Glimtar från en dag i Jayyous

03.50, Qalqiliya North Terminal. Det är fortfarande mörkt ute, men kön utanför terminalen är redan lång, ett par hundra meter. Fler människor anländer hela tiden. Min kollega Manfred och jag ställer oss vid grindarna och väntar på att de ska öppna. Dagens första böneutrop ljuder från moskén och ett par dussin män ställer upp sig på led för att be.

Tio minuter över fyra syns de första soldaterna, men det dröjer till tjugo över fyra innan grindarna öppnas. Vi det här laget sträcker sig kön flera hundra meter bort, runt hörnet och utom sikte. Ungefär hundra människor åt gången släpps in genom vändkorset, sedan stängs det och det dröjer några minuter innan det öppnas igen. Inne i den stora byggnaden väntar fler vändkors, en metalldetektor och till sist kontroll av fingeravtryck och tillstånd att besöka Israel.

Stämningen i kön är lugn. Det är nästan bara män här, många av dem bär på väskor med kläder och mat. Att gå igenom terminalen varje morgon är tidsödande och många stannar kvar i Israel hela arbetsveckan. Drygt två timmar efter öppningen har kön försvunnit och alla har passerat in. Vi räknar till 2 700 personer totalt. Tre män tvingas vända tillbaka; vi frågar dem varför och de viftar med fingrarna för att visa att det var problem med fingeravtrycken. De flesta som passerar genom Qalqiliya North är byggnadsarbetare eller har andra yrken där man använder händerna mycket, vilket ibland leder till problem med maskinen som läser av fingeravtryck.

När kön sinar är klockan halv sju och solen står redan ganska högt på himlen. Jag köper en falafel i ett av de många matstånden. Det här är första gången som jag bevakar Qalqiliya North. Den här morgonen har allt gått relativt smidigt, men tyvärr är det inte alltid så. Mina följeslagarkolleger som varit här flera gånger berättar att det ofta dröjer till klockan åtta eller nio innan alla passerat, vilket naturligtvis leder till stor frustration i kön.

Tacksam över att det varit en förhållandevis bra morgon, kliver jag in i taxin tillbaka till Jayyous. 16.30, på en kulle norr om Jayyous. Jag sitter i skuggan under ett olivträd. Den värsta hettan har lagt sig och luften är behagligt varm och skön. Platsen som vi valt för vår picknick ligger högt upp och jag har en fantastisk utsikt över dalen. Kullarna är klädda i olivträd. Jorden är gul, himlen blå och molnfri. Muren, som här är ett stängsel och inte en mur, går genom dalen och skär av Jayyous och grannbyarna från den israeliska bosättningen Sal’it, som syns på avstånd med dess karakteristiska röda tegeltak och prunkande trädgårdar. Men från vår plats syns inte stängslet och det är lätt att låtsas att konflikten inte existerar en ljuvlig dag som denna.

Jag och mina följeslagarkamrater har nyss ätit en god lunch på grillad kyckling, grönsaker och hummus tillsammans med vår värd, Amjad. Han är trettio år, lika gammal som jag, men hans liv ser väldigt annorlunda ut. Han har en fru och fyra barn att försörja. Tre dagar i veckan gör han rent gatorna i Jayyous tidigt på morgonen och för det får han 50 shekel per gång, ungefär 90 kronor. Ibland drar han in lite pengar på att hjälpa någon av byns bönder med skörden. Amjad klagar ofta över hur svårt det är att få pengarna att räcka till, ”No money in Palestine”. Många, många människor frågar mig hur man gör för att komma till Sverige och varje gång gör det ont att höra deras desperation.

21.30, på gården utanför mitt hus. Himlen är mörkblå. Gatlamporna kastar sitt gula ljus på gården. Utanför den höga muren hörs barnens lek. Jag sitter och pratar med Jamilah som bor granne med ”internationella huset”, mitt hem i Jayyous. Hon är 16 år, äldst av sex syskon och tillbringar nästan all tid utanför skolan med att ta hand om sina syskon och hjälpa till med hushållsbestyr. När andra familjemedlemmar åker bort klagar hon över att hon måste stanna hemma: ”Me — sit in the house!” På kvällen hittar hon i alla fall ofta en stund för att söka upp mig. Hon berättar om skolan, familjen och den turkiska såpoperan Noor som många i byn följer. Jag berättar vad vi gjort under dagen och hon lyssnar intresserat. Ikväll beundrar hon mitt hår, känner försiktigt på det. Jag frågar henne hur hennes hår ser ut, under slöjan. Jamilah sneglar mot sitt hus, kollar att ingen i familjen ser henne. Blixtsnabbt lyfter hon på slöjan och vecklar ut sitt långa, mörka hår. Lika snabbt snurrar hon ihop det till en knut och täcker det igen. Jag känner mig glad som fått ta del av en liten hemlighet.

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.