Gränser och murar

Så här i älgjaktstider så är det mycket som ska förberedas. Det är mycket som ska klaffa om det ska bli en bra jakt. En viktig detalj som vi inte diskuterar så mycket är var gränserna går mellan jaktlagen. Alla som deltar måste veta var gränserna går när en älg blir skjuten och dör på grannlagets jaktområde. Det skapar stora problem om man är oense om gränsdragningen eller om ena jaktlaget helt plötsligt påstod att de var ägare till området som traditionellt tillhört grannlagets. De flesta är medvetna om var gränserna går.

Vi vet var tomtgränsen går. Vi har skyltar som visar var gränsen mellan Norrbotten och Västerbotten går eller den mellan Sverige och Norge. Vi vet var gränsen mellan Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner går. Vissa gränser är viktigare än andra och har större betydelse för oss. Gränser visar på ansvar och rättigheter. Assi Domän vet direkt om de har avverkat för mycket skog på något ställe. Gränser är ofta viktiga.

När kriget mellan Israel och Syrien, Libanon, Egypten och Jordanien avslutades 1949 så kom stilleståndslinjen mellan dessa att kallas den gröna linjen. 1967 så bröt sexdagarskriget ut och Israel ockuperade området fram till Jordanfloden och Sinai. Sinai återlämnades till Egypten, men Östra Jerusalem och Västbanken stannade under israelisk kontroll. Den gröna linjen är 320 km lång. Denna linje har sedan 1967 utgjort gränsen mellan Israel och det ockuperade området på Västbanken.

Det stora problemet är att muren som Israel av säkerhetsskäl har byggt mot Västbanken för att förhindra självmordsbombare att ta sig in i Israel inte är 320 km lång. Muren är 723 km lång, mer än dubbelt så lång som gränsen.[1] De israeliska myndigheterna har helt sonika låtit muren gå i krokar framförallt för att skydda israeliska bosättningar på det ockuperade området och för att säkerställa vattentillgångar, jordbruksmark och militärstrategiska platser. Vissa palestinska byar och samhällen har hamnat på fel sida av muren och innevånarna behöver tillstånd för att bo i sina egna hus. Det finns byar och samhällen som delats på mitten av muren. Vissa bönder måste varje dag passera genom muren för att komma till sina olivlundar, om de överhuvudtaget har lyckats få ett tillstånd att arbeta på sin egen mark.

Enligt internationell lag har en ockupationsmakt inte rätten att införliva delar av det ockuperade området i sin egen stat, man har inte heller rätt att flytta in sin egen befolkning. [2]Båda dessa regler bryter Israel emot när de drar muren som de gör och tillåter bosättningar på det ockuperade området. Det är viktigt att det blir uppmärksammat. Vi vet att det kan bli stridigheter kring gränser i vår kommun, men de flesta går att lösa genom förhandlingar. Det blir problem om den ena parten genomför gränsdragningen med vapenmakt, det skapar vanmakt. Människor i vanmakt kommer för eller senare att resa sig och försöka kasta av sig oket. Intifada betyder just detta att resa sig upp. Att ta till vapen är aldrig en långsikt lösning, men det gäller men det gäller båda parter i konflikten. Enligt de israeliska myndigheterna är muren en ”succé” utifrån ett säkerhetsperspektiv. Självmordsbombningarna har nästan upphört. Frågan är om det beror på muren eftersom endast 57 % av den är färdigkonstruerad![3] Det är lätt att drabbas av uppgivenhet när man ser allt på plats men den känslan delas hela tiden med känslan av hopp då vi får möta alla dessa engagerade palestinier och israeler som kämpar för en rättvis och hållbar lösning.

Källor

[1] http://www.ochaopt.org/?module=displaysection&section_id=125&static=0&format=html

[2] http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1058

[3] http://www.ochaopt.org/?module=displaysection&section_id=125&static=0&format=html

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.