Från rädsla till hopp

Det är en historisk dag för byn Jubbet adh Dhib och en lyckosaga för oss följeslagare. Under vår tid här i Betlehem har vi följt byrådet i byn, som består enbart av kvinnor, som sakta har brutit sin rädsla för den israeliska bosättningen bredvid dem. Idag tar tre palestinska bönder modet att åter bruka den mark som stått orörd i 15 år. Beslutet är inte lätt utan kräver närvaro av både internationella och israeliska fredsorganisationer.

Fatima har åkt upp på Herodes berg med byrådet för att få en överblick över byn. Foto: K. Fox

Fatima har åkt upp på Herodes berg med byrådet för att få en överblick över byn. Foto: K. Fox

Det är en varm dag, solen gassar och vi åker upp för en brant backe för att åter ta oss till byn Jubbet adh Dhib. Byn har cirka 150 invånare (2007) och är ett stenkast från en israelisk bosättning [1]. Byn som befinner sig i område C håller på att förfalla. När vi besöker byn första gången är knappt en människa ute, alla håller sig inne. Vi möter ett byråd som består enbart av kvinnor. De berättar sin historia, en historia präglad av rädsla för bosättarna och att bo i område C.

Cirka 60 procent av Västbanken ligger i område C vilket inte bara innebär att det är styrt av israelisk militär utan innebär även att palestinierna behöver godkännanden av israelisk civiladministration för att bygga och utveckla i området. Detta innefattar även att utveckla vattensystem, skaffa elektricitet till en by och till och med att sätta upp tält. Mellan åren 2010-2014 godkände den israeliska civiladministrationen enbart 1,5 procent av det sökta byggtillstånden i område C på Västbanken. På grund av svårigheter för palestinier att få bygglov är de flesta områden underutvecklade och Världsbanken uppskattar att hela Palestinas BNP skulle öka med 35 procent om fler bygglov godkändes [2, 3].

I Betlehems guvernörsområde ligger ungefär 85 procent av marken i område C [4]. Jubbet adh Dhib är en av de byar som ligger i område C. På grund av detta har byn begränsad tillgång till vatten, elektricitet och byggtillstånd. När vi besöker byn är den fallfärdig och vi får veta att många väljer att flytta härifrån.

Trots detta hittar vi ett byråd fullt av engagerade kvinnor. Vi möter Fatima som är en av de drivande i rådet. Hon berättar för oss hur flera familjer tvingats flytta för att de inte får byggtillstånd. En del, säger hon, klarar inte av att bo under de dåliga omständigheterna. Enligt henne har de bara tillgång till elektricitet i tre timmar om dagen och vattentillgången är undermålig. Enligt OCHA får byn bara sex liter per person och dygn vilket är alldeles för lite då WHO anger att minimum är 100 liter per person och dygn. Den låga tillgången till vatten beror på den israeliska bosättningen som tagit över vattenledningar och dåliga vattenledningar som de inte får tillstånd att byta ut. Vidare rapporterar OCHA att den israeliska bosättningen är orsaken till att elektricitet bryts i byn [1]. Fatima berättar om den skräck byn har för bosättningen bredvid. Bosättarna har bidragit med många problem i byn utöver de ovannämnda exemplen. Ingen i byn vågar röra sig i närheten av bosättningen i rädsla för att bli arresterade, skjutna eller på annat sätt trakasserade av bosättarna.

Trots den rädsla vi möter första gången vi kommer, har vi under vår tid här som följeslagare fått ta del av den resa där kvinnornas engagemang brutit mönstret av rädsla. Det började försiktigt med en så självklar sak som att gå på en väg, en väg ingen vågat gå på sedan bosättningen etablerades. Efter varje gång vi besökte byn såg vi allt fler människor ute på vägarna . Först barn som lekte, sedan männen som gick runt i byn till moskén. Kvinnorna engagerade också fler och fler organisationer att ta sig till sig till byn för att hjälpa byn med elektricitet och vatten.

Dessa små steg har lett till att tre bönder nu vågar bruka den mark som är deras men som varit orörd i 15 år. Detta tack vare kvinnornas brinnande engagemang och med det skydd den närvaro israeliska och internationella fredsorganisationer bidrar med. Det är dock spänning i luften. Inte långt efter att palestinierna börjat bruka marken som ligger bredvid bosättningen kommer problemen. Både soldater och bosättare kommer för att trakassera och skälla på oss som deltar. Trots trakasserier stannar de tre bönderna tills dagen är slut, eller i alla fall fall tills solen tagit ut sin rätt. Den rädsla som funnits i byn är nu utbytt till hopp. Medan jag står där, med bara några dagar kvar av min tid som följeslagare, slås jag av att vi står tillsammans med många fredsorganisationer – internationella och israeliska – för att stötta den palestinska bonden som vill bruka sitt land. I denna stund känner jag glädje över att ha varit en följeslagare.

En av bönderna vilar i skuggan av ett olivträd. Runt honom är soldater och närvaron av olika fredsorganisationer. Fotot: Petra Ludwig

En av bönderna vilar i skuggan av ett olivträd. Runt honom står soldater och representanter från olika fredsorganisationer. Fotot: Petra Ludwig

Källor

[1] Jubbet adh Dhib village profile. OCHA oPt. Hämtad: 03-05-16

[2] Under Threat. Demolition orders in Area C of the West Bank. OCHA oPt. Hämtad; 03-05-16

[3] Fact Sheet: Building Permits in Area C of The West Bank.  Norweigan Refugee Council. Hämtad: 03-05-16

[4] Bethlehem Governorate: Fragmentation and Humanitarian Concerns. OCHA oPt. Hämtad: 03-05-16

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.