Frågor och många svar

Efter tre månader i Israel och Palestina funderar jag över vad jag sett och fått lära mig. Nu är jag hemma i Sverige igen efter tre månader. Tillbaka till ruggig höst och varma sockar. Det är svårt att tänka sig att jag kunde svettas av värmen för bara några dagar sen!

Samuel Skånberg plockar oliver.Nära och kära har välkomnat mig hem igen och har varit intresserade och velat höra om de tre månaderna: Hur var det? Vad var det bästa? Vad var det värsta? Kändes det meningsfullt?

Varje fråga har många svar och jag har ännu inte hittat dem. Men jag kan dela med mig av de svar jag funnit hitintills.

Hur var det?

Jag bodde i byn Jayyous på Västbanken. Det är en by som präglas av muren som skiljer israeler från palestinier och som skiljer palestinska lantbrukare från sin mark. Människorna på Västbanken lever under ockupation och har fått vänja sig med att israeliska soldater söker igenom deras hus på natten, ofta som en del i en övning. Ibland sker också falska arresteringar som övningar. Att det är en övning är något som de palestinier som bor i huset inte får vetskap om. [1]

Många palestinier träffar endast israeler som antingen bär uniform eller bor i en bosättning som är byggd på konfiskerad palestinsk mark. Muren försvårar andra möten mellan folken. De vuxna palestinierna kommer fortfarande ihåg tiden då de kunde åka till Medelhavet och bada och vissa har fortfarande kontakt med sina israeliska vänner från den tiden. Men de flesta ungdomar jag pratat med på Västbanken har aldrig varit i Jerusalem och har aldrig badat i Medelhavet. När jag pratar med arga och besvikna ungdomar försöker jag förklara att det finns israeler som jobbar mot ockupationen och att man kan hamna i fängelse om man vägrar den obligatoriska värnplikten vilket också flera personer gör. [2][3] Men mina ord övertygar inte speciellt bra, inte som det personliga mötet mellan en palestinier och en israel skulle göra.

Vad var det bästa?

”Vi vill ha fred” är en av de vanligaste fraserna jag hört, både från palestinier och israeler. Jag har träffat flera palestinier som är desillusionerade och som inte vågar hoppas. Och jag har träffat de som inte har hopp men har en vilja till hopp.

Jag har träffat modiga israeliska kvinnor som varje fredag i västra Jerusalem, den israeliska delen av staden, håller upp skyltar där det står ”Stoppa ockupationen”, en påminnelse till andra israeler att ockupationen fortfarande pågår även om det inte märks i det israeliska samhället.

Jag har träffat palestinska lantbrukare som kämpar för sin rätt till sin mark med ickevåldsliga metoder och med informationsspridning.

Jag har varit rädd för att möta palestinier som känt sig trängda och sökt sig till radikala lösningar. Men jag har mest mötts av en längtan efter frihet och en vilja till förändring.

Så länge det finns en vilja till fred finns det hopp.

Vad var det värsta?

Det värsta var att se hur de israeliska bosättningarna växer på palestinsk mark och hur den israeliska staten konfiskerar mer mark för att kunna bygga nya bosättningar. [4][5] För varje utbyggnad och konfiskering blir det svårare att komma fram till en tvåstatslösning. Man försätter också barn i en svår situation. Barnen som växer upp i de israeliska bosättningarna har själva inte valt plats att växa upp på, och jag tänker att de som växer upp i bosättningar, växer upp på en plats och under omständigheter som förmodligen inte är beständiga.

Det har känts frustrerande att omvärlden gjort väldigt litet, trots alla FN:s resolutioner som har ignorerats och trots att internationell rätt inte respekteras av Israel.

Exempelvis så har Israel och EU ett handelsavtal där det tydligt framgår att avtalet inte inkluderar produkter från bosättningar. [6] Men istället för att det är Israels ansvar att kontrollera om produkter är från ockuperat område, ligger bördan istället på tullmyndigheten i det EU-land som importerar. Israel måste märka produkter som de exporterar med det postnummer där de produceras. Det EU-land som importerar produkterna kontrollerar om postnumret finns i Israel. Varor från Israel får tullförmåner, men om de kommer från bosättningar på ockuperat område så får de det inte. Men trots detta märks många varor fortfarande fel, som om de vore producerade i Israel och inte på ockuperat område, något som Storbritanniens tullkontroller uppmärksammat. [7] Genom att lägga ansvaret på importerande länder att kontrollera produkternas ursprung, tillåts Israel att fortsätta behandla bosättningarna som en del av Israels territorium.

Kändes det meningsfullt?

Vi följeslagare är i Israel och Palestina för att vi hoppas att med vår internationella närvaro bidra till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Vi är också där för att visa solidaritet med utsatta och för att vi vill stärka de röster som kämpar för en rättvis fred.

När jag stod vid den militära vägspärren vid Azzun Atma en morgon för att räkna skolbarn som passerade för att komma till skolan, såg jag en flicka i åttaårsåldern gå ensam på vägen. När hon närmade sig vägspärren stannade hon och väntade. Efter ett tag kom en äldre pojke dit. Flickan verkade inte känna honom men gick ändå efter honom genom vägspärren. Det var tydligt att hon inte ville möta soldaterna ensam. Jag tror att vår närvaro gör skillnad, exempelvis för ensamma barn som flickan. Mina följeslagarkollegor i den lilla byn Yanoun fick höra från byborna att deras barn sover bättre när de vet att följeslagare är i byn.

En annan dag var jag tillsammans med en familj som plockade oliver på sin mark som ligger nära en bosättning. Familjen önskade vår internationella närvaro eftersom de var rädda för vad de israeliska bosättarna skulle kunna göra. När vi närmade oss träden som låg närmast bosättningen kom det ner en man och sa till familjen att skära ner grenar av de närmaste olivträdet och ge till honom. Antagligen för att han skulle kunna ta oliverna från grenarna, men det var tydligt att det var en maktdemonstration. Abed, en av männen i den palestinska familjen, skar ner grenarna medan vi stod några meter därifrån. Efter att mannen från bosättningen gått frågade vi om Abed trodde att det gjorde någon skillnad att vi var där. ”Ja”, sa han med detsamma. Han berättade om hur han hade blivit misshandlad för något år sen av bosättare när han plockade oliver. Men när ekumeniska följeslagare är närvarande så blir det mindre problem, menade han.

Den allra största delen av tiden har jag varit på Västbanken och runtomkring Jayyous. Men jag har också varit i Israel och pratat med människor där. Jag har pratat med människor som vill se ett slut på ockupationen. Jag har också pratat med människor som är oroliga och tänker på sin säkerhet. En man sa att han förstod att ockupationen var förödande för palestinierna men att han trodde att ockupationen hade pågått så lång tid, att det skulle skapa osäkerhet för många om den upphörde.

Det som slagit mig flera gånger är att det finns så många aspekter av ockupationen som försvårar för palestinierna men som inte främjar säkerheten för israelerna. Utbyggnaden av bosättningar, konfiskering av mark, handelsrestriktioner, konsekvent nekande av byggnadstillstånd för palestinier i område C, och mycket annat, gör livet svårt för palestinierna samtidigt som det gör en tvåstatslösning mer avlägsen. Det främjar inte säkerheten för israeler att göra situationen värre för palestinierna som lever under ockupation, då sämre behandling kan gynna radikala krafter.

När människor runt om i världen får lära sig mer om situationen och kräver åtgärder för att internationell rätt och mänskliga rättigheter ska respekteras, då tror jag att fred är möjligt.

Soluppgång över Jayyous.

Bilder

1. Jag hjälper till att plocka oliver. Senare kommer en bosättare dit. Foto: Karen Rodman

2. Soluppgång över Jayyous. Foto: Samuel Skånberg

Källor

1. Palestinian villages subject to Israeli mock raids not told they are exercises. The Guardian 2013-11-12

2. The World Factbook. Central Intelligence Agency (CIA).

3. Now in prison. New profile.

4. Land Expropriation and Settlements. B’Tselem.

5. Land expropriation methods & planning. Diakonia.

6. Handel med Israel och Palestina. Regeringskansliet.

7. Trading Away Peace (s. 14). Diakonia m.fl.

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.