Från mitt fönster i Betlehem kan jag se vad Israels premiärminister menar med fred

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus tal den 14 juni fick ett blandat mottagande. Visst är det positivt att höra en israelisk högerpolitiker tala om behovet av en palestinsk stat och under hans knappt 30 minuter långa tal nämnde premiärminister Netanyahu ordet fred 45 gånger.[1] Men från mitt fönster kan jag se de verkliga konsekvenserna av den politik som Israel bedriver på det ockuperade palestinska området. Det är en politik som går ut på att konfiskera så mycket mark som möjligt och försvåra bildandet av en palestinsk stat. Det är snarare ett recept för ökat våld, inte fred.

Varje dag ser jag hur den israeliska bosättningen Har Homa expanderar på mark som tillhör de palestinska samhällena i Betlehem, Beit Zahour och An-Numan. Det var under Benjamin Netanyahus första regering (1996-1999) som naturområdet på berget Abu Ghnaim förstördes för att skapa plats för israeliska bosättningar. Abu Ghnaim var ett privatägt palestinskt naturområde med vackra skogar där palestinier ofta spenderade lediga dagar. Idag är det en jättelik betongfästning där hälften av byggnaderna är mörklagda kvällstid.

När Israel ockuperade östra Jerusalem 1967 ritade man om stadens gränser för att införliva berget Abu Ghnaim i Jerusalem stad. Området förklarades vara en så kallad ”grön zon” vilket fråntog palestinier rätten att utnyttja området. När området konfiskerats förändrades områdets status till ”byggnadszon” och 1997 inleddes arbetet med att exploatera naturområdet.[2] Har Homa sprider sig nerför sluttningarna i Jesu födelsestad och tränger undan hoppet om fred för såväl palestinier som israeler. För varje dag som går försvinner en bit av det som skall bli en livskraftig palestinsk stat och utvecklingen är densamma runt om på hela Västbanken.

Allt detta sker stick i stäv med internationell rätt och bindande internationella överenskommelser om att stoppa byggandet av bosättningar.[3] Som om detta inte vore nog kräver Benjamin Netanyahu att palestinierna skall erkänna Israel som en judisk stat.[4] Men vad skulle ett sådant erkännande innebära för de 1,2 miljoner palestinier som lever i Israel? Borde inte de ha samma nationella rättigheter som judiska medborgare? Och vad skulle ett sådant erkännande betyda för de miljontals palestinska flyktingar som bara vill återvända till sina hem? Ett sådant erkännande skulle innebära att palestinier med israeliskt medborgarskap och palestinska flyktingar sade upp sin nationella identitet. Den israeliske premiärministern hänvisar till fred och en palestinsk stat medan hans regering fortsätter med en policy som tillåter de israeliska bosättningarna att ”växa naturligt”. Det är på tiden att den svenska regeringen agerar. Som ordförandeland i EU måste Sverige verka för att sätta press på Israel. Utan en reaktion från omvärlden kommer Israel fortsätta att vara ett land med oceaner mellan den politiska retoriken och verkligheten på marken.

Källor

[1] Full text of Netanyahu’s foreign policy speech at Bar Ilan http://www.haaretz.com/hasen/spages/1092810.html

[2] http://www.poica.org/editor/case_studies/view.php?recordID=1207

[3] Genèvekonventionens fjärde protokoll, artikel 53 förbjuder en ockupationsmakt att förstöra privat egendom om det inte är absolut nödvändigt på grund av militär verksamhet och artikel 49 förbjuder förflyttandet av den egna civilbefolkningen till ockuperade områden. Se även Roadmap for peace (Vägkarta för fred) http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/2989783.stm

[4] Full text of Netanyahu’s foreign policy speech at Bar Ilan http://www.haaretz.com/hasen/spages/1092810.html

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.