Varje dag ser jag hur den israeliska bosättningen Har Homa expanderar på mark som tillhör de palestinska samhällena i Betlehem, Beit Zahour och An-Numan. Det var under Benjamin Netanyahus första regering (1996-1999) som naturområdet på berget Abu Ghnaim förstördes för att skapa plats för israeliska bosättningar. Abu Ghnaim var ett privatägt palestinskt naturområde med vackra skogar där palestinier ofta spenderade lediga dagar. Idag är det en jättelik betongfästning där hälften av byggnaderna är mörklagda kvällstid.
När Israel ockuperade östra Jerusalem 1967 ritade man om stadens gränser för att införliva berget Abu Ghnaim i Jerusalem stad. Området förklarades vara en så kallad ”grön zon” vilket fråntog palestinier rätten att utnyttja området. När området konfiskerats förändrades områdets status till ”byggnadszon” och 1997 inleddes arbetet med att exploatera naturområdet.[2] Har Homa sprider sig nerför sluttningarna i Jesu födelsestad och tränger undan hoppet om fred för såväl palestinier som israeler. För varje dag som går försvinner en bit av det som skall bli en livskraftig palestinsk stat och utvecklingen är densamma runt om på hela Västbanken.
Allt detta sker stick i stäv med internationell rätt och bindande internationella överenskommelser om att stoppa byggandet av bosättningar.[3] Som om detta inte vore nog kräver Benjamin Netanyahu att palestinierna skall erkänna Israel som en judisk stat.[4] Men vad skulle ett sådant erkännande innebära för de 1,2 miljoner palestinier som lever i Israel? Borde inte de ha samma nationella rättigheter som judiska medborgare? Och vad skulle ett sådant erkännande betyda för de miljontals palestinska flyktingar som bara vill återvända till sina hem? Ett sådant erkännande skulle innebära att palestinier med israeliskt medborgarskap och palestinska flyktingar sade upp sin nationella identitet. Den israeliske premiärministern hänvisar till fred och en palestinsk stat medan hans regering fortsätter med en policy som tillåter de israeliska bosättningarna att ”växa naturligt”. Det är på tiden att den svenska regeringen agerar. Som ordförandeland i EU måste Sverige verka för att sätta press på Israel. Utan en reaktion från omvärlden kommer Israel fortsätta att vara ett land med oceaner mellan den politiska retoriken och verkligheten på marken.
Källor
[1] Full text of Netanyahu’s foreign policy speech at Bar Ilan http://www.haaretz.com/hasen/spages/1092810.html
[2] http://www.poica.org/editor/case_studies/view.php?recordID=1207
[3] Genèvekonventionens fjärde protokoll, artikel 53 förbjuder en ockupationsmakt att förstöra privat egendom om det inte är absolut nödvändigt på grund av militär verksamhet och artikel 49 förbjuder förflyttandet av den egna civilbefolkningen till ockuperade områden. Se även Roadmap for peace (Vägkarta för fred) http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/2989783.stm
[4] Full text of Netanyahu’s foreign policy speech at Bar Ilan http://www.haaretz.com/hasen/spages/1092810.html