Fyratusen år av drömmar och böner

Det är tidig lördag morgon och jag är på väg till busstationen. Det är dags att för första gången sedan början av oktober lämna Jerusalem i några dagar. Som följeslagare får jag två tillfällen att besöka andra orter där EAPPI arbetar [1] och mitt första besök går till Hebron, Västbankens näst största stad. Hebron är unikt då det är enda staden på Västbanken (bortsett från östra Jerusalem) där bosättare slagit sig ner i stadens centrum. I dag finns det cirka 5002 bosättare inne i Hebron och många av dem bor i nära anslutning till en gata som heter Shuhada street. På andra sidan gatan ligger Cordobaskolan, en skola för palestinska barn.

Cordobaskolan, liksom Shuhada street och de israeliska bosättningarna, ligger i H2, den del av Hebron som fortfarande kontrolleras av Israel. Området omges av vägspärrar och vaktbås bemannade av israeliska soldater, varför de barn som går i Cordobaskolan och bor utanför H2 dagligen måste passera en av Hebrons många vägspärrar. På väg till skolan har barnen också genom åren ofta utsatts för olika former av trakasserier från bosättarna — bland annat stenkastning. Därför är det en av följeslagarnas viktigaste uppgifter att vara närvarande för att se till att barnen säkert kan ta sig till och från skolan.

På min andra dag i Hebron får jag tillfälle att följa med.När vi väl står på Shuhada street och ser hur barnen kommer genom vägspärren förundras jag över hur nära vi är de israeliska soldaterna, som bara står cirka fem meter bort på andra sidan gatan. I Jerusalem stöter jag bara på soldater vid de stora vägspärrarna som vi bevakar. De befinner sig då oftast i ett bås som i sin tur är omgivet av galler. Det gör att tillfällena att föra dialog med soldaterna inte är särskilt många och även i de fall soldaterna befinner sig utanför sin lilla kur är de sällan intresserade av att ha någon kontakt med oss följeslagare. Här i Hebron verkar det vara annorlunda.

När vi går igenom vägspärren på väg till Shuhada street, ler soldaterna glatt, hälsar, frågar hur det står till och önskar oss sedan en bra dag när vi är klara att gå vidare. Lite senare, när vi kommer tillbaka för att se till att barnen kommer säkert hem från skolan kommer en av soldaterna fram och börjar prata med oss. Efter de vanliga frågorna om vart vi kommer ifrån och vad vi gör här börjar vi diskutera vad han gör där.

– Jag är här för att skydda bosättarna, berättar han. Om det går förbi två bosättare här ringer jag upp till vägspärren [ca 300 meter uppför vägen] och berättar för soldaten där att de är på väg. På så sätt har vi koll på att ingen blir kidnappad på vägen.

Både jag och Marte tittar upp längsmed Shuhada street. Den är öde och har varit så sedan år 2000 då Israel förbjöd palestinier från att fritt röra sig. ”Vem ska kidnappa dem?” tänker jag.Det brukade bo folk här, men den begränsade rörelsefriheten har gjort det omöjligt för dem att bo kvar; folket har flyttat och affärerna stängt. Det finns ingenting kvar som vittnar om att Shuhada street en gång var Hebrons livligaste gata och den väg som förband stadens norra och södra delar med varandra. När vi frågar soldaten om varför de oroar sig för att bosättare ska kidnappas på en gata som är öde och förbjuden för palestinier utan tillstånd ser han frågande på oss och börjar istället berätta om judarnas historia.

– Det är fantastiskt, säger han, hur mitt folk har kunnat överleva alla motgångar och förföljelser som vi har utsatts för i årtusenden. Nu har vi vårt eget land. I fyratusen år har vi drömt om och bett om detta.

Samtalet fortsätter några minuter och Marte och jag instämmer i en del av de saker han säger, men när han börjar prata om judarnas rätt till Israel kan jag inte låta bli att invända; ”Men vi är ju inte i Israel nu, vi är på Västbanken”. Ännu en gång tittar han frågande på mig, men den här gången svarar han.

– Västbanken? Det här är inte Västbanken, det här är Israel.

Aster Boberg Menghestu
Hebron november 2010

Noter:
[1] EAPPI har team i Betlehem, Hebron, Jayyous, östra Jerusalem, Tulkarem och Yanoun.

[2] http://www.tiph.org/en/About_Hebron/Hebron_today/[3] Hebron är sedan 1997 indelad i två zoner: H1 kontrolleras av de palestinska myndigheterna och H2 av Israel. För mer info: http://www.tiph.org/en/About_TIPH/Mandate_and_Agreements/Hebron_Protocol/

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.