inte tror på detta och bjuder in dem att engagera sig hos oss. Jag menar varje problem har en lösning. Parents Circle är en dröm om att hitta en lösning! I andra och tredje generationen efter dem som upplevde 1948, jag tror det är där förändringen kommer.

Jag tänker på när vi står vid Cordobaskolan i Hebron där vi övervakar vägspärrarna och ser de palestinska barnen gå genom spärren, uppför en brant stentrappa och vidare längs en smal gång innanför höga stängsel. Vi ser samtidigt de israeliska bosättarnas barn nere på gatan på andra sidan stängslet gå till sin skola. Till synes är de friare, men förmodligen inte då de bor i ett militariserat samhälle, omgivna av soldater och skolas in i en rädsla för den andre. Jag tänker ofta på hur det skulle vara om barnen bara fick gå i samma skola och lära känna varandra, och bli vänner i stället för fiender.

– Vad är ert budskap till oss? frågar jag.

– Ni måste prata om oss! Prata om Parents Circle i era länder. Säg ”de vill leva i fred. De vill inte vara fiender.” Ni får inte ge upp hoppet om oss!

Längs de palestinska barnens väg till Cordobaskolan i Hebron, innanför taggtråd och stängsel. Foto: Josefin

Källor

[1] Läs om Parents Circle på https://www.theparentscircle.org/en/pcff-home-page-en/.
[2] al-Naqba betyder ”den stora katastrofen” på arabiska och används för att beskriva flykten från och förstörelsen av arabiska byar när staten Israel utropades 1948.
[3] Läs om Yad Vashem på https://www.yadvashem.org/ .

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.