"Fotboll vet inga gränser"

Hapoel Tel Aviv är historiskt en av de stora klubbarna i Israel. Klubben har vunnit ligan 13 gånger, och man har många supportrar i landet. Hapoel Tel Aviv är dock en klubb som har andra mål än att bara vinna pokaler, de vill också påverka situationen de verkar i.

3_flicka_i_tel_aviv_hems

Foto:Petter Gustafsson
En palestinsk flicka från Tarquima på plats på Hapeol Tel Avivs träningsanläggning.

För 15 år sedan fick ägarna till klubben idén att hjälpa utsatta ungdomar genom fotboll. De insåg att fotbollens roll i samhället kunde användas till att påverka samhället. Resultatet blev Mifalot, ett projekt för att ge ungdomar verktyg att utvecklas. Visionen med projektet är att arbeta för fred och samexisiens mellan israeler och palestinier, och att ge ungdomar redskap för att arbeta för fred och utveckling.

Mifalot har många olika projekt, och tidigt en varm fredagsmorgon i mitten av april besöker jag projektet ”Know your neighbour”. Syftet med projektet är att föra människor samman genom gemensamma intressen, i detta fall fotboll. Idén är mycket enkel, palestinska och israeliska ungdomar spelar fotboll tillsammans, och lär på det sättet känna varandra. 1

Strax efter att jag har anlänt till Hapeol Tel Avivs träningsanläggning, där ungdomarna ska spela fotboll, kommer de palestinska ungdomarna inrullande i en stor buss. De kommer från Tarqumia som ligger ett par mil väster om Hebron.

Tarqumia, en plats som för mig mest förknippas med den stora check-pointen som vi bevakar på söndagar. Där går tusentals trötta och frustrerade män igenom varje morgon, där får de alla passera genom trånga metallburar och metalldetektorer. Ungdomarna är lite sena, just för att det tog längre tid än förväntat genom check-pointen.

Ur bussen strömmar ungdomarna, både flickor och pojkar. Deras israeliska vänner väntar redan ivrigt ute på gräset. Fyra gånger om året träffas ungdomarna såhär, för att bygga kontakter över de fysiska gränser som skiljer palestinier och israeler åt. De håller också kontakten med varandra genom facebook och andra sociala medier mellan mötena.

Två av tränarna är israeliska araber. De kan inte göra militärtjänst i Israel likt alla judiska israeler, och istället arbetar de frivilligt genom att lära barn fotboll och tolerans. Jag personligen föredrar att möta unga israeler i fotbollsskor hellre än i militärkängor.

Nimrod Levy är PR-ansvarig för projektet, och han förklarar syftet för mig: ”fotbollen ska vara en bro, det är hela målet med projektet.” Enligt honom är projekt som för samman israeler och palestinier viktigare än någonsin, eftersom det inte längre finns några naturliga möteplatser.

– När jag växte upp, gränserna mellan oss fanns inte på samma sätt. Vi kunde resa friare, vi besökte palestinska marknader och städer. Hela tiden träffade jag palestinier. Barnen som växer upp idag, de har inte samma möjligheter att träffas, ofta träffas de inte över huvud taget. Projekt som det här, det är det enda sättet de kan träffas, det är det enda sättet att möta den andra sidan, att se att de inte är så olika oss. Det handlar om att bygga förtroende, att de själva får se att de andra inte är farliga.

För att bygga broar mellan människor har projektet klara regler. Nimrod förklarar:

– vi har väldigt klara regler för att 50% av ungdomarna ska vara araber, och 50% judar.

På plats denna fredagsmorgon finns även EU:s ambassadör i Israel, Andrew Standley. EU är med och stödjer projektet, och för mig beskriver Standley varför EU tycker det är viktigt att vara med och stödja detta projekt:

– Fotboll är en universellt språk, det är ett fredens språk. EU arbetar för fred på många olika nivåer, också den individuella nivån. Det handlar om att bygga förtroende, om att bygga förutsättningar för en bättre framtid. Det här projektet är ett fantastiskt exempel på hur man kan samla männikskor. Fotboll vet inga gränser.

Att projektet skapar en viktig mötesplats för palestinier och israeler tvivlar jag inte på. Inte heller tvivlar jag på sanningen i Andrew Standleys ord. Ändå kan jag inte låta bli att känna en viss tomhet inför de fina orden. De krockar mot den verklighet jag möter i Hebron varje dag.

Huvudproblemet är inte att palestinier och bosättare inte tycker om varandra, problemet är att ett folk är ockuperat av det andra folkets regering.

Trots att  det bor 5 gånger så många palestinier på Västbanken som det bor bosättare, importerar EU 15 gånger så mycket från bosättare som från palestinier. På det sättet bidrar EU till utvecklandet av bosättningarna. Med ena handen stödjer man fredsprojekt, och med andra handen underminerar man dem. 2

Det här är dock ingenting som barnen som sparkar boll tänker på. Speciellt för flickorna är det här en stor möjlighet att få ge utlopp för sitt stora intresse, fotboll.

Stora delar av det palestinska samhället är konservativt, och betraktar kvinnor som spelar fotboll som något märkligt och onaturligt. I Hebron  finns inte många fritidsaktiviteter för unga människor, men pojkarna har alltid fotbollen. För kvinnor är det svårare att hitta saker att göra utanför hemmet. 3

Projekt som Mifalot kanske inte leder till fred, och det kanske inte löser de grundläggande problemen, men de har en avgörande betydelse i unga människors liv. Bara det gör att jag hejar lite extra på Hapoel Tel Aviv i framtiden.

Hebron, maj 2013
Petter Gustafsson

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.