Förtvivlans väntrum

Hemma i bokhyllan står en bok med blå pärm. Rapporten bygger på över trehundra palestinska barns berättelser om sin tid i förvar i israeliskt fängelse. Ett omfattande arbete som skett med EU-medel,[1] en rapport som berörde mig djupt när jag läste den och vars verklighet jag sett en glimt av idag. Jag har varit i förtvivlans väntrum.

Det är tidig morgon i Jenin och vi har rest två timmar för att komma till norra Västbanken. En av våra uppgifter som följeslagare är att observera att mänskliga rättigheter följs. Därför står vi nu utanför militärdomstolen Salem, som ligger några kilometer utanför staden, för att närvara vid en rättegång för en 17-årig pojke från byn Hares.

Domstolsbyggnaden som reser sig framför oss är välbevakad. Taggtråd och gallerförsedda ingångar står för inramningen. Vi stannar till vid det lilla ståndet utanför grindarna. En livlig, äldre man häller upp kaffe och stoppar våra värdesaker i en plastpåse, medan han skämtar och ler sitt tandlösa leende. Deponeringen kostar 50 shekel och vi betalar när vi kommer tillbaka.

Den 14 mars 2013 krockar en personbil och en lastbil på väg 50 på Västbanken. En israelisk kvinna och hennes tre barn skadas svårt. Lastbilschauffören säger först att han fått punktering, men ändrar sedan sin berättelse. Flera minderåriga pojkar från byn Hares arresteras den natten. Udha Sulejmas bror är en av dem.

– Soldaterna kom mitt i natten och tog min bror. De bakband hans händer och satte på honom ögonbindel. Jag blev rädd och mina föräldrar bad om att få följa med, men det fick de inte. De sa att han kastat sten, säger Udha Sulejma när vi följeslagare möter honom. [2]

Jag har läst om hur barnen behandlas [3], men när Udha Sulejma berättar får rapporten liv.

I två år har hans bror nu suttit fängslad i Megiddo, ett israeliskt fängelse, i väntan på rättegång. Anklagelsen gäller mordförsök och en fällande dom innebär 20 års fängelse eller livstid.

Tillsammans med de anhöriga går vi igenom säkerhetskontrollen till domstolen. Jag kroppsvisiteras av en kvinnlig israelisk vakt och får lämna ifrån mig mitt pass. På bordet samlas de gröna palestinska id-korten. Vi slussas ut en och en till en väntsal där timmarna kryper fram. Videokamerorna följer varje rörelse, här är ingen plats för småprat eller förtroenden. Blickarna naglas fast vid den gallerförsedda dörren som ska ta de anhöriga till förhörssalen. Männen samlas ute på gården och cigarettröken ligger tät.

– Kom inte för nära! Jag vaknade i morse och kände mig nervös, skriker en israelisk vakt.

Några palestinier ler åt den tungt beväpnade mannen bakom gallerdörren, men alla som kommit för att inställa sig i rätten flyttar sig bakåt.

Den anklagades namn ropas upp och de anhöriga släpps in. Efter fem minuter kommer de tillbaka och förtvivlan går att utläsa i deras ansikten. Detta upprepas gång efter gång. Några går böjda när de kommer ut, en del gråter stilla. Andra går med raka ryggar och stenansikten mot utgången, men den är låst.

– Var snäll och öppna grinden, ropar jag till vakten, när jag ser att en ung kvinna och en tonårspojke inte släpps ut efter sin rättegång.

Solen bränner och kvinnan vacklar till.

– Schway, schway! Lugna dig, ropar vakten tillbaka, men öppnar inte.

Tillsammans står vi och väntar och på stapplande arabiska och lite engelska börjar vi prata.

– Min man har suttit fängslad utan rättegång i ett år, det är tionde gången jag är här.

– Och vad sa domaren idag?

– Kom tillbaka om 30 dagar.

Hon säger det lugnt, som om det onormala blivit norm, men blicken talar sitt tydliga språk. Vakten håller ett öga på oss och plötsligt beslutar han sig för att öppna.

Kvinnan ler och välkomnar mig att besöka hennes hem någon gång.

Som sista fall kallas Udha Sulejma och hans familj in. De skickar bud till domaren att de vill ha oss följeslagare med som observatörer, men vi vägras inträde. Vi behöver inte vänta länge förrän den kvinnliga vakten i 20-årsåldern öppnar grinden.

Udha slår sig själv hårt i handflatan med högra handen och i ögonen brinner ilskan när han berättar vad domaren sa.

– Kom tillbaka om tre veckor, den 17 februari.

Då har hans bror precis fyllt 18 år.

Under min utbildningsvecka[4] i Stockholm blev vi inbjudna till Utrikesdepartementet, och en fråga har etsat sig fast.

– Vad gör EU med rapporten nu när det står klart att palestinska barn sitter fängslade utan rättegång i flera år?

Svaret följdes av tystnad.

Samma tystnad följer oss ut ur domstolens inre.

Ut i den verklighet där Udha Sulejma försöker återerövra sin värdighet och få tillbaka en gnutta hopp.

Jag har varit i förtvivlans väntrum och vänt men han måste snart vända tillbaka.

Texten handlar inte om pojken på bilden.

Bilder

1. En palestinsk pojke och israeliska soldater. Texten handlar inte om pojken på bilden. Foto: Mina Olsson

Källor

1. Under en studieresa till Israel och Palestina med Diakonia 2012 presenterades rapporten Bound, blindfolded and convicted av organisationen Defence for the children. Rapporten bygger på 311 vittnesmål av minderåriga palestinska barn som suttit i förvar i väntan på rättegång. Den innehåller även 25 djupintervjuer samt utlåtanden av sakkunniga såsom psykolog och israelisk militär. Hämtad 2015-01-26.

2. Denna behandling av minderåriga strider mot Barnkonventionen vilken Israel skrev under år 1991. Hämtad 2015-02-02

3. Enligt en ny rapport av Child Rights International arresteras 700 palestinska barn varje år oftast anklagade för stenkastning mot militär eller bosättare. 2014 hölls 197 barn i förvar i väntan på rättegång. Enligt rapporten hämtas barnen oftast nattetid, bakbinds och förses med ögonbindel samt förs utan sina föräldrar till ett häkte för förhör. Många av barnen vittnar om verbal och fysisk misshandel. Detta sker inte med israeler som lever på Västbanken eftersom de lyder under civil lag medan palestinier lyder under militär lag. Israel ’systematically mistreats’ Palestinian children in custody. Maan News, 2015-01-29. Hämtad 2015-01-27
International Law, B’Tselem. Hämtad 2015-01-27
Children in Military Custody, CIMC. Hämtad 2015-01-26

4. Som ekumenisk följeslagare har man en utbildningsvecka med föreläsningar, studiebesök och praktiska övningar inom konfliktens historia, ickevåld, kulturförståelse med mera. Det ingår även ett studiebesök till Utrikesdepartementet eftersom programmet stöttas av Sida.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.