Fursán! Måste allt vara politik?

"Ibrahimovic!" Jag får en dunk i ryggen från någon bakifrån. Varma, breda,   uppskattande leenden riktas emot mig från alla håll i minibussen. Zlatan är min inträdesbiljett till Yattas totalt mansdominerade offentliga värld. Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att jag någonsin i livet skulle komma på tanken att åka till Hebron för att koppla av, men det är just det jag är på väg att göra den här lördagkvällen.

Publik Yatta-Dura 2

Jag läser texten igen. Och igen. Innehållet vill liksom inte fastna. Jag har gett mig själv en tuff läxa. Utan juristexamen och med begränsat med tid ska jag försöka sätta mig in i ett aktuellt ärende, ett unikt ärende (1). Unikt i den bemärkelsen att en hel palestinsk by med 27 familjer hotas. Trots att jag suttit länge nu vill jag inte ge mig, jag vill försöka begripa hur de kan riskera att bli fördrivna och få sina provisoriska hus demolerade. Det blir en djupdykning bland de sedvanliga moment 22-situationerna, ”husen är uppförda utan bygglov och måste därför rivas…ansökan om bygglov avslås i princip”. Jag förstår att byn måste haft tillgång till en bra advokat eftersom man ”vunnit tid”, jo, så står det. Man har med hjälp av ett noga uttänkt juridiskt finlir, i en lång överklagandeprocess, lyckats rädda byn från demolering i hela sex år. Jag bläddrar vidare. En arkeolog har också uttalat sig i demoleringsärendet. Arkeologi är politik. Det borde jag tänkt på. Jag reser mig från skrivbordet. Återigen börjar saker kännas övermäktiga för mig. Allt är politik här förstås. Eller? Just då ringer Mohammed och undrar om jag ska med på fotboll…

Att det är något särskilt i görningen den här lördageftermiddagen i Yatta är uppenbart. I gathörnen står klungor av män i olika åldrar och samspråkar livligt med varandra. Jag kan inte upptäcka en enda kvinna i gatuvimlet. Bussar och servicetaxis stannar till vid trottoarkanterna för att plocka upp folk. I luften finns en spänning, en förväntan. Det är match. Yatta ska spela seriefinal mot lokalkonkurrenten Dura i den palestinska andradivisionen. På grund av bråk mellan lagens supportrar förra gången de möttes är dagens match av säkerhetsskäl flyttad till El-Husain Stadium i Hebron. Med tanke på att  just Hebron brukar vara platsen för de skarpaste och våldsammaste motsättningarna på Västbanken mellan palestinier och israeliska bosättare, finner jag detta något ironiskt. Trots att Palestinas hårt prövade landslag befinner sig på plats 142 på FIFAS världsranking, strax efter Tahiti, är temperaturen på lokalfotbollen tydligen stekhet (2).

Jag upptäcker Mohammed i vimlet och blir strax därefter inföst i en minibuss, modell äldre. Nu är det fullsatt, tänker jag. Feltänkt förstås. När vi lite senare gungar ut ur den pulserande jättebyn Yatta i riktning mot Hebron är vi med råge lagvidrigt många och riskerar att bli stoppade av polisen. Hur löser man det? Man drar för gardinerna förstås. Minibussens högtalare är på typiskt mellanösternvis spräckta, vilket inte hindrar att volymen är på maxnivå. Jag mår bra. Jag låter mig bara föras med. ”Vi hade varit i världstoppen om det inte varit för de israeliska inresereglerna för palestinska fotbollsspelare”, hojtar Mohammed från sätet bredvid.

Inne i minibussen är belysningen dämpad. I taket dinglar en grön blinkande låtsaskristallkrona i plast. Jag märker att jag för första gången sedan jag kom till Västbanken kopplar av på ett särskilt sätt. Jag förstår språket. Vi ska åka iväg och titta på fotboll. Det här kan jag dela med alla som är på väg till matchen. En universell kollektiv erfarenhet. Det är helg. Det är match. Så enkelt. Vi är glada. Jag platsar här. ”Världens bästa landslag – utan land”, fortsätter Mohammed. Men, idag märker jag att humorn dominerar hos honom. Han skrattar och rycker på axlarna. Just ikväll får sakers tillstånd ge vika för något för tillfället viktigare…

Framme i Hebron blir vi avsläppta på gatan utanför arenan. Vi försöker bana oss fram genom de fräna lukterna från kebabgrillarna på trottoaren, och från avgaserna och cigarettröken. Framför de två små hålen i väggen som utgör biljettkassorna är det en   jätteklunga med människor. Hur ska vi greja det här, undrar jag, matchen börjar om fem minuter? Mohammed tar mig i armen och drar mig i riktning mot en sidodörr en bit därifrån. Det är inte tal om att jag ska betala inträde, eller att jag ska köa som alla andra. Jag är VIP och hedersgäst. Jag och mitt sällskap vinkas fram. Strax är vi inne och jag får en gul Yatta-Tshirt trädd över huvudet av en kompis till Mohammed. Jag är redo. Inne i arenan pågår flera saker samtidigt. På långsidan är allt bara ett skönt gungande gult folkhav. På kortsidan hörsammar ett femtiotal män böneutropet från den närliggande moskén och faller på knä i riktning mot Mecka. Samtidigt värmer båda lagen upp nere på den elbelysta planen. Vi slår oss ner på en av betongbänkarna på kortsidan.

Matchen börjar. Spelet böljar fram och tillbaka. ”Fursán! Fursán!”. Knektarna från Yatta är favoriter, men Duras attacker är än så länge giftigare. Någon i mitt sällskap räcker mig en plastmugg med någonting liknande coca cola i. Jag har aldrig varit på en sådan här arena förut, som saknar resultattavla och match-ur, och som bara har läktare på en av kortsidorna och en av långsidorna. Jag, som skulle försöka koppla bort det politiska för några timmar, börjar fundera på om pengarna inte räckte till en fullstor arena. Det känns som en halv arena.

Yatta börjar ta över mittfältet. Oron bland Yattafansen runt omkring mig börjar övergå i försiktig optimism. Frispark i farligt läge strax utanför Duras straffområde. Alla reser sig upp. 1-0! Jag spiller ut läsken i villervallan. Total hänryckning. ”Fursán! Fursán!” Domartrion har matchen i ett fast grepp. Är det en av anledningarna till att jag mår så bra? Jag får vila en stund från den motsägelsefulla juridiken kring den palestinska byn. På en fotbollsmatch är en offside en offside, på Camp Nou i Barcelona, på Jämtkraft Arena i Östersund, och på El-Husain Stadium i Hebron.

På en fotbollsmatch gäller regler som alla är överens om. Nu har Yatta tagit över matchen. Rött kort på en av Duras innerbackar. 2-0…3-0.  Jag får en kram av en helt okänd Yatta-fan. Karnevalsstämning nu och jag börjar förstå att minibussens stötdämpare kommer ta mycket stryk på vägen hem.

I morgon kommer Yatta vara en gladare och stoltare stad än annars. De känslorna unnar  jag dem verkligen. När matchen går mot sitt slut tappar jag koncentrationen för en stund. Plötsligt dyker ett särskilt ord upp bland alla tankar. Ordet provisorium. Jag stöter på det så ofta härnere. Varför försöka göra något permanent när framtiden känns så osäker och provisorisk? Det kan handla om att man startar sin bil med ett bestick, en sked, som man har liggandes i handskfacket. Att man nöjer sig med två läktare istället för fyra. Att man försöker fixa livet så gott det går i det provisoriska landområde som man har fått sig tilldelat. Matchresultatet 3-0 till Yatta är ju på något sätt välbehövligt  oprovisoriskt, för det kommer gälla även i morgon, och nästa vecka också.

Och hur var det nu, måste allt vara politik här? Kanske besvaras den frågan bäst av någon från den hotade palestinska byn. Oavsett svaret hoppas jag att några av dem hade möjlighet att se matchen. ”Fursán! Fursán!”.

Göran Hember
Yatta december 2013

 

1. http://news.yahoo.com/palestinian-village-facing-demolition-awaits-fate-143255577.html?soc_src=mediacontentsharebuttons

2. http://www.fifa.com/associations/association=ple/ranking/gender=m/index.html

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.