Har följeslagarnas närvaro på Västbanken någon betydelse, egentligen? Kan man åstadkomma något av vikt genom att vara här i tre månader?

 width=
Fårvallning i Susiya Foto K Aldstedt

Snart är mina tre månader som ekumenisk följeslagare i Palestina till ända. För mig personligen har tiden här varit väldigt lärorik. Tuff ibland, men utvecklande och givande.
Nästan hälften av dagarna har jag tillbringat i byarna runt Yatta i South Hebron Hills. Här har jag bland annat vallat får och getter tillsammans med herdar, som är rädda för hot och våld från bosättare, följt barn till och från skolan, som också riskerar att utsättas för angrepp från bosättare, pratat med palestinier som har utsatts för trakasserier från israeliska bosättare och /eller israeliska soldater samt träffat företrädare för skolor, byråd och organisationer för att diskutera om och i så fall vad vi kan göra. Och så har jag skrivit dagliga rapporter, varav en del skickas vidare till FN-organ och andra organisationer. De används som underlag för statistik och bidrar till en samlad information om de olika incidenter som dagligen uppstår mellan palestinier och israeler här på Västbanken.

Andra dagar har jag träffat och lyssnat på israeler, som beskrivit en del av det komplicerade samhälle som Israel utgör. Det finns många aspekter som har betydelse för att man ska förstå – religiösa, politiska, ekonomiska, historiska och säkert ännu fler. Så är det förstås överallt, men jag uppfattar att det är särskilt viktigt i Israel, som är ett land med stora spänningar mellan en rad olika grupper. Det som återkommer gång på gång är den rädsla och utsatthet som många känner, men också hur politiker utnyttjar och späder på de känslorna för att vinna politiska fördelar.

Men har jag gjort någon nytta under min tid i Palestina och Israel? Bidrar min närvaro här till någon förbättring av situationen? Kan gräsrotsarbete av det här slaget över huvud taget göra skillnad på något sätt? Är det naivt att tro att ett enträget följeslagande år efter år kan ha någon som helst betydelse i det långsiktiga arbetet för att uppnå en rättvis fred för både palestinier och israeler?

Det är svårt att veta med säkerhet. Som följeslagare ägnar vi oss ju till stor del åt ”skyddande närvaro”, det vill säga att med vår närvaro försöka förhindra trakasserier och övergrepp. Ett preventivt arbete alltså, vars resultat inte är lätt att mäta. Många här säger till oss
 Jo, er närvaro är viktig, för trakasserierna minskar när det finns internationella iakttagare på plats.
Å andra sidan suckar några och säger att det är tveksamt om vi gör någon nytta.
Ni har skrivit och skickat era rapporter i 10-15 år nu, men titta, ingenting har blivit bättre. Det har blivit värre.
Och det stämmer ju. Utvecklingen ser ut att gå åt fel håll – ockupationens upphörande och en rättvis fred verkar vara mycket avlägsen. Misstron och hatet mellan många palestinier och israeler förskräcker.

Det vi som följeslagare ändå kan bidra med medan vi är här är att vi med vår närvaro visar att vi är många i världen som upprörs över ockupationens villkor. Vi kan förstå att situationen i Palestina och Israel är mycket komplex och att ingenting är helt svart eller vitt. Men efter att själv ha sett och hört så mycket om alla de vardagliga övergrepp och allt det strukturella våld som ockupationen för med sig, så är jag övertygad om att den måste upphöra. Annars tror jag inte det är möjligt att få till en varaktig fred för både palestinier och israeler.

När vi kommer hem väntar nästa del i vårt åtagande i Följeslagarprogrammet. Det som kanske är det viktigaste. Då ska vi på olika sätt sprida information till organisationer, grupper, tidningsläsare med flera om våra erfarenheter och de lärdomar som vi har fått. Det känns angeläget att få dela med sig.

Så det här sista resebrevet från mig kan ses som en kontaktannons: om du har tips, eller ingår i ett sammanhang där det finns intresse för att höra mig berätta och gärna samtala om ockupationen på Västbanken, så hör av dig på min mailadress eller till info@seappi.org

 width=
Israeliska soldater i At Tuwani Foto K Aldstedt

Fler rapporter