Fyra nyanser av brunt

Jag gillar kartor. På hemmaplan använder jag mest kartor i samband med friluftsliv. Kartan kan exempelvis hjälpa mig att hitta den där optimala tältplatsen i fjällen, med den plana gräsytan och bäcken som rinner strax brevid. Sedan några veckor är jag på uppdrag för Kyrkornas Världsråd på Västbanken. Kartan har blivit ett av mina viktigaste arbetsredskap. Men, istället för att beskriva möjligheter är användningen av kartor härnere snarare förknippat med instängdhet, begränsningar och hinder.

Det är tidig morgon i Yatta. Solen går just upp över horisonten samtidigt som  böneutropen rullar ut över stadens takterasser i riktning mot Negevöknen och Röda havet. Vår chaufför Abed kommer nedsläntrades från grannhuset. Hans Subaru, årsmodell -86, ska som vanligt ta oss ut till det område vi ska täcka in som följeslagare, nämligen South Hebron Hills sandiga och steniga kullar. Jag sätter mig fram brevid Abed och vecklar ut kartan knät. Vi kör genom staden, eller stora byn, som kanske har uppåt 100 000 invånare. Enligt den gula färgen på kartan är vi fortfarande i område A. (1) Osloavtalet från 1993 delar in Västbanken i tre områden: A, B och C. Den palestinska myndigheten (PA) ska ha full kontroll över område A, i område B över civila frågor, medan Israel ska ha full kontroll över område C. Område A omfattar de större palestinska städerna och 17,2 % av Västbanken, B inkluderar mindre tätorter på landet och 22,8% av Västbanken, medan C omfattar resterande 60 %, varav 70 % är avsatt för israeliska bosättningar. (2) Intentionerna i avtalet var att på sikt utöka det palestinska territoriet mer och mer. Utvecklingen har dock gått i motsatt riktning.

Vi åker vidare västerut och närmar oss utkanten av Yatta. Nu är det grusväg som gäller. Subarun studsar upp och ner i de stora hål som dyker upp hela tiden. Vägen är dålig, även med palestinska mått mätt. Jag envisas med att försöka se var vi är på kartan, det borde vara här den gula färgen övergår till ljusbrunt. Område B? föreslår  jag. Abed skakar på huvudet. Tillslut, efter ytterligare 500 m, när vi passerar en bilskrot och ett hönshus i korrugerad plåt får jag det bekräftat, nu är vi i område B och närmar oss byn Umm al Amad. Fortfarande palestinsk civil kontroll, tänker jag, men delad säkerhetskontroll mellan PA och Israel. Subarun kränger vidare.

Otniel 1

Att jag och min EAPPI-kollega (3) är på plats i byn den här tidiga morgonen beror på att några av byns gårdar ligger lite för sig själva ytterligare en bit västerut – d v s – i område C,  det stora breda blåa området på kartan, konstaterar jag. När jag studerar kartan mer i detalj ser jag att på det blåa området finns det en ljusbrun fläck som markerar några familjers ägor, och som i sin tur sträcker sig fram och tangerar ett annat färgområde, ett mörkbrunt område med oregelbundna konturer. Det är min andra vecka som ekumenisk följeslagare och jag har redan lärt mig att reagera omedelbart på allt mörkbrunt på kartan. Mörkbrunt kan innebära att jag och kollegan av säkerhetsskäl tar en lång omväg när vi är ute på uppdrag. För många palestinier innebär färgen fruktan för våld, stenkastning, och långa förödmjukande förhör. Mörkbrunt är färgen som markerar de israeliska bosättningarna (settlements). Jag kollar på kartan igen. Gul färg = område A, ljusbrun färg = B, och ljusbrun färg ovanpå blått område = palestinsk by i israelkontrollerat område C. Det är då jag upptäcker att det är mer komplicerat än så, för de mörkbruna bosättarområdena är ju av olika typ. Jag torkar svetten ur pannan. De kexchokladmönstrade öarna på kartan är ”Settlement outpost”, sen finns det tre nyanser till åt det mörkbruna hållet; ”Settlement Built-up Area”, ”Settlement Outer limit”, ”Settlement Municipal Boundary”. Jag ber kollegan om en slurk vatten. Det börjar kännas övermäktigt. Kanske lika bra att stoppa ner kartan?

Vi parkerar brevid en inhägnad i cement utan tak, som visar sig vara full med får. Sedan går vi upp mot det mycket enkla boningshuset på gården, gjort helt i betong. Familjeöverhuvudet Mohammed sträcker glatt fram handen samtidigt som han pekar på en ganska avlägsen sluttning ytterligare en bit västerut. Det är där han vill ha hjälp, för idag ska han försöka plöja en jordplätt som ligger längre fram.  Mohammed gestikulerar energiskt. Vi förstår att han tänker plöja närmare bosättningen Otniel jämfört med igår och att det är det som gör honom orolig. Vi slår följde med honom och hamnar tillslut en bra bit upp i dalen. Mohammed börjar plöja.

Mohammed 1

Vi undrar hur länge hans åsna ska orka dra den primitiva plogen genom den torra jorden. Men, han är envis och driver på djuret med en träkäpp och ett ständigt smackande ljud. Jag och kollegan slår oss ned på varsin sten vid foten av sluttningen. Vi märker att Mohammed allt oftare sneglar upp mot de gnistrande vita israeliska bosättarhusen med sina röda tak. Och det har han anledning att göra. På vägen uppe vid bosättningen syns två vita säkerhetsbilar och en militärjeep. Deras uppdrag? Att övervaka en plöjande bonde, två ekumeniska följeslagare och en åsna.

Det är särskilt viktigt att Mohammeds åsna inte av misstag sätter sina hovar till höger om en smal nedtrampad gräsremsa, knappt urskiljbar några meter utanför jordplätten. Där går nämligen en osynlig gräns. Åsnestigen, några hjulspår bred från Mohammeds rangliga träkärra, har styrt livet i dalgången sedan 15 år tillbaka. Att befinna sig på rätt sida om rätt grästuva är en kunskap som förs över mellan generationer. En stunds ouppmärksamhet och man kan ha passerat den där osynliga gränsen, vilket kommer att uppfattas som en provokation, ett hot mot den israeliska bosättningen, ett intrång, en kränkning av deras ”säkerhetsområde”. Då kommer personalen uppe på höjden inte sitta kvar i sina bilar.

När Mohammed senare på dagen bjuder på te uppe vid sitt hus har min karta hamnat långt ner i ryggsäcken. Jag förstår att mitt uppdrag på Västbanken kommer att förändra min tidigare oskyldiga och scoutaktiga inställning till kartor. Här handlar det om att hela tiden förhålla sig till gränser. Ofta synliga, fysiska, och brutalt sär-skiljande gränser. Men, också lika avgörande – osynliga sådana. Jag tänker på att det finns ett ord som jag aldrig skulle låtsas om att jag kände till härnere – ordet Allemansrätt.

Göran Hember
Yatta november 2013

____________________________________________

1. http://www.btselem.org/download/201301_south_hebron_hills_map_eng.pdf

2. http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/86018

3. The Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel http://www.eappi.org/

4. Grafikbilder: UNOCHA http://www.ochaopt.org/

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.