Fyra svåra frågor inför en fred

För att alls kunna förstå en konflikt måste man lyssna på båda sidor. Svårigheten ökar när varken den israeliska eller den palestinska sidan på något sätt är homogen, tvärtom. De personer från den israeliska sidan som jag låter komma till tals här uttrycker därför bara en personlig uppfattning om två av stridsfrågorna i fredsförhandlingen.

Vi följeslagare fick göra ett besök i Sderot, en israelisk stad ett par kilometer från Gaza. Staden är måltavla för palestinska qassamraketer. Här mötte vi Eric och Roni, företrädare för den israeliska fredsorganisationen ”Other Voice”[1]. Kanske har, enligt Eric, mer än 10 000 raketer skjutits mot staden under de senaste åtta åren. Sderot präglas naturligtvis av detta.”Other Voice” säger ENOUGH! (Nu räcker det!) och bygger upp öppna kontakter mellan människor i Sderot och Gaza. Det är mäktigt att lyssna till sådana fredsivrare, i en av Israels mest utsatta städer.

Men även med en fred blir det nödvändigt med säkerhetskontroller, menar Eric. Gazas territorium är inte militärt kontrollerat sedan 2005 då Israel helt lämnade området [2], men är i princip helt stängt och isolerat av grannländerna Israel och Egypten [3]. Israel har rätt att kontrollera sin gräns, liksom alla länder har. Dock är muren till stora delar byggd inne på ockuperat palestinskt område, och därmed illegal [4]. Ett kommande fredsavtal måste definiera gränser som man kan komma överens om.

– Det är inte realistiskt att tro att en framtida gräns fullt ut kommer att följa ”Gröna linjen” (vapenstilleståndslinjen från 1949) [5], säger förste ambassadsekreteraren Benjamin Escaig vid Sveriges ambassad till Israel när vi besökte honom i Tel Aviv.

Men — gränsen måste kommas överens mellan de förhandlande parterna. I praktiken ter sig viss ”land swap” (utbyte av landarealer mellan parterna) som helt nödvändigt. Av samma uppfattning är Dr Meir Margalit, ledamot av stadsfullmäktige i Jerusalem. Han följer särskilt problemen med husrivningar i östra Jerusalem genom organisationen ICAHD [6]. Såväl östra Jerusalem som området Gush Etzion söder om staden och väster om Betlehem bedömer han kommer att förbli israeliskt mot att andra områden i Negev söder om Hebron som kan bli palestinskt land.

Delar av muren kan naturligtvis komma att rivas och flyttas, men knappast någon tror att en framtida gräns fullt ut kommer att följa 1949 års gränser. Vid FN:s beslut 1947 om att upprätta staten Israel avsattes hela Jerusalem som en internationell zon, ”open, inclusive and shared” (öppen, inkluderande och delad) för alla. Så blev det aldrig. Redan 1948 delades Jerusalem mellan Israel och Transjordanien, och 1967 ockuperade Israel resterande delar av staden. För judar, muslimer och kristna är Jerusalem en helig stad som lockar många pilgrimer och turister till platser av central betydelse för de tre religionerna.

Det handlar om ”the demographic phantom”, säger Dr Meir Margalit. Israelerna inser att inom en överskådlig framtid kommer staden att få en muslimsk majoritet, vilket för israelerna blir det ”demografiska spöket”, något man försöker förhindra eller skjuta upp så långt som möjligt. Besluten är fattade under rädsla, med konsekvenser som leder till att många palestinier tvingas flytta ut och allt fler bostäder hamnar i israelers ägo. Så kan formellt demokratiska beslut leda till en politik med följder som många ser som odemokratiska.

Jerusalem som huvudstad i ett framtida Palestina vid en tvåstatslösning är knappast troligt. Moshe, en ortodox jude och åttabarnspappa som jag haft långa samtal med om konflikten, tror dock att en fred kan komma att innebära ett återlämnande av delar av östra Jerusalem. Samtidigt menar Moshe att detta är fel, liksom det var fel av Israel att återlämna Sinai mot fred med Egypten 1979.

Inom Israel finns således inflytelserika grupper som aldrig vill förhandla bort något erövrat land. För Moshe räcker det inte med att bevara en judisk majoritet i Israel eller i Jerusalem. Han förespråkar en hård linje i fredsförhandlingarna. Eric, Roni, Meir och Moshe är alla israeliska judar. Men deras vision för framtiden ser mycket olika ut.

Källor

1. Other Voice: http://www.othervoice.org/welcome-eng.htm

2. Läs om Gazaremsan http://www.diakonia.se

3. ARIJ är en organisation som bl.a. gör detaljerade kartor. Se deras Gaza-karta på länken:  http://www.arij.org

4. FN:s Säkerhetsråds resolution 242 (1967) gäller fortfarande och kräver att Israel drar sig tillbaka till gränserna som gällde 1949-1967, dvs. ”Gröna linjen”. Läs mer: http://www.diakonia.se  Diakonia är en kristen biståndsorganisation, www.diakonia.se

5. Se Diakonias fördjupningshäfte, länk ovan

6. ICAHD, Israeli Committee Against House Demolitions, http://www.icahd.org/

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.