Fredens duvor

Jag är tillbaka i Sverige. Vardagsbestyr och bekvämlighet fyller ut min tillvaro mer och mer, men på natten är jag fortfarande bland människorna jag mött i Israel och Palestina. När jag sover inser jag hur jag bär dessa människor i min kropp, nästan fysiskt. Enkla ögonblick av värme, som Adla, Yanouns äldsta kvinna och mamma till halva byn, hur hon mödosamt drar åt näsdukarna hon knutit som bandage runt sina värkande knän och sedan stryker mitt hår, mitt korta tunna skandinaviska hår. Adla har med sin moderliga ömhet många gånger förklarat att jag måste spara ut håret. En kvinna som jag borde ha långt hår. Hur kan hon tänka på mitt hår när jag ser att hela hennes kropp värker av ålderdom och trötthet!?

En annan bit av Mellanöstern, som pulserande vill dröja sig kvar i mig, är mötet Lydia. En judinna från östra Europa som på sextiotalet flyttade till ett London präglat av fördomar och misstro. Hon upplevde hur hennes judiska ursprung jämställdes med hundarnas. Hon valde till slut att flytta till Israel och bor nu på en kibbutz[1] vars mål är att stå emot rasism och diskrimineringar,[2] genom att främja samspelet mellan araber och judar. Att båda parter får erfara att de blir respekterade är en moralisk plattform för fred, men det är inget lätt arbete.

”The dove of peace is black”, säger Lydia. Fredens duva är svart. I Israel och Palestina i dag finns det inte ett svart eller ett vitt alternativ, allt är uppblandat i både svart och vitt. Lydia har palestinska vänner, hon försöker uppmuntra sina barn till att reflektera över sin tankar och fördomar kring araber. Kibbutzens T-shirt har sitt tryck på både engelska, arabiska och hebreiska. Lydia beskriver sig själv som en israel som verkligen kämpat sig igenom många av de klassiska fördomarna och rädslorna emot palestinier. Samtidigt som hennes verklighet är att komma på sig själv med att försöka räkna ut vilken plats på bussen som är den säkraste. En plats säker nog även om bussen plötsligt skulle sprängas.

Fredens duva är svart. Det finns inga enkla svar. Lydia är rädd, döden finns för nära. Samtidigt som hon ser hur palestinierna har det både inom Israel och på Västbanken. Hon tycker inte om det. ”Jag tycker inte om hur staten Israel behandlar dem eller hur vi israeler generellt förhåller oss till palestinier”, säger hon. ”Det är förödande inte bara för palestinierna, utan även för oss israelerna när det politiskt korrekta är att se ner på ett helt folk”, menar Lydia. ”Jag ser att det är så här och försöker bidra till en förändring, men jag vet inte. The dove of peace is black.”

Fördomarna. Rädslan för den andre. Hatet som dödar. Jag är tillbaka i Sverige som sagt. Goda människors goda intentioner förklarar för mig hur allt hänger ihop i Israel och Palestina. (Ja, kanske varje gång ämnet kommer upp). Jag ser mina egna goda intentioner att ge förklaringar också. Kategorisera vad som är svart och vitt. Gott och ont. Kanske är det därför jag bär Lydia med mig, i min kropp. Som en berättelse om sanningen. En påminnelse om att vi inte kan kategorisera. Vi har inte hela bilden. Jag tror att vi kan se i våra egna liv vad fördomarna, rädslan för ”den andre” och vad bekvämligheten ställer till med. Försök se vad du själv tänker när du hör ordet ”arab”? ”Jude”? ”Religion” och ”religiös”?

Fredens duva är svart, och vi bär alla denna färg. Jag tror att vi bär den som ett skydd, vi lever nog med fördomarna, kategoriserandet för att inte bli helt vilse. Det är bekvämt för oss att sätta dem omkring oss, i ett fack. Då vet vi vad vi kan förvänta oss av denne. En strof av popgruppen Kent har under mina månader på Västbanken ofta gjort sig påmind; ”kom gör ett hål i min kevlarsjäl”[3]. Det känns som att jag bär mina fördomar som en skottsäker väst, ett skydd mot det okända. Ett skydd mot att bli för involverad. För berörd. En distans som rättfärdigar mig till att inte behöva ändra min ståndpunkt, mina värderingar eller vardag. En bekvämlighet där jag får behålla mina fördomar om dig, du främling på andra sidan bordet. Jag har sett det hos palestinierna och hos israelerna också. Vi är nog alla rädda om våra fördomar. Eller vad skyddar du? Vad skyddar dig emot?

The dove of peace is black. Vi är många som bär kevlarvästar över våra själar. Men fredens duvor finns. I Palestina är en av dem är Adla, för att hon kan ålderdomlig trötthet och språkförbistring till trots älska mig med all sin härliga värme och enkelhet. En annan är Lydia som mot kämpar, medveten om sina fördomar men med viljan vidare. En vilja av mod och tro på det goda mötets makt summeras här i en palestinsk dikt, av Naomi Shihab Nye. Den får stå som mitt tack till dig för att du har läst och gått med på min resa bland israeler, palestinier och tankar. Må Gud själv leva som vän och inte som främling, nära ditt hjärta och din vardag.

Källor

Red Brocade: The Arabs used to say, When a stranger appears at your door, Feed him for three days Before asking who he is, Where he´s from, Where he´s headed. That way, he´ll have strength Enough to answer. Or, by then you´ll be such good friends You don´t care. Let´s go back to that. Rice? Peanuts? Here, take the red brocade pillow. My child will serve water to your horse.  No, I was not busy when you came! I was not preparing to be busy. That´s the armor everyone put on To pretend they had a purpose in the world. I refuse to be claimed Your plate is waiting. We will snip fresh mint Into your tea.   Naomi Shihab Nye

[1] Kibbutz betyder ”samling” eller ”gemensamt”, och är ett israeliskt kollektivt samhälle. som ofta präglas av en socialistisk ideologi. www.wikipedia.org http://www.givathaviva.org.il Kent Kevlarsjäl, från skivan Hagnesta Hill

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.