Företag med förhinder

Han ställdes inför valet att återvända till USA med sin familj men utan sin affärsverksamhet eller att utan sin familj fortsätta sina affärer – eller att fortsätta vänta ”illegalt” på det palestinska ID han sökte när han flyttade till Västbanken.

Förväntningar att en lösning av konflikten mellan Israel och Palestina ska nås är inte höga bland de människor jag möter och får tillfälle att reflektera med. Det pyr inte av förhoppningar, däremot fångar ordet och hälsningen ”Inshallah”, ”om Gud vill”, in både tilltro och hopp. Men orkar man alls förvänta sig något efter 45 års ockupation med ofriheter, godtycke och förnedranden — och en aggressiv bosättarpolitik från ockupationsmaktens sida [1]?

Vem kan öka förväntningarna om en bättre vardag?

Som ekumeniska följeslagare möter vi inte sällan direkta förväntningar att vi ska kunna lösa problem i vardagen. Och några få klarar vi, men mest betydelsefullt är vår närvaro och därmed insikten att andra människor bevittnar ockupationens inhumaniteter.

Kommer en framtida israelisk politik att vända förväntningarna eller kan den palestinska myndigheten och den politiska administrationen av Gaza samla palestiniernas positiva förväntningar? Eller handlar allt om världspolitik och dess utveckling i Mellanöstern?

Vågar omvalde president Obama konfrontera t.ex. bosättarpolitiken under sin andre presidentperiod?

Viktiga frågor, men låt mig spegla förväntningar och initiativ på ett annat sätt. I mitten av oktober lyssnade hela gruppen av följeslagare på Sam Bahour [2]. Sam är affärsman inom telekom och byggentreprenör, född i Ohio, USA, av palestinska föräldrar. I samband med det första Osloavtalet 1993 [3] inspirerades han att vara med att bygga upp ett samhälle och en ekonomi i Palestina, sida vid sida med Israel. Han flyttade till Ramallah på Västbanken som palestinsk amerikan och reste var tredje månad under 13 års tid till Jordanien för att förnya sitt turistvisum.

– Jag åkte över till Jordanien och tog en kopp kaffe under tiden tillståndet förnyades, berättade Sam.

Men 2006 fick han en stämpel i passet där Israel på arabiska, hebreiska och engelska klargjorde att det var hans sista visum; dessutom bara för en månad. Han ställdes inför valet att återvända till USA med sin familj men utan sin affärsverksamhet eller att utan sin familj fortsätta sina affärer – eller att fortsätta vänta ”illegalt” på det palestinska ID han sökte när han flyttade till Västbanken.

Sams slutsatser har blivit att Osloavtalet inte inneburit någon skillnad i Israels ensamkontroll över gränser och tillstånd att passera för att knyta affärskontakter och därmed förnya den palestinska ekonomin. Och inte heller i kontrollen över frekvenser för telekommunikation.

– Osloavtalet anger 6 oberoende frekvenser för Palestina, men efter två års kamp tilldelades vi efter stora kostnader 2,5 linje på Israels villkor, berättade Sam.

– Amerikanska judar eller judar från alla andra länder I världen kan flytta till Israel och automatiskt få medborgarskap. Tusentals amerikanska judar flyttar in eller lämnar frivilligt Israel för att leva sina liv i illegala israeliska bosättningar mitt på Västbanken. Men palestinier, vars familjer levt här i århundraden har inte samma rättigheter.

– Jag behöver ett tillstånd från Israel för att leva med min palestinska familj i min farfars hus på Västbanken. Jag behöver söka tillstånd för att resa, jag behöver en skriftlig inbjudan för att göra affärsbesök och jag behöver ett särskilt affärskort, som varar tre månader, för att genomföra mina affärer.  Numera presenterar Sam sig som en ”god palestinier” [4].  Med det menar han ”en tålmodig person som upplever sin energi ebba ut”. Han väntade tills han fått sitt palestinska ID. När han fick det fick han samtidigt veta att han inte kan läsa vidare vid Tel Avivs universitet och inte längre köra sin israelisk registrerade bil, vilket innebar att han förlorade sina kunder i västra Jerusalem.

– Det sker inget för att inspirera till utveckling, 85 % av marknaden för telekommunikation går fortfarande genom Israel. Förändring kan bara ske genom att omvärlden reagerar, avslutade Sam sin berättelse.

För några dagar sedan, på ledighet i Ramallah, träffade jag vänner som besökt oss i Sverige. Mashhour Abu Daqqa, minister för transporter och telekom 2007-2012, berättar att han avgick i våras och att han nu tagit upp sitt tidigare samarbete med Sam Bahour som utvecklingskonsult. Mashhour slutade som minister därför att han menade att den palestinska myndigheten inte är tillräckligt transparent.

– Man stängde ner webbsidor som var kritiska mot regimen [5].

Mashhour uttrycker också besvikelse över att den israeliska regeringen aldrig införde överenskommelser i Osloavtalet och ger exempel från sina ansvarsområden. Bötespengar från en palestinsk bilförare stoppad av israelisk polis, skulle gå till palestinska myndigheten men behålls i Israel och Israel bestämmer ensamt över bilimporten till Palestina. Inom telekomsektorn har 120-150 miljoner US$ inte kommit palestinierna till del, eftersom Israel behållit all kontroll över frekvenser och inte levererat frekvenser inom avtalad tid utan tagit flera år på sig. Mashhour instämmer i Sams slutsatser och sammanfattar med att Osloavtalet gav möjligheter till utveckling.

– Israel spelar ut det ena kortet efter det andra för att kräva sin egen rätt, utan att visa sin vilja till samarbete och fred. Nu ligger alternativen för en lösning av konflikten synliga på bordet och omvärlden måste ge stöd för en hållbar utveckling.

– Israel kan inte fortsätta agera som de gör utan att bli mer och mer sårbart för en omvärlds krav på förändring. I det arbetet behöver EU behöva vara mer aktivt stödjande, inte minst i handelspolitiken. Palestina måste å sin sida få fram en nationell enhet. Det handlar om samexistens med lika rättigheter under en gemensam lag. Moses fick inget pass på Sinai, utan en idé, avslutar Mashhour.

Så kommer Mashhours vän sedan studietiden i England, Basem Masry, in i rummet med ett bullrande välkomstskratt. Basem var ansvarig på den palestinska sidan för att överenskommelserna i Osloavtalet dokumenterades och känner väl till Sverige efter många besök på 90-talet.

– Har du berättat för vår svenske vän om Moses´ idé och våra pågående projekt? ropar han från dörren.

– Bra, då tar jag med honom ut på fältet i morgon så att han får se hur vi jobbar med innovationer för förändring. Jag hämtar dig kl 9 så kör vi till Bil´in, nära Ramallah, ropar Basem.

– Gärna, svarar jag, och ser fram emot en spännande dag med inspirerande möten och en berättelse till mitt nästa resebrev från Västbanken. Det sista.

Källor

1. Rapporter fån B´Tselem speglar på flera sätt situationen på Västbanken: http://www.btselem.org/publications

2. Läs gärna http://imeu.net/news/article003181.shtml

3. UNHCR

4. Du kan också lyssna till Sam Bahour http://epalestine.blogspot.com/

5. International Media Support.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.