Frihet och förändring

I mina tidigare reserapporter har jag berättat om olika problem som ockupationen medför för den palestinska befolkningen, men den här gången vill jag ge er en annan berättelse. En berättelse om ett samhälle som är fullt av kämparanda och initiativ för förändring. Jag har under min tid här träffat många organisationer som på olika sätt arbetar med att förändra livet för det palestinska folket till det bättre. En av dessa organisationer är The Freedom Theatre i Jenin.

The Freedom Theatre ligger i Jenins stora flyktingläger, ett flyktingläger som upprättades 1953 för att ge plats åt de stora grupper palestinier som fördrevs och flydde från sina hem under kriget 1948. Lägret drivs av FN och har idag 16 000 invånare av vilka ungefär hälften är under 18 år. Det området som Jenin ligger i ockuperades av Israel 1967, men överlämnades 1996 till den palestinska myndigheten. Under 2002 invaderades flyktinglägret av israeliska styrkor som en del i ”Operation Defensive Shield” och runt 30 palestinska motståndskrigare, 22 palestinska civila och 23 israeliska soldater dödades. [1]

Dessa händelser har satt djupa spår i folket i Jenins flyktingläger. När vi kommer fram till Jenin möts vi av Juliano Mer Khamis, General Director på The Freedom Theatre. Han är son till en israelisk kvinna som stred för etablerandet av en judisk stat men som senare flyttade till Västbanken och blev aktiv i kampen för ett fritt Palestina. Julianos far var palestinier och ledare för det kommunistiska partiet i Israel. Efter att ha utbildat sig och arbetat i Tel Aviv under lång tid, lämnade Juliano Israel och de israeliska scenerna, som protest mot den israeliska ockupationen och bosatte sig istället i Jenin.

Juliano brinner för det han gör, det märks när han pratar. Han pratar om ockupationen på ett sätt som ingen annan organisation jag träffat gör. Han pratar inte om att bli av med vägspärrar och militär, han pratar om att göra sig kvitt den internaliserade ockupationen.

 Alla ungdomar här i Jenin har ockupationen i sitt skelett och i sitt blod. Många har upplevt våld och död på nära håll. Det vi gör är att försöka hjälpa dem att frigöra sig själva från den ockupation som begränsar dem mest, rädslan och ockupationen av deras medvetande.

Juliano pratar om vikten, för ungdomarna, att veta att de har makt över sitt eget välbefinnande och inte är offer. The Freedom Theatre har många olika verksamheter som på olika sätt arbetar med att stärka barn och ungdomar, bland annat dramaterapi, en treårig teaterutbildning och en multimediastudio. Det är tredjeårsstudenterna på teaterutbildningen som utgör kärnan i den uppsättning av Alice i Underlandet som vi ser. Juliano Mer Khamis version av Alice är färgsprakande, suggestiv, komisk och gravallvarlig. Den behandlar kvinnans frigörelse och alla människors möjlighet att frigöra sig själva.

 Men alla gillar inte det vi gör, säger Juliano. Vi måste dölja vårt budskap i musik, färg, rök och humor för att inte möta för stort motstånd.

Vi sitter längst bak i en publik som för övrigt består av cirka 200 skolbarn mellan fem och åtta år när lokalen sakta blir mörkare för att efter ett tag bli helt svart.

– Vi kan inte släcka direkt och plötsligt, då har det hänt att panik utbryter, berättar Juliano. För många av de här barnen betyder mörker fara.

Barnen uppför sig exemplariskt, förtrollade av vad som för många är deras första teaterupplevelse. En liten grupp blir, en bit in i föreställningen, rädda och brister i gråt. Då bryts föreställningen en kort stund och de som vill kan gå ut. Det märks att skådespelarna har erfarenhet av liknande reaktioner hos sin publik.

 Här i Jenins flyktingläger bär alla på någon form av trauma. Alla sörjer någon nära som är död eller sitter i fängelse.

Orden kommer från en av skådespelarna, Moemen, en 21-årig kille från Jenin City, som går tredje året på The Freedom Theatres teaterlinje. Han följer mig in till stan efter pjäsen, för att visa mig vägen och han berättar att han i en tidigare produktion spelat homosexuell. Han säger att det var en svår tid.

– Det var många som hade problem med det jag gjorde, men för mig var det ett måste.

När jag lämnar Jenin för att åka tillbaka till Jayyous känner jag mig orolig. Orolig, för att jag ännu en gång fått bekräftat att våld och rädsla fortfarande är en del av vardagen för många här. Handlingar, ofta utförda av den israeliska ockupationsmakten, gör att många inte får chans att känna sig trygga. Händelser, som den jag beskrev i min förra text, när israelisk militär tog sig in i familjers hus i Jayyous ser till att det förblir så.

Samtidigt känner jag mig glad och inspirerad av alla starka människor och fantastiska verksamheter som jag mött under mina tre månader här. Jag är också otroligt imponerad av de unga människor som väljer att trotsa normer för att försöka göra skillnad, för sig själva men också för sitt samhälle.

Källor

1. http://www.thefreedomtheatre.org/aboutus-background.php

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.